Återfall

Du har kanske märkt att jag börjat blogga igen… ja alltså, mer regelbundet än det varit ett tag. Det finns en orsak till att jag slutade skriva. Orsaken är exakt den typen av inlägg som jag förmodligen kommer att skriva nu. Jag har verkligen försökt att undvika dem men det är svårt för… det är just dagar som denna som behovet är som störst.

Dagar när inget fungerar.

När allt känns deppigt.

När självklara saker i livet före blir till oöverstigliga hinder i livet efter.

När… jag har lust att förbanna och slå sönder och när jag hatar hela livet nästan lika mycket som jag hatar mig själv.

När tvivel är det enda som finns förutom panik och skräck.

När ”varför jag” och ”varför nu” tycks vara ett mantra som aldrig slutar mala i huvudet.

När jag inser att aldrig är en lång tid. Lika lång som ”för alltid”.

När det slår mig att det inte är en tillfällig svacka utan en väg utan återvändo.

När jag försöker komma ihåg detaljerna men inser att de för alltid är borta.

När det gör så ont att jag bara vill skrika. Eller ge upp.


Men livet går vidare.
Jag måste svälja, rycka på axlarna och låtsas att det inte gör något. Att det inte gör ont längre. Det är det som förväntas av mig och det är det spel som måste spelas. The show must go on.

Så jag gör just det. Fortsätter att låtsas. Om jag låtsas tillräckligt länge så kanske jag en dag till och med kan känna det, helt och fullt. Känna att det inte gör något. Att det inte saknas något. Att jag inte ständigt gör jämförelser. Att jag inte ständigt kämpar för att inte skrika. Att jag inte ständigt är rädd, arg, skräckslagen och förkrossad.

För det gör så ont.

OS och Paralympics

Jag och min älskling är i det närmaste totalt ointresserade av sport. Kanhända borde man efter ett sådant uttalande också helt avhålla sig från att skriva om sport för risken finns ju att det jag skriver och tänker är helt fel. I så fall får ni gärna rätta mig.

För någon vecka sedan pågick ett större sportevenemang som alla tv-kanaler med självrespekt följde, medias löpsedlar var till bredden fyllda med bilder och man kunde knappast gå in i ett fikarum utan att höra pratas om detta evenemang. Hos oss på jobbet stod till och med TV:n på vid vissa tidpunkter för ”Det är ju så spännande” och ”Nu ska det väl ändå bli en medalj”. Men de svenska medaljerna uteblev och det ena misslyckandet efter det andra väntade på bortförklaring.

OS kallades evenemanget visst för.

Idag pågår ett annat stort sportevenemang. Detta evenemang får inte alls lika mycket tv-bevakning, löpsedlarna har fullt upp med att bevaka andra evenemang och i fikarummen diskuteras helt andra saker. Ingen TV är på och ingen kommer med kommentarer om hur spännande detta är. Men… de svenska medaljerna duggar förhållandevis tätt vad jag förstår.

Paralympics heter det visst…

Jag funderar lite på orsaken. Och tydligen är det ett känsligt ämne. Eller i alla fall ett svårt ämne.

Är atleternas bedrifter mindre värda?

Har de inte kämpat lika hårt för att nå sina framgångar som den andra os-gruppen gjort?

Är deras lyckanden och misslyckanden mindre intressanta?

Varför finns inte medias och vårt intresse på plats nu? Är det kanske så att vi är rädda för att se hur livet skulle kunna vara för oss eller någon annan vi känner och håller kär? Fast det är förstås inte rimligt för de här idrottsmännen har bevisligen övervunnit sina handikapp och lever ett fullt, lyckat och framgångsrikt liv. Mer framgångsrikt än många av oss andra kan drömma om.

Eller handlar det kanske om att vi helt enkelt inte har tillräckligt med empati för att kunna relatera till en person med ett funktionshinder och inte känner att han eller hon, eller laget är ”vårt lag”, ”våra idrottsmän” på samma vis som vi känner för Tre Kronor.

Kanske handlar det helt enkelt om att de här atleterna inte är lika fotgenique, inte lika vackra och perfekta och därmed inte värda att uppskattas i lika hög grad som de som är perfekta? Vi är ju trots allt ganska ytliga när det gäller förströelse, män och kvinnor ska vara vackra, inte bara när de är fotomodeller och filmstjärnor utan även när de gör karriär inom musiken och idrotten. Det såg vi ju inte minst vid os-invigningen när den lilla söta flickan fick mima till den lilla fula flickans sång.

