Strålande solsken

Idag har vi en helt underbar morgon här. Solen skiner från en klarblå himmel, fåglarna kvittrar och det är verkligen vår i luften. Lite orolig kan jag bli för egentligen skulle det vara mer normalt med en halv meter snö och sju minusgrader men vem vill inte ha vår?

Jag gick till jobbet. Ensam. Det är ofrånkomligt att tankarna flyger omkring medan jag går och under de ca 20 minuterna det tar att gå hinner jag tänka en hel del. Den sista tiden har det mest varit jobbtankar men inte idag.

Jag kan inte låta bli att förundras över känslan av att kunna gå. Själv. Ensam. Utan att vara beroende av någon annan. Jag vet att jag skrivit det redan ett antal gånger men den känslan är så stark, speciellt nu när jag har det fruktansvärda mörkret i färskt minne och den känsla av frustration, hjälplöshet och vanmakt den framkallade. Motsatsen är enorm. Obeskrivlig. Att ensam kunna gå till jobbet, utan att behöva vänta på någon, be om hjälp, vara tacksam över att någon är vänlig nog att hjälpa, ständigt vara utsatt och utan makt över sitt eget liv…

Självständigheten har varit en självklarhet för mig hela livet. Ända tills nu när den självständigheten blir mindre och mindre för varje dag nästan. Att vara självständig är något som de allra flesta tar för givet. Man funderar inte ens över att det skulle kunna vara på ett annat sätt. Inte förrän man en dag befinner sig i en situation där man behöver hjälp med det mest grundläggande. Är det då något tillfälligt så är det ganska lätt att acceptera och överleva men när det är något som man vet inte kommer att bli bättre… Det blir en helt annan sak.

Idag, när jag gick till jobbet, blev jag uppfylld av en sådan oerhörd tacksamhet över att kunna gå själv. Att kunna uppskatta ljuset, solen, den blåa himmelen för som sagt, jag vet ju hur det skulle kunna vara. Hur jag trodde att det skulle förbli. Jag är... eller försöker vara tacksam för varje dag, för längre än så vågar jag inte tänka...

Och ändå… samtidigt… trots denna tacksamhet finns ändå någonstans, en fruktansvärd bitterhet. Samtidigt som jag kände glädje över att se så pass som jag gör, över att jag kan vara självständig åtminstone när det gäller min morgonpromenad till jobbet, så kände jag ändå en sådan sorg och bitterhet. Jag kan inte förstå hur man kan känna så. Återigen. Två så starka känslor som är varandras motsats inför samma sak. Och lite skäms jag för någonstans borde jag ju BARA vara tacksam. Jag vet ju hur det skulle kunna vara... Men det är just det. Jag vet hur det SKULLE KUNNA vara. Hur det har varit. Både när jag såg allt och när jag inte såg alls. Och jag kan inte låta bli att bli ledsen över jämförelsen dagar som denna. För det är på något sätt lättare för hjärnan att jämföra med det som var bättre än att jämföra med det som var sämre.

En blåsig, lat helg

Den här helgen har blåst bort. Vinden har tjutit i ett. Igår sken solen och ute på altanen där det var lä var det nästan lite av vår, men den känslan försvann ganska snabbt när man kom ut i blåsten. Jag gillar inte blåst, jag har alltid tyckt illa om ljudet och den sista tiden har det bara blivit värre. Över huvudtaget är jag bra mycket känsligare för ljud än vad jag var förr.

Nej, det är inte som de flesta tror att man får bättre hörsel när man ser sämre. I alla fall tycker jag inte att det stämmer på mig, däremot blir ju naturligtvis alla ljud viktigare än vad de var förr. Jag lägger märke till ljud som jag aldrig brytt mig om att reflektera över tidigare, som bara funnits där som en självklarhet, någonstans i bakgrunden. Nu kommer mycket fram ur bakgrunden liksom.

Som fågelkvittret som jag tidigare bara brydde mig att höra som ett vårtecken. Men fåglarna kvittrar faktiskt även på vintern, och sommaren. Fast de låter annorlunda på något sätt.

