Inlägg
Hej
Det är jag… Ella. Det var jag som brukade skriva i den här bloggen förut. Jag nästan bodde här ett tag... Kommer du ihåg mig?
Eller… jag kanske skriver för mig själv? För ingen tittar väl in här efter all denna tid, konstigt vore det ju annars.
Det känns inte som så länge sedan, dagarna har avlöst varandra utan att jag riktigt förstått hur många de varit. Jag läste alla kommentarer till det förra inlägget och skämdes.
Det var länge sedan jag skrev sist. Väldigt länge sedan. Du kanske undrar varför. Vad har hänt.
Egentligen har inget hänt och ändå allt. Strax efter jul gled marken undan och en avgrund öppnade sig. Jag föll. Längre och djupare än jag någonsin gjort. Alla de gånger jag trott att botten varit nådd, att det inte kan göra mer ont… har bara varit en föraning. En föraning som inte på långt när visade hur det kan vara. Jag hade inte ens varit i närheten av botten. Nu var jag det.
Jag vågade inte skriva för… risken fanns att jag skulle skriva om det som gjorde ont och det var svårt nog att klara av smärtan ändå. Jag vågade inte läsa kommentarerna för jag var rädd för vad jag skulle känna. All min kraft behövdes för att överleva dagen. Att gå vidare. För livet går vidare. Även om det gör ont.
Jag vet att detta egentligen inte säger något, jag lovar att berätta mer… kanske. Snart… kanske.
Tack för alla ord och tankar.
7 kommentarer:
Det gör mig ont att du mått så dåligt men jag blir ändå glad för ditt livstecken.
Inte ska du skämmas. Du har gjort det viktigaste av allt här i livet, tagit hand om dig själv. Fortsätt med det för jag tror du gör ett bra jobb. Att du orkade lämna några rader här i dag är ett bevis på det.
Ta hand om dig min vän. Stor kram!
Jag kikar in här med jämna mellanrum... Kan inte släppa dig vännen :).
Jag blir så oerhört glad för ett livstecken fr dig, men säger som Isabelle. Det smärtar mig så att du fått känna det där avgrundsdjupa djupet.
Det finns inga ord som jag kan formulera, de som skulle kunna bära dig o hålla dig uppe. Men ändå så vet jag... Hur djupt man än kommer, hur bedövande smärtan än känns, så kommer man uppåt en dag. Den dagen är olika för oss alla. Du har absolut inget att skämmas för. Dina känslor är dina egna o ingen kan lägga rutten för dig.
Det viktigaste idag är att du är där, ger ett livstecken o känner att det finns ett hopp. Att livet går vidare, trots allt...
Vi finns kvar här, lyssnar o tar in. Så ös du tankar, ångest, spy o galla...
Den största o varmaste vårkramen är din idag goaste Ella vännen
Jamen äntligen Ella. Och jo, jag är inne här så gott som varje dag. Men det är tråkigt att höra att du mår skit men nästan värre att höra att du skäms! För vad? Klart du ska skriva, och ventilera. Jag trodde du hade glömt oss helt och hållet men har full förståelse för att du inte är okey. Ta en dag i taget med oss. Vi är ju trots allt några stycken som vill att du ska må bra.
Kram på dig.
håller med Mona och dom andra !!
Har saknat dig!!
Jo, jag tittar in här väldigt ofta och blev så glad över att äntligen få läsa några rader från dig igen.
Vi är nog många som tänker på dig och undrar hur du har det.
En jättekram,
Lisa
jag tittar fortfrande in! Hoppas att allt löser sig för dig samt att du snart mår bättre!
Å så roligt med ett livstecken