Förr i världen fanns en helt annan attityd mot människor med funktionshinder. I alla fall vill vi som lever på 2000-talet och är civiliserade gärna tro det. Människor som var halta och lytta, eller sjuka och deformerade hade ingen plats i samhället utan gömdes undan för att de friska och normala skulle slippa se dem. Kanske berodde det på rädsla för att handikappet skulle smitta eller på att de som var annorlunda faktiskt behövde skyddas från en okunnig folkmassa och ha ett något sånär humant liv. En del människor som såg annorlunda ut eller hade ett funktionshinder visades faktiskt upp som djur på cirkus, till de normalas förströelse. När vi ser tillbaka, läser eller ser filmer där sådant förekommer så förfasas de flesta av oss över viket liv sjuka och handikappade hade för några hundra år sedan…

…men… Om du är en idrottsman som vinner guld i Paralympics så har du än idag inte samma plats i samhället som du skulle ha om du vann guld i OS.

Apan har kommit till Byhålan

Hur går det… var det någon som undrade. Någon som till och med drömde om mig. Det känns ganska smickrande att bli drömd om.

Jo då… förra veckan var aningens tumultartad. Det var lite som om jag plötsligt var väldens centrum… i alla fall Byhålans. Nästan som om vi fått en egen djurpark och alla ville titta på apan. Jag frågade C om det verkligen var så stort intresse för hans person och jag bara missat det hela men han bara flinade åt mig och kallade mig apan.

Den här veckan verkar nyhetens behag klingat av lite. Folk har väl insett att jag fortfarande är samma gamla trista Ella och att jag faktiskt inte tillrätt det nya jobbet än. Ordningen är nästan återställd… förutom att jag har en hel massa nya möten att gå på och presentera mig på. Det där med att gå på och presentera sig på… känns lite av en utmaning även om de flesta redan känner mig fast i ett annat sammanhang.. Jag tycker fortfarande sådant är jobbigt. Att bli betraktad och ifrågasatt…. Det är så det känns och det kommer jag kanske aldrig ifrån utan måste vänja mig vid helt enkelt.

Det känns som de flesta undrar om jag verkligen klarar av detta. Om jag är rätt person. Det hade de förstås undrat även i livet före, men nu när jag kommer komplett med vit käpp och allt så är givetvis den frågan än större. Hur ska hon fixa detta, är nog frågan på allas läppar just nu. Nästa fråga är… ”Har hon fått jobbet för att hon är gift med chefen tro eller för att det är politiskt korrekt?”

Att jag sedan har en kompetens, en massa års erfarenhet… det är få som kommer ihåg i detta läge.

Min kära bloggvän… hon som inte har bättre saker att drömma om än mig, skrev om att delegera. Hm… du har så rätt. Jag har faktiskt börjat lära mig, redan innan. Jag börjar få god erfarenhet trots att det bär mig emot. Nu funderar jag rent av att organisera om. Inte så att den gamla organisationen inte passar utan så att den nya passar mig mer… mina … förutsättningar. Låter inte det klokt? Jag som har ett tf på tre månader… Undrar vad mina chefer och kolleger ska säga om det.

Beslut har fattats

Ganska ofta förundras jag över hur kloka bloggvänner jag har. Människor jag inte träffat, inte känner, som ändå delar med sig av sin vishet och klokskap. Jag upphör aldrig att förvånas, förundras och känna mig tacksam. För hur det än är så känns det ganska fantastiskt att få mina egna tankar bekräftade av andra.

I helgen ägnade vi en hel del tid åt mina tankar (som om det vore något nytt). På något underligt sätt återvände alla diskussioner till det jag kände för jobbet och förmodligen varje aspekt av varje eventualitet. Vi brukar inte prata jobb men på söndag kväll satt vi i soffan och gick igenom varenda arbetsuppgift C har. Vid det laget hade alla våra ändlösa diskussioner någonstans, nästan utan att vi egentligen själva var medvetna om det, mynnat ut i ett beslut. Ett beslut som idag antogs av arbetsutskottet, som visserligen inte är beslutsfattande men i det här fallet är det så gott som.

Visserligen kände jag mig bitter över att inte ens bli tillfrågad. Visserligen ville jag det så gärna men nu när jag fått det jag vill så kan jag inte låta bli att vara lite rädd. Plötsligt är jag inte säker på om jag verkligen ville det för min egen skull eller för att, som Dubbelörnen skriver, jag själv bedömer mig utifrån vad jag presterar och inte vem jag är. Eller snarare… för att jag har ett behov av att bevisa för alla andra att jag klarar det.

Jag vet inte hur jag ska förklara. Det är som om min glädje över att nått mitt mål inte längre är att jag nått målet utan att jag kan tänka ”Där ser ni, jag kan, trots allt. Det trodde ni inte!”.

Fast innerst inne gnager ju förstås oron. För tänk om jag inte kan? Tänk om jag inte fick jobbet för att jag kan utan istället fick det för att man inte med gott samvete kan gå förbi en person som har ett funktionshinder. Som utan funktionshindret vore den självklara kandidaten, men med det inte egentligen passar men måste tillfrågas för att det inte ska se illa ut.