Hm… lång utläggning om ljud när det egentligen inte alls var tanken från början. Även om jag ibland kan fascineras hur mycket både ljud, ljus, känsel och dofter förändrats det sista året. Hur mycket mer det tycks finnas av allt, till och med av synintrycken som är så begränsade som de är. Det är som… om jag helt enkelt blivit mer observant. Mer känslig för allt. Kanske för att jag tidigare kunde göra som alla andra, slänga en blick på omvärlden och ha hela bilden klar för mig. Nu räcker det inte med en blick för att ha en bild, jag måste lägga ihop allt, ljuden, ljuset, känslan, dofterna… allt och sedan kanske bilden framträder. Eller i alla fall en version av bilden.

Hur som helst.
Den här helgen har i alla fall mest varit lat. Vi har städat, tvättat och handlat mat, men utöver det har vi bara slappat. C är ganska trött, han har det körigt på jobbet och sedan har han mig att ständigt serva för, eller… ja, jag är ju som jag är med humöret och allt annat och det är inte en helt lätt tillvaro för den jag lever med, det inser jag.

Själv är jag också ganska trött, jag har jobbat betydligt mer än tanken var den här veckan och det märks. Det blir inte mycket energi kvar till kvällarna och än mindre till helgen tydligen. Så det har varit ganska skönt att slappa. Inga krav, inga besök bara några få måsten, som städning, som jag egentligen nästan kan tycka är avslappnande på något sätt, vi gör något tillsammans och efteråt blir det så mysigt att bara njuta av den rena känslan. Doften av nytvättade golv… mmm… När man känner den har man på något sätt gjort sig förtjänt av att slappa.

Det enda trista egentligen är att handla mat. Jag kan inte sluta avsky känslan av att vara i affären och sakna överblick, vara den som bara står och tittar på i princip (även om jag försöker göra mitt bästa att slå omkull prylar). Det jag gör mest är att jag dirigerar runt C, vilket blir ganska jobbigt och frustrerande i längden. Lika frustrerande som att börja plocka maten själv och leta efter varenda liten sak. Jag trodde faktiskt att jag skulle vänja mig men jag gör nog inte det. Jag kanske helt enkelt får lära mig att acceptera att jag hatar situationen.

Nu ska jag krypa ner i soffan igen, se på TV eller något lika okomplicerat.

Hoppas ni alla har en skön helg.

Egenskap eller vana?

Jag gnatar på med min rapport. Den känns mer och mer trist ju längre jag håller på. Nu är den snart klar men det är det där lilla sista kvar, en sammanfattning, en innehållsförteckning och lite finslip av formuleringarna. Något som jag skulle kunna hålla på med hur länge som helst.

En sak som känns minst sagt trist i sammanhanget (jag ska inte gå in på hur trist exakt) är att inte har så stor kontroll över layouten som jag brukade ha. Visst har vi en färdig mall, med bestämda teckensnitt och storlekar och allt, men… när det gäller sådana här rapporter brukar det finnas plats för viss egen kreativitet inom de givna ramarna. En kreativitet som jag förr alltid utnyttjade och som alltid brukade uppskattas.

Visst kommer jag att göra det nu med… men det blir inte riktigt samma sak när det blir mer eller mindre på känn, eller i alla fall i stor utsträckning på gissa och tro.

Livet skulle nog vara bra mycket enklare om jag inte vore en sådan perfektionist ner i minsta detalj. Eller om jag inte alls hade någon som helst sinne för vad jag tycker är snyggt. Om jag i likhet med många andra inte ens brydde mig utan bara kunde strunta i allt som har med estetik att göra. Undrar hur man vänjer sig av med sådant egentligen? Det borde väl gå? Som att sluta röka kanske?

Fast… mitt sinne för form och färg är kanske inte inlärt utan något medfött. Går det att vänja sig av med en medfödd egenskap? Eller är det ungefär som att vänja sig av med att ha fräknar? Jo… vid närmare eftertanke… det gör det nog, går att vänja sig av. Eller i alla fall undertrycka en egenskap tills det inte längre märks, fast det kanske krävs en viss strategi och envishet skulle jag tro. Just nu är jag nog för upptagen med att sakna möjligheten och förbanna livet för att jag ens måste tänka tanken för att kunna hitta en lämplig strategi för hur jag ska vänja mig av med något jag alltid älskat…

Nå ja… innehållet i rapporten kommer i alla fall ingen klaga på. I alla fall hoppas jag på det.

