Dagens klipp

Förr i världen fanns det små öglor av sidenband vid varje axel på en tröja eller top. Dem kunde man liksom haka fast i galgarna så att inte toppen gled ner… om man nu till äventyrs förvarade sina tröjor och toppar på galgar och tyckte det var snyggt att gå omkring med tröjor vars axlar blivit uttöjda av galgen… Kommer någon ihåg öglorna? Vart tog de vägen? Numera är det ett enda band, som går från ena axeln till andra axeln på varenda plagg jag köper.

Jag har inget emot effektiviseringar men när jag för tredje morgonen i rad kör huvudet igenom bandet på en ny topp med resultat att jag känner sig som någon försökte strypa mig med pianotråd så kan jag tappa tålamodet för mindre. Inte på bandet, för det hade jag ju kunnat klippa bort för länge sedan. I synnerhet som jag förvarar sina toppar hopvikta i garderoben. Nej, jag blev mest förbannad på mig själv för att jag behövde köra mitt nysminkade ansikte rakt igenom bandet en gång till och få hela nya vita tröjan nedkletad med rouge (jag antar i alla fall att det är så) innan jag fick tummen ur.

Så jag tog fram stora saxen, du vet den där man har bland alla köksredskap och använder för att klippa riktigt stora och grova saker. Sedan tog jag fram resten av mina nya toppar och klippte till… Jag kan ju meddela att det kan vara en fördel att se var man klipper. Allra helst om man klipper med en sax som är större än man ser. Och ser man inte så bör man avhålla sig från att klippa på känn eller åtminstone inte ta i för kung och fosterland… Å andra sidan så är rött ganska snyggt mot vitt… och rosa… och ljusblått… och syns inte alls på svart…

Ljusa nätter, nattsvarta dagar

SVD:s insidan startar en ny serie idag om mörkrets goda sidor.

Tom Callen tycker att "vi ska bejaka mörkret och sluta förorena natten med mängder av konstgjort ljus". Han är välkommen att byta plats med mig ett tag. Vilken dag som helst, så får vi se om han har lust att bejaka mörkret sedan.

För övrigt håller jag med honom:
"Frånvaron av en ren och klar stjärnhimmel har också betydelse för människors själsliv, hävdar han.
– Folk som bor i städer med ett ständigt töcken som döljer stjärnorna går miste om en viktig inspirationskälla. Se bara på litteraturen och annan konst där det finns gott om referenser till stjärnhimlen."

Nu när jag tänker efter så kommer jag inte ens ihåg när jag såg stjärnhimmelen sist. Numera blir det… mest ett töcken som allt annat.

Däremot kommer jag ihåg hur många nätter jag stannat bilen på vägen hem efter jag varit ute och festat. Oftast var festerna i samma lite större byhåla som mina föräldrar bor i och mellan min och deras håla är det bara skog och odlad mark. Där kan man se alla himlabilder, vintergatan och har man tur, ett och annat stjärnfall. Märkligt nog blev jag nästan alltid lite nostalgisk, eller drömsk, eller fylld av längtan eller kanske bara romantisk efter utekvällarna. Det kändes så rätt att stanna upp en stund och begrunda livet. Livet begrundas bäst mitt i natten, när man är lite lagom besviken och trött...

Då begrundade jag bara den smärtsamma ensamheten i mitt liv och frånvaron av kärleken med stort K och mannen med stort M. Det var allt jag längtade efter. Om jag bara hade det så skulle mitt liv vara fulländat. Perfekt. Underbart. Bekymmersfritt.

Men bekymren verkar ha en tendens att liksom… vara jämt fördelade över livet. Som lasterna. Summan är alltid lika så att säga... Är det inte det ena man saknar så är det det andra… Det kanske helt enkelt är en fråga om inställning, så som jag skrev i det förra inlägget.

Hur det än är så är jag djupt och innerligt tacksam över att jag åtminstone slipper känslan av ensamhet mitt i allt detta… och om jag skulle behöva göra ett val - att atingen gå tillbaka till de ensamma nätterna med vintergatan som sällskap eller stanna här där de nattsvarta nätterna snart kommer att sträcka sig över alla dygnets timmar så skulle jag ändå välja de sistnämnda, för jag behöver inte vintergatan som sällskap, men C kan jag inte leva utan.