Alla dessa tvivel jag har… Och ändå är det egentligen precis som du Anna skrev, att det faktiskt går att delegera arbetsuppgifter. Jag har också möjlighet att få viss hjälp. Och ja, jag blir bättre och bättre på att klara mig utan min syn. Det sista har jag faktiskt inte tänkt på men om jag tänker efter så är det självklart så. Så egentligen borde jag inte vara så orolig för jag känner mig själv, jag SKA klara detta, och har jag väl givit mig den på det så gör jag också det. Och precis som du så väl formulerade det hela så är orsaken till min vilja att göra detta och klara det precis denna:

”Kanske är det särskilt viktigt för dig just nu att du kan få utveckla din talang på jobbet, eftersom du tycker att du har förlorat möjligheten att utveckla en del av dina talanger på fritiden (fast du genom bloggen verkligen utvecklar en av dem!). Kanske kan det vara värt det fastän det betyder att du får lite mindre energi över för fritiden. Men det måste du förstås själv känna efter.”

Jag kunde inte formulera det bättre själv.

En ocean

Jag hade en så märklig dag igår och idag har det märkliga bara fortsatt.

I tisdags blev det offentligt att C skulle byta jobb tillfälligt. Alla har frågat mig om det är jag som går upp på hans tjänst nu, eller snarare konstaterat att det blir så, varpå jag fått säga att det inte är tanken. Givetvis har det genererat en massa frågor av typen varför? Men kanske mest ”Inte? Men vem blir det då?”
En fråga jag inte kunde besvara. Inte för att jag inte vet utan för att jag inte får säga det innan allt är klart. Lite insyn har jag ju…

Idag ringde flera av våra enhetschefer och undrade. En del visste redan att det inte blir jag och en av dem ringde två gånger till och med. Andra gången sa han:
”Du, jag fattar inte varför inte du går upp, du är ju bäst lämpad. Är detta någon slags omvänd nepotism som gör att man inte vågar tillsätta chefens fru?”
Jag blev så förvånad att jag inte riktigt visste vad jag skulle svara. Han hade ju rätt på sätt och vis, hade jag inte varit C:s fru hade jag åtminstone blivit tillfrågad. Mitt svar måste låtit svävande för han sa att om det är på det viset så tänkte han genast kontakta nämnden och be dem ompröva sitt beslut. Jag talade om att han inte behövde göra det men nu kommer det märkliga. Idag när jag kom till jobbet låg det ett mail från ordföranden i min brevlåda och hon ville äta lunch med mig.

Det försatte mig i en knepig situation. Eftersom C är min chef så bör han ju veta varför ordföranden vill äta lunch med mig. Jag bör åtminstone tala om det för honom (inte minst för att vi hade planerat att åka hem och äta tillsammans), vilket jag också gjorde men han visste inget om lunchinbjudan.

Alltså gick jag på lunchen. Vår ordförande är en riktigt trevlig prick och vi pratade länge om dittan och datten medan vi åt. Gissa om jag höll på att dö av nyfikenhet? Till slut fick hon i alla fall fram sitt ärende. Hon undrade vad det kom sig att jag inte fanns med bland namnen på lämpliga kandidater för C:s vik. Jag borde ju naturligtvis misstänkt att frågan skulle komma men när jag väl fick den så visste jag inte var jag skulle börja eller hur jag skulle svara så svaret blev förmodligen helt fel. Jag sa att det antagligen berodde på att jag inte är lämplig som tf kontorschef eller något liknande. Hur jag formulerade mig har jag ingen som helst aning om så här efteråt men givetvis ville hon veta varför och där blev det riktigt pinsamt.


Det är fortfarande ganska så jobbigt att prata om mina begränsningar. Att sitta och erkänna att jag inte klarar jobbet för att jag inte ser tillräckligt bra och vad konsekvenserna blir om jag tar ut mig helt är inte vad jag helst gör en lunchtimme, speciellt inte för ordföranden, hur trevlig hon än är. Att säga att C inte vill att jag ens försöker för han vet hur jag skulle må kommer inte på fråga även om en del av mig faktiskt är lite besviken på honom. Inte för att jag inte vet att han vill mitt bästa och att han har rätt utan för att han tog beslutet ifrån mig.

Så vad svarade jag då?
Jag sa som det var. Eller försökte och det kändes ungefär lika jobbigt som det gjorde i början när jag skulle berätta för folk att jag har en sjukdom. Jag sa helt enkelt att det beror på min synskada. Och det blev förstås knasigt det med, för när man inte använder tillräckligt många ord i en mening så är det svårare för mottagaren att förstå vad man menar. Hon trodde att jag menade att jag inte var lämplig för jobbet på grund av min synskada och inte på grund av att min syn gör det jobbigt för mig att jobba… om nu den skillnaden går att förstå?