Tack

Dagens svammel, för det kommer att bli svammel, ska jag inleda med ett enormt, stort, jättetack för alla era kommentarer till gårdagens inlägg. Jag insåg, när jag läste dem att jag faktiskt inte kan leva utan mina kära bloggvänner som är så snälla att de både läser och tycker till om mina virriga tankar… så därför… så kommer nog mitt skrivande här fortsätta. Mer eller mindre ostrukturerat. Som alltid ,)

När jag läste kommentarerna förstod jag med ens varför jag skriver. Och jo, jag är fullständigt egoistisk, jag skriver för min egen skull och enda anledningen till att det sker offentligt är att jag behöver dina tankar, behöver höra att det finns andra som förstår eller inte förstår mina knäppa funderingar, jag behöver helt enkelt höra mina tankar med någon annans ord. Låter det begripligt?

Så med andra ord har jag insett att jag inte bara har behov av att skriva av mig utan av att bli läst och framför allt av att få höra kommentarerna om det jag skriver. Märkligt? Kanske. Ja säkert märkligt. En dag ska jag sätta mig och fundera allvarligt över detta märkliga behov men just nu har jag ingen färdig analys.

Jag måste också erkänna, fast jag rodnar från topp till tå, att jag tycker det är trevligt att tro att det är så som en del av er skriver, att min lilla blogg kanske kan ge någon annan något värdefullt.


Allt nog, nu ska jag inte spåna mer om detta för egentligen håller jag på och stressar ihjäl mig med en rapport som måste vara klar på måndag så jag hinner inte skriva men jag måste ändå berätta… En riktigt otäck sak hände alldeles nyss. Det värsta är att det inte är första gången men jag lyckades skrämma upp mig lika mycket den här gången med.

I ”morse” när jag gick till jobbet var det ett helt fantastiskt väder, strålande solsken och fågelkvitter. Som jag sa har jag en hel del att stressa med så jag har suttit koncentrerad på mitt jobb och inte tittat ut förrän för en liten stund sedan och då höll jag på att dö… Inget solsken, inget ljus, bara en jämngrå dimma. För en bråkdel av en sekund trodde jag att min lilla syn slutat att fungera helt plötsligt, den bråkdelssekunden räckte för att jag skulle få ont i magen kan jag meddela och få hjärtklappning och akut ångest. Det var helt enkelt fruktansvärt och… ganska ologiskt egentligen men det är konstigt hur snabbt logiken kan flyga sin kos när det gäller det mina ögon ser. Eller inte ser.

Jag antar att det kanske egentligen inte är så konstigt vid närmare eftertanke… jag lever ju fortfarande i någon slags ständig skräck för att varje sekund ska vara den sista när det gäller min syn, då kanske det inte är så konstigt att min inbillning spelar mig spratt. På ett sätt är det bra för jag glömmer inte att vara tacksam, på ett sätt så är det bra att mitt hjärta inte är speciellt skröpligt för annars hade jag fått hjärtinfarkt.

Och nu ska jag önska alla en skön dag. Nu MÅSTE jag jobba!

Jag vet inte

Det är ett underligt väder här idag. Det är varken soligt eller molnigt, varken vår eller vinter, varken kallt eller varmt… eller kanske är det alltihop samtidigt? Mitt i mellan? Går man åt ena hållet blir man varm, går man åt andra så fryser man i den iskalla vinden.

De senaste dagarna har jag faktiskt gått både till och från jobbet! Det är ljust på morgnarna nu och det känns ganska fantastiskt att kunna gå. Själv. Utan att vara beroende av någon annan. Tänk att det finns så små och enkla glädjeämnen i livet… som man tar för givet ända tills man inte längre har möjlighet att njuta av dem. Tänk att det inte är länge sedan jag var ganska säker på att jag aldrig skulle få gå till jobbet!

Min bloggpaus blev inte så lång. Eller så är det fortfarande paus. Jag vet inte. Jag har inte bestämt mig än. Jag är återigen tillbaka i de där tankarna om bloggens vara eller inte vara, om jag ska fortsätta att skriva, eller snarare vad jag ska skriva om. Saken är den att jag har ett behov av att skriva av mig en massa tankar som inte är speciellt lätta eller logiska, precis som jag haft sedan jag började skriva. Frågan är bara om jag ska fortsätta med det offentligt. Tillåta mig själv att fortsätta älta offentligt eller om det är dags att låsa dagboken. Så som de flesta normala människor gör.