Ett långt svammel om bloggens innehåll

Varför bestämde jag mig egentligen för att ta en paus? Man kan ju undra, för… jag mår bra av att skriva. Känslorna behöver ut, behöver få ord…

Samtidigt så… skäms jag. När jag bläddrar bakåt bland mina inlägg så inser jag att min blogg, som jag älskar så, har blivit en sorglig och patetisk plats till bredden fylld med självmedlidande… ett slags… skrik på ”Tyck synd om mig nu!” Som om medlidande var mitt största behov. För det är så synd om mig…

Fast sanningen är ju att det inte är mer synd om mig än om dig. Livet blir ju vad man gör det till. Man kan välja att vara ett offer eller att vare en fighter. Man behöver ju inte acceptera och finna sig i sitt öde, man kan välja att kämpa emot. På det viset så… kanske de förutsättningar som är givna leder till att det blir lite bättre än vad man trodde att det kunde bli från början. Kanske. En dag i framtiden så kanske jag till och med kommer att känna det där.

Det är inte syd om mig.
Jag har egentligen ett bra liv, en massa kärlek och en familj som är underbar, fantastisk. Som accepterar mig vart jag än befinner mig.

Och det finns bra dagar.
Som igår. När barnen var här och vi hade en underbar morgon med en lång stund tillsammans framför tv:n, gemensam frukost, pyssel, matlagning och sedan… när det nästan inte kan bli bättre knackar det på dörren och barnens farföräldrar står utanför med fikabröd.

Livet fortsätter ju även om det inte känns bra inuti. Livets glädjeämnen kommer och går, liksom sorgerna och besvikelserna. Sedan finns ju alltid sorgen kvar inom mig. Vissa dagar och stunder mer än andra.

Jag antar att jag tillåtit mig själv att ösa urskiljningslöst ur mitt inre, där sorgen ibland huserar ohämmat. Det är därför bloggen blivit så nattsvart att inte ens jag orkar med den längre. Den fina balansgången jag alltid ägnar mig åt i verkliga livet försvann här och jag tillät mig att ramla ner helt. Och sätta ord på känslorna. Jag delade med mig av det som kändes jobbigt och glömde av att även det positiva och vackra behöver ord för att bli ihågkommet.

Syftet med bloggen har alltid varit att få en fristad, ett rum där jag får ösa ur mig. Men… någonstans blev det fel. Jag öste ur mig så mycket att det inte längre var en fristad utan ett mausoleum över all sorg inom mig.

Jag behöver fortfarande min fristad, men jag måste börja fylla den med glädjeämnena också, även om de vissa dagar känns aldrig så avlägsna. Jag behöver göra det, för att påminna mig själv om att det finns skönhet även i en mörk värld. Någonstans måste man respektera sin sorg, låta den komma ut och rasa men… det finns skratt även i den djupaste sorg, för någonstans finns det ju ett liv även efter detta. Eller???

Risken finns ju att om jag slutar se, uppmärksamma och sätta ord på det vackra… så glömmer jag av att det existerar. Jag vill inte glömma...

Spammad

För första gången sedan jag började blogga här på Blogspot har jag fått spam!
Och inte lite heller!
Och det märkligaste av allt är att de alla är på samma inlägg, alla på engelska och alla börjar med en lång obegriplig harang som är html-kod. Hemskt jobbigt att läsa och lyssna till, för det gör jag eftersom de alla också hamnar i min mail.

Av den anledningen är jag tyvärr tvungen att sätta på de sjösjuka bokstäverna ett tag i alla fall. Jag som svär ve och förbannelse över andras spamfilter är nu tvungen att ha det själv! Snopet! Jag ber hemskt mycket om ursäkt.

Jo pyttsan!

Det gick inte så bra detta med bloggpaus.
Jag saknar min blogg och mina vänner.

Jag vet bara inte... hur jag ska fortsätta och vad jag ska göra.
Med bloggen och orden alltså...

Pausbön

Jo då, jag har fortfarande paus men jag kan visst inte låta bli att smyga in till mina vänner. Som till exempel Gisan. Där lånade jag den här vackra bönen som tål att tänkas på:

God, grant me the serenity to accept the things I cannot change
Courage to change the things I can,
and the wisdom to know the difference

Living one day at a time;
Enjoying one moment at a time
Accepting hardship as the pathway to peace

Taking, as He did, this sinful world as it is
not as I would have it

En paus

Jag tar en paus.
Orken finns inte.
Inte lusten heller.

För första gången kan jag inte fästa orden på pränt.
De vill inte bli hörda, kommenterade eller ens tänkta.

Jag tänker på er alla som funnits här alla dessa dagar.
Jag är så oerhört tacksam för alla varma ord och allt stöd.

Nu tar jag en paus och återkommer… när jag hittar orden som inte bara är en ständig, oändlig klagolåt.

Jag hoppas att ni inte glömmer mig…

Vissa dagar...

...ska man bara inte vakna. Igår till exempel. På mindre än en timme lyckades jag gråta, bli förbannad, bli ledsen, orolig, panikslagen och… ja, alla andra känslor med. Ytterligare fyra timmar senare kände jag mig bara väldigt dum. På ett dumt sätt… fast lättad också.

Idag är jag inte heller på humör men förkylningen är bättre, både för mig och C så vi får väl se vad den här dagen kan leda till.

Kramar till alla som behöver en…

Typiskt

Inte orkade jag gå på visit igår. Inte ens med nattlinnet på… o vem vill egentligen ha visit av mig i nattlinne förresten?

Efter badet kröp jag ner bredvid C och vi fastnade framför någon film jag knappt kommer ihåg nu för att sedan slockna mitt i filmen, båda två. Jag vaknade någon gång mitt i natten och då stod TV:n på för fullt fortfarande. Det är nog ingen förhastad slutsats om jag gissar att vi blir hemma båda två en dag till. Åtminstone. Fast jag känner mig ganska pigg just nu faktiskt. Funderar på om jag ska ta tag i en utomhusstol till…

Idag är det mulet hos oss och inte speciellt uppmuntrande så jag har inget emot att stanna hemma. Laga mat behöver jag inte heller för mina föräldrar var här en sväng nyss och lämnade lite mat till sjuklingarna. Det hade jag absolut inget emot. Eftermiddagen kommer också att gå i lugnets tecken, vila, te och TV är nog vad som står på programmet... om jag inte ändrar mig om stolen förstås.

Nu önskar jag alla en skön fortsättning på denna söndag.

Ynkligt

Det blev en riktigt långsam dag idag. C har mest sovit och jag har mest försökt få honom att ta Alvedon och dricka. Inte speciellt framgångsrikt något av projekten.

Själv har jag vilat en hel del, visserligen är jag betydligt bättre men inte har jag någon större energi. I förmiddags tänkte jag, optimist som jag är, att jag kan ta in utemöblerna, i alla fall stolarna och börja olja in dem. Jag orkade en av sex stolar. Sedan fick jag lägga mig och tycka synd om mig själv. Patetiskt!

Ikväll har jag en liten tanke… jag ska gå på visit. I nattlinne, i sängen… till alla mina bloggvänner. Vi får väl se hur långt jag kommer.

Fast först… ska jag faktiskt ta ett långt, varmt bad, sätta på musik och bara njuta. Eller i alla fall försöka mellan host- och snorattackerna.

Bättre och sämre

Idag skiner solen från en klarblå himmel och lovar en fantastisk höstdag. OCH! Jag mår mycket bättre!

Det var de goda nyheterna.

De dåliga är att C är nere för räkning, med 40 graders feber och ont i halsen. Så dagens aktivitet i detta hus är: ta hand om den som behöver det mest.

Mina bloggvänner och alla andra önskar jag en underbar dag. Hoppas ni kan och får njuta av en vacker dag.

Förresten.
Solsken och honung… så ser det ut när jag tittar ut idag.

Lite bättre idag

Idag kanske jag är aningen mindre ynklig än igår när jag inte ens orkade blogga… och det säger ju inte lite för när var det sist jag avstod frivilligt från att blogga?

Det är lite märkligt ändå, på något sätt känns det ganska skönt att vara förkyld och febrig för det är så… vanligt, normalt… tillåtet. Alla vet exakt hur man känner sig och man kan tillåta sig själv att känna sig just sådär som alla vet att man känner sig…

Alla andra problem man har bara försvinner, slutar att existera liksom. I alla fall för ögonblicket och i folks medvetande. Som när mamma ringer så blir första frågan om jag har feber idag med, och om jag dricker som jag ska… istället för det där vanliga… som jag helst inte vill höra längre. Ganska behagligt faktiskt… att vara helt normal.

Feber

Feberfrossa hela dagen
Febriga drömmar, somliga så verkliga
Feberhuvudvärk förlamar varje tanke
Ont i halsen
Hosta
Ryggvärk
Näsdukar överallt
Tänk att man kan känna sig så ynklig av en ynka förkylning…

Jag skulle vilja...

...hälsa på er alla,
skriva en rad till alla
visa att jag finns och bryr mig
besvara alla fina kommentarer
besvara mail
vara social...

Men just nu är det dags för sängläge.
Dagen blev jobbigare än jag räknat med och dessutom, bara för att ge livet lite extra krydda och glädje, så är en ordentlig förkylning i antågande.

Jag säger därför godnatt och önskar ALLA en natt fylld av rofylld sömn och sköna drömmar, en morgon med doftande kaffe och färskpressad apelsinjuice på sängen och en onsdag till brädden fylld av solsken, ro, glädje, framtidstro och kärlek. För det vet jag att mina bloggvänner alla har förtjänat!