Det resulterade i att hon blev upprörd! Och någonstans där måste hon helt enkelt bestämt sig för att jag bara absolut skulle gå upp på C:s tjänst. Jag försökte förklara för henne men det var svårt för en del av mig… en ganska så stor del av mig, vill ju så gärna åtminstone försöka. Hur ologiskt det än är. Till slut tror jag ändå att hon förstod och jag återvände till jobbet.

C var givetvis nyfiken och när jag började berätta så kunde jag inte låta bli att nämna att jag faktiskt kände mig lite sårad av hans sätt att avfärda min kompetens och ta beslut åt mig.

Jag kan ju meddela att hur jag nu än uttryckte mig så var det inte det rätta att säga… Just nu är det ungefär en ocean emellan oss. Så knasigt… så dumt att en sådan här sak ska göra oss ovänner när vi gått igenom så mycket utan att bli osams på riktigt.

Ett lyckligt slut

Allt har ett lyckligt slut, och är det inte lyckligt så är det inte slut.

Jag hörde det på radion häromdagen. Visst borde det vara så? Vem vill inte ha ett lyckligt slut? Å andra sidan är ju frågan vad man menar med slut...

Stora saker

Det har hänt saker under sommaren och i veckan blev det också officiellt. C blev erbjuden och tackade ja till ett annat arbete i kommunen, ett tf, som jag iof tror kommer att blir fast för hans del. Jag är så glad för hans skull, även om jag kommer att sakna hans ledarskap. Han är den bästa chefen jag någonsin haft och jag är ganska säker på att de flesta på kontoret instämmer.

Det normala när chefer går till andra förordnanden i vår organisation är att den som är närmast går upp och vikarierar, viket i det här fallet hade inneburit lilla mig.

Så blev det naturligtvis inte. C bestämde sig för att inte ens fråga mig. Jag antar att jag faktiskt kände mig lite sårad över det, men samtidigt så inser jag att han hade rätt i sina argument. Han sa att om han bara hade varit min chef hade han inte tvekat en sekund på att fråga mig men eftersom han är min man vet han vad det skulle innebära och därför tänker han inte ens fråga. Och han har ju rätt… Jag jobbar nästan heltid nu, fast jag bara ska jobba 75% och det är knappt jag orkar det. Det skulle aldrig fungera om jag hade ett jobb som kräver mer än 100%. Det räcker kanske om en av oss sliter ut sig…

Lite bittert är det i alla fall. Eller mycket faktiskt.
I livet före hade detta varit den chans jag strävat efter så länge och nu när möjligheten kom så finns det inga möjligheter ändå för det som sätter stopp för allt, sätter stopp även för karriären. Det som grämer mig mest är att många, inklusive en del av mig själv, anser att jag bör vara nöjd med det jag har och glad över att jag ens klarar av det.

Det som gör mig ledsen är att jag på något märkligt sätt hamnat i ett annat lag… i det laget där det är en prestation att bara spela och vinst inte ens är tänkbart. Prestationen är att dyka upp. Det har blivit exakt som jag fasat för. Jag ville ha mer av livet, av karriären än att nätt och jämt klara av det jag gjort i så många år. Ingen vill väl utvecklas bakåt… eller vad nu motsatsen är till att utvecklas. Alla vill gå framåt men i mitt fall är gå framåt det samma som att hålla mig kvar där jag är.

Det skrämmer mig. Jag kan inte längre sträva framåt, för även om jag mentalt klarar det så fixar inte kroppen det. Dessutom ska jag förmodas vara glad och tacksam över att ens kunna säga att jag har ett jobb. För det är så det är. Hade jag inte det jobb jag har skulle ingen våga satsa på att erbjuda mig ett nytt. Jag har på något sätt blivit en… outsider. En som inte fyller måttet. Men jag har tur, för jag jobbar i en organisation som är tvungen att ta hand om sina anställda. Det är jag evigt tacksam för.

Sommarrapport

Det har gått ett tag sedan mitt senaste inlägg här och ändå var det så att jag bestämde mig för att skriva tätare sist jag skrev. Nu har en hel sommar och två årsdagar passerat utan ett enda inlägg och hösten är nästan här.

Sommaren var underbar, men kort. Var tog den vägen? Varför är underbart alltid så kort?

VI fick tag på en restresa och tog med barnen till värmen i två hela veckor. Hotellet var nog det sämsta vi någonsin bott på men det bekymrade inte de andra och jag valde att inte se. Vilket ju är ganska enkelt .

Jag kan fortfarande förundras över barnen, varje gång jag träffar dem. Deras sätt att umgås med mig är så annorlunda mot de flesta vuxnas att skillnader som jag numera inte fäster mig vid oftast blir uppenbara. Vuxna, de som jag inte träffar varje dag, som inte känner mig väl, har en tendens att behandla mig på ett av två sätt. Antingen genom att anstränga sig till det yttersta med att låtsas som inget och göra det så mycket att det blir pinsamt och jobbigt för oss båda, eller genom att göra så stor affär av mina begränsningar och behov att det blir jobbigt. Den gyllene medelvägen, den där mitt handikapp inte är tabu men inte heller det enda viktiga tycks vara svår för de flesta. Och jag kan inte klandra dem. Jag vet ju hur det är själv, saker jag inte är van vid är helt enkelt nya och behöver vänjas in.

Barnen däremot…
På ett sätt så kanske det är mer naturligt för dem att jag är som jag är. De har ju egentligen inte känt mig på riktigt innan jag började se dåligt. De har, liksom C, varit med hela tiden. Och de har inte vuxnas hämningar och inlärda… ”jag får inte…”. De ställer frågor, de är nyfikna och vill veta hur jag ser saker, upplever det vi gör. Därmed inte sagt att de inte då och då upplever mig som jobbig, men på något sätt är det precis som alla barn upplever vuxna fast av andra orsaker, om du förstår hur jag menar? Deras favorituttryck, eller snarare mitt favorituttryck från dem i sommar var ”men nu är hon blind igen”. Något de kunde kläcka ur sig i exakt rätt tidpunkt, inte när jag faktiskt behövde hjälp eller kände mig utanför utan när jag själv satte upp hinder som egentligen inte fanns där. Utan tvekan har de precis samma förmåga att tro på mig och tänja mina gränser som deras far har.

Uttrycket och sättet att säga det på var så underbart på något sätt, i det ligger ju också ett antagande att jag inte alltid är blind. Eller uppfattas som sådan. Många gånger tenderar människor att se mitt funktionshinder först, Begränsningarna och det jag inte längre kan är jag, inte jag själv som person och det är omöjligt att se bortanför det.

Efter resan hyrde jag och C en stuga vid en liten badsjö, vi hade en osannolik tur med vädret för det var precis samtidigt som värmen kom. Det var dagar som var helt fantastiska. Som det var precis i början av vårt förhållande när vi lånade hans vänners stuga. Inte jag kan klaga på vårt förhållande, han är fortfarande den man jag förälskade mig i, full av kärlek, omtanke och styrka, men ändå… Vardagen är vardag och det har varit ganska många vardagar på sista tiden.

Två årsdagar nämnde jag också inledningsvis. Som några av mina kära bloggvänner kom ihåg var den ena min födelsedag. Jag har blivit ännu ett år äldre.

Det andra var årsdagen av mitt första läkarbesök. Två hela år har passerat sedan dess. Jag kan inte direkt påstå att jag accepterat det som händer men jag gick tillbaka till mina gamla inlägg i början av bloggen och jag inser att jag kommit en del på väg. Alla dagar är inte fyllda av panik och de bra dagarna kommer faktiskt lite mer ofta nu även om det fortfarande är på de dåliga dagarna jag skriver. Jag försöker vänja mig vid att leva med det jag hatar. Jag kommer aldrig acceptera, sluta sörja, sluta hata eller ens sluta förbanna det som händer, men jag inser att livet går vidare. Så som det nu blivit. Med krossade drömmar. Och jag kan ibland faktiskt tro på framtiden. Så visst har jag kommit långt. Eller åtminstone en bit…

Drömmar...

"Alla våra drömmar, var blev de av?

Vi lär oss leva vidare med det vi har.

Alla våra drömmar, som ingen tycks förstå.

Vi låtsas att vi glömt dem, och sen fortsätter vi gå."

En bleknande värld

Idag är jag på ett konstigt humör. Det där humöret som jag oftast är på när jag skriver så… förmodligen blir det här inlägget bara ännu en repris.

Jag BORDE vara glad.

Läkarbesöket gick nämligen bra, eller ja, så bra man nu kan förvänta sig vilket innebär att jag inte blivit så mycket sämre än sist.

Min älskling var med, som alltid, och efteråt åt vi gott i en solig och varm huvudstad. Vi tog en promenad på Djurgården, höll varandra i handen, satt en stund på en parkbänk och pratade, tog en fika och åkte sedan hemåt.

En helt perfekt dag.

När vi kom hem hade det just kommit en liten regnskur och när vi steg ur bilen doftade det sådär underbart som det bara kan göra efter ett sommarregn. Fåglarna kvittrade och grannens nyponbuske står säkert i full blom för det doftade gudomligt av rosor från den. Vi tog en liten promenad bort till affären för att köpa en tidning och några andra småsaker. Det var fortfarande varmt i luften när vi gick. Sommarkvällar som denna… de är så vackra, stillsamma och… de doftar sommar.

På vägen till affären gick vi förbi ett antal hus med de mest fantastiska trädgårdar. Området där vi bor i är gammalt och alla trädgårdar har vuxit upp genom åren. I livet före åkte jag ofta inlines häråt på varma sommarkvällar, just för att jag aldrig riktigt kunde se mig mätt på alla vackra växter och färger. Jag kan riktigt komma ihåg känslan av att åka fram på den släta asfalten och njuta av solnedgången och hur färgerna förändrades i takt med att ljuset skiftade. Jag vet inte hur ofta jag hade med kameran och åkte ut på alla möjliga utflykter, i synnerhet under den där magiska timmen när solen just börjat gå ner. När allt får en sådan varm ton och ser nästan lite drömlikt ut.

Jag åkte givetvis inte bara hit till vårt område utan även till andra platser, ofta med bilen.

Kvällar… dagar… som denna… blir det så extra tydligt. Så smärtsamt. Jag vet att färgerna finns där. Jag kan känna doften av dem men när jag ser mig omkring så blir de allt svårare att urskilja. Nyanserna smälter ihop och suddas ut. Formerna blir otydliga och förvrängda. Allt som oftast undrar jag över vad det är för del av världen jag betraktar för det lilla hålet är så litet att jag går vilse med blicken. Min omgivning består mer och mer av dofter och ljud och inte av färger och former. En del av skönheten, den del jag alltid älskat och uppskattat mest, håller på att försvinna för gott.

Jag vet med säkerhet att jag kommer att kunna lära mig att leva så här. Att hantera vardagen och klara av det praktiska. Men… jag vet också med lika stor säkerhet att jag aldrig kommer att kunna lära mig att leva utan skönheten. Det finns inte en sekund på dagen då jag inte saknar och längtar efter allt det som är så vackert… som jag allt för länge tagit för givet.

Tanken på att det en dag… snart… kommer vara helt borta skrämmer mig. Jag vet inte vad jag är mest rädd för, för att det kommer att bli mörkt och tomt eller för att jag en dag glömmer… hur det såg ut. Hur vackert allt var. Att jag alltid kommer att komma ihåg hur fantastiskt mycket jag älskade det där solnedgångsljuset, men inte minnas hur det såg ut.

Redan nu bleknar detaljerna. Hur mycket jag än försöker hålla dem kvar. Sakta försvinner de. När jag inte längre ser något alls blir det än svårare att hålla kvar minnena. Skönheten… Den skönhet som alltid betytt mest för mig.

Semester!

Så är det då semester. Konstigt, fast jag knappt jobbat det här året så känns det som att jag behöver vara ledig. Jag tror aldrig jag varit fullt så trött som i fredags. Hur kommer det sig att man alltid ska göra precis allt sista dagen innan semestern? Precis som om världen skulle upphöra samma dag man börjar sin semester.

Midsommar ja, du kanske undrar hur den blev? Vi bestämde oss för att välja den av festerna vi trodde skulle vara lugnast så vi åkte till C:s syster. De hade bara bjudit de närmaste grannarna och familjen. Hm… vad vi inte visste är att de närmaste grannarna hade typ 48 barn sammanlagt, i alla förekommande åldrar, varav alla hade fått en överdos av socker och var fullständigt galna.

Jo, jag överdriver. Det var nog bara åtta barn men maken till spring, bus och stoj har jag då aldrig överlevt. Det var liksom bara att glömma att över huvudtaget ens försöka röra sig från soffan… såvida jag inte ville bli omkullsprungen av ett barn… eller själv meja ner ett.

Men förutom att jag hade världens huvudvärk efter bara ett par timmar och kände mig helt slut när det var dags att lägga sig så var det en riktigt trevlig kväll. Vi sov över hos C:s syster vilket var första gången det hände. Jag hade nog helst sluppit av diverse anledningar, förmodligen samma anledningar som C verkligen ville att vi skulle stanna för. Hm… knepig mening där men du fattar va?

Det här med att träffa nya människor är knepigt. Jag föreställer mig alltid att de ska ha en massa konstiga reaktioner och kommentarer, att de ska tycka saker och ting om mig och känna si eller så för mig… Jag föreställer mig alltid att nya bekantskaper… och gamla med för den delen, ska tycka att det är jobbigt att vara med mig och inte veta hur de ska behandla mig. Ibland har jag rätt. Ibland har jag fel. Det märkliga är att jag aldrig kan förutse hur det ska bli. Vissa av mina vänner som jag känt större delen av mitt liv har gjort en konstart av att undvika mig. Andra, som jag inte stod speciellt nära har blivit bättre vänner än någonsin.

Vissa nya bekantskaper har en förmåga att behandla mig precis som jag vore exakt som alla andra. Vilket jag ju faktiskt är inuti. Andra, några få som väl är, har en förmåga att liksom… låtsas som om de inte är där. Försvinna i sällskapet och aldrig prata direkt till mig. Jag vet ju att de är där men de tror att jag inte vet. Märkligt… Det är en konstig känsla. Är man tillräckligt många i sällskapet så spelar det ingen som helst roll men är man bara lagom många så märks det så väl och jag kan riktigt få ångest för jag inser ju någonstans att den här personen tycker att jag är ganska jobbig att hantera. Vad gör man då? Ber om ursäkt för att man finns? Låtsas som inget? Ingen annan än jag och den personen märker ju av att det är pinsamt…

Hur som… Nu stundar fem veckors semester för oss båda! Det ska bli härligt. Vi har fortfarande inga planer, mer än att ta dagen som den kommer och bara njuta av att få vara tillsammans, utan andra plikter. Det har varit ont om ”vi”-tid den senaste tiden. Vi behöver det nu tror jag.

Det enda smolket i bägaren är att jag har ett läkarbesök nu i veckan. Det ser jag inte precis fram emot men jag får bita ihop.

Sommar, sommar, sommar...

Det blir långt mellan gångerna nu. Kanske är det sommaren som gör sitt, kanske är det bara orken, jag vet inte. Fullt upp är det på jobbet nu och på kvällarna hamnar jag i soffan i en utmattad hög. Inte blir det bättre av att det verkar som om allt man skjutit upp under året ska göras under sommarens två till tre månader. Träffa vänner, umgås med familjen, fixa trädgården, åka på utflykter…

Man ska ju absolut inte klaga men ibland är det nästan så jag inte hinner dra efter andan ens.

En vecka kvar till semestern.

Eftersom vi inte hann få tummen ur har vi inte bokat något för den. Det lutar åt en bilsemester åt det håll som bilen just vill åka. Egentligen skulle jag föredra en annan typ av semester, för mitt bidrag till bilåkandet är som bekant just att åka med och när man åker långt känns det inte bra att C får köra hela vägen. Han säger förstås att det inte spelar någon roll. Men jag tycker det. Som alltid blir jag frustrerad över att inte kunna bidra med något. Undrar när jag vänjer mig vid det?

Nå ja, det kan ju hända att vi hittar en restresa för inte är väl hoppet ute för det än?

Barnen ska vara hos oss två veckor, de vill helst åka till Spanien som i fjol men huset vi hade då är förstås uthyrt. Jag kan inte förstå varför vi för andra året i rad blir överraskade av sommaren och semestern. Visst borde man ha bättre framförhållning än så här va?

Midsommarhelgen är här snart. Som alltid är vi bjudna på fest. Dels hos C:s syster och dels hos mina vänner. Jag känner inte speciellt mycket för någon av festerna vilket egentligen är märkligt. Jag älskade att festa förr. Undrar om det beror på att jag då jagade efter den rätte och inte längre har det behovet eller på att det faktiskt är ganska jobbigt med fester, folksamlingar, fulla människor och allt sådant som gör mig än mer begränsad än jag är i vanliga fall.

Hur det än är så tänkte jag passa på att önska alla kära bloggvänner en trevlig midsommar och en underbara sommar.

Helgen, Nisse och bilder

Den här helgen har varit helt underbar, perfekt… ja en sådan som jag kommer leva på länge. Eftersom det var så vackert väder så bestämde vi oss på fredagen att packa en resväska och lite badgrejer och bara sätta oss i bilen och se vart vi hamnar.

Vi åkte mot Västkusten på småvägar och stannade till när vi kände för det. Vi (eller snarare C) hittade en helt underbar badplats vid någon insjö där vi badade och vattnet var faktiskt varmt! Jag kan inte komma ihåg sist jag badade i början av juni här i Sverige. Det är ganska ovanligt för jag är en riktig badkruka om inte vattnet är ordentligt varmt. Dessutom har jag aldrig gillat att bada i främmande vatten där jag inte vet hur botten ser ut…

Vi bodde på hotell två nätter, två olika, solade, promenerade på stranden och bara njöt. Det var helt underbart. I söndags när jag vaknade hade jag lite samma pirr i magen som jag hade alldeles i början när C och jag hade blivit ihop. Det är ju egentligen märkligt hur just den där känslan liksom försvunnit, eller kanske inte är fullt så märkbar längre. Inte så att jag älskar honom mindre, tvärt om, men det går ju inte att komma ifrån att den där nya känslan som man har vid en nyförälskelse har gått över lite. Jag tror egentligen inte att det handlar om att jag är mindre förälskad, utan mer om att det känns… tryggt. När man är nykär är det ju alltid lite oroligt, man oroar sig för allt i princip. När man levt ihop ett tag så vet man vad man känner och förhoppningsvis även vad han känner… Även om jag fortfarande allt som oftast undrar varför han känner som han gör…

Hur som helst var helgen underbar. Det är nog så, att alldeles oavsett hur mycket man älskar varandra, så behöver man göra sådana här saker för att det inte ska bli alldeles för mycket slentrian och vardag. Jag höll nästan på att skriva ”så man inte tar varandra för given”, men det där gäller nog inte i det här fallet. Det går inte en dag då jag inte förundras över att jag har honom…

Jag är så kär…


Och så till lite mer världsliga saker.
Anna ställde några frågor till mitt förra inlägg och eftersom jag brukar få frågorna tänkte jag köra med återanvändning men nu hittar jag ju självklart inte de inläggen...

Första frågan var om Nisse, hur han fungerar.
"Han" heter egentligen Supernova faktiskt. Vackert va? Man kan ladda ner en testversion om man är nyfiken, men i korthet så kan han alltså läsa upp den text jag väljer eller förstora den eller båda delarna. Jag kör med båda delarna och växlar efter humör och ork. Man kan också välja färger så att skärmen alltid visar tex vit text på svart botten. Sedan kan jag ju berätta att Nisse numera har bytt kön och egentligen heter Alva. I början var det en ganska trist mansröst men Alva är riktigt trevlig. Fast hon får fortsätta att heta Nisse här hos mig.

Andra frågan var om man kan göra något med sina blogg- och webbilder för att även de som inte ser bilderna ska kunna få behållning av bilden. Ett tips, om man har en blogg och vill ha minsta möjliga besvär, är att man helt enkelt under bilden skriver en text i stil med "bilden ovan föreställer...".

Alternativet är en "alt-text". De flesta webbprogram (typ Dreamweaver) har en alt. funktion. När man lägger in en bild får man upp en ruta där man kan skriva en beskrivande text och den texten syns sedan när man för musen över bilden eller som i mitt fall, läses upp av Nisse. Den här funktionen använder många siter, men inte alla tyvärr.

Har man en blogg så får man manuellt lägga till den texten i html-koden vid bilden (om inte blogger har ändrat på det nu) och just nu vet jag inte exakt hur den ser ut men någon av mina läsare kanske kan hjälpa till?

Var detta svaret på frågorna Anna?

Dagens svammel

Tiden går så fort och livet är så fullt just nu att jag inte hunnit skriva, trots att jag tänkt och velat.

Sommaren är här.

Visst är det fantastiskt?

Nyss var det vår och nu är det sommar.

Jag upphör aldrig att förvånas över hur annorlunda dofterna är, hur de förändras med årstiden. Man känner det bäst tidiga morgnar när naturen fortfarande är stilla och folk inte hunnit röra upp stillheten än. I början av våren är det som en doft av förväntan inför sommaren och nu är det som en förväntan av vad dagen ska ha med sig. Det är nästan så att man kan höra barnens skratt och vågornas skvalpande bara genom att dra in doften, känna värmen och se ljuset.

Visst är jag svamlig? Jag kan nog inte riktigt förklara vad jag menar… mer än att… jag älskar doften av våren som sakta håller på att övergå i sommar. Jag älskar ljuset och den skira grönskan, fågelsången och syrendoften.

Tänk om man ändå kunde fånga nuet, med alla dofter, ljuset och färgerna och stoppa det i en gammal skokartong, ställa in det överst i garderoben så att man när som helst kan ta fram det senare i livet och återuppleva allt. Inte bara syn-, hörsel- och doftintryck utan även känslorna. Den där märkliga känslan som kan fylla mig varje morgon på min morgonpromenad, en blandning av tacksamhet, förväntan, glädje… som vissa morgnar nästan helt kan tysta känslan av besvikelse, bitterhet och rädsla…

Vissa dagar… när solen strålar, dofterna omger mig och färgerna är så där härligt skarpa och glittrande…när det är varmt ute som nu och jag vet att snart är det sommar… ja då är livet nästan som förr.

Det är märkligt… i livet före hade jag tagit min kamera och knäppt tusen bilder, redigerat dem och fått dem printade så att jag för alltid skulle kunna spara minnet av försommarens skönhet. Jag skulle ha tänkt att det blir perfekt att ta fram fotoalbumet till vintern och återuppleva naturens skönhet.

Så självklart det hade varit…

I livet före var det bilderna som bar minnena. Så självklart och aldrig ifrågasatt... Nu är det dofterna. Så underligt egentligen. Och så fullständigt naturligt.