Jag vet inte.

Jag återkommer när jag vet… eller när jag bestämt mig för att det inte spelar någon roll att jag inte vet.

Ha en riktigt skön dag alla.

Lite tyst här nu

Ja, det är glesare mellan inläggen. Det är inte så att jag saknar tankar att skriva om, jag har bara... av någon märklig anledning tappat lusten att skriva ner dem.

Vad gör jag istället?
Smyger omkring bland bloggvännerna och skriver om annat än mitt liv.

Men jag återkommer.... Snart.

Till dess,
KRAM till er alla.

Regnet det bara öser ner...

Det regnar hos oss idag, fast det skulle bli solsken enligt väderleksrapporten.

Igår kväll bestämde jag mig för att gå till jobbet idag för då var jag feberfri även om rösten inte låter som den ska precis. Eller nästan inte låter alls faktiskt. Min man hotade med att bära ut mig själv från jobbet om jag visade mig där. Känner jag honom rätt så kan han mycket väl göra just det. Han påstod att det inte var av omtanke om mig för jag är så ”jäkla envis att hälften kunnat driva honom till vansinne”, utan av omtanke av hans anställda. Pyttsan…

Ja ja, jag får väl jobba hemifrån och terrorisera folk via mailen. Det går också, jag har ju vanan inne, men det är hemskt tråkigt ensam hemma, jämngrått utanför och bara Nisse som sällskap.

Hoppas ni andra har en finare dag!

Synd om mig, eller inte

Jag ska börja med att tacka för alla snälla kommentarer till mitt förra inlägg. Jag brukar ju försöka lämna svar på alla men den här helgen och gårdagen försvann i ett enda febrigt töcken. Jag har faktiskt åkt på världens förkylning med feber och ont i kroppen, halsen, öronen, mm. Jag försökte verkligen in i det längsta att hålla mig på benen men till slut var jag tvungen att erkänna nederlaget och lägga mig i lördags eftermiddag. Sedan dess har jag mest sovit och det först nu jag ens orkar ta mig upp ur sängen så det kanske var orsaken till förra veckas extrema trötthet.

Och nu ska jag fortsätta att sova för huvudet håller på att sprängas i bitar och mina ögon känns som sandpapper.

Visst ja, jag tycker faktiskt det är ganska skönt att bli liggande för en helt vanlig sjukdom även om jag på något sätt trott att jag skulle vara förskonad från allt annat... och visst tycker jag lite synd om mig själv, fast på ett helt normalt sätt.

Lite av varje i känsloväg

Jo då jag lever. Och mår ganska bra.
Men att jobba ganska jobbigt, och inte alls den dans på rosor jag hade trott att det skulle bli nu när jag ser igen. På något märkligt sätt blev det betydligt mer tröttsamt än tidigare och orken tog slut lika snabbt som förr, med skillnaden att jag vägrade inse det förrän igår.

Det är ändå märkligt att det är psykiskt mer tröttsamt nu än det var när jag inte såg alls. Det är nästan som om mörkret på ett sätt var mer vilsamt, nästan kravlöst, jag behövde ju inte ständigt anstränga hjärnan med att försöka plocka ihop bitarna av verkligheten, urskilja bilden jag såg och tolka den, istället var det liksom bara att acceptera och lita på att människor runt omkring tog något slags ansvar för det jag själv inte kunde ha kontroll över och inte se.

Jag är ju en kontrollmänniska så nu när jag ser igen vill jag kontrollera allt och se allt men det är ju långt ifrån möjligt och det är kanske det som blir så jobbigt och tröttsamt? Eller så var jag bara i en chockfas hela tiden när jag var blind och kunde inte känna efter på ett normalt sätt… Inte vet jag…

Jag är oförklarbart glad över att jag ser det jag ser, missförstå mig inte men jag är också en aning besviken över att allt automatiskt blev som förut, med alla praktiska problem och denna ständiga trötthet. Jag tror jag valde att tänka bort alla detaljer när jag var blind och bara komma ihåg hur fantastiskt det var att se även det lilla jag såg. Så, med andra ord, de här sista dagarna har varit både upp och ned känslomässigt. Både glädje och besvikelse. Jag kan inte riktigt fatta hur man kan känna två så olika känslor för samma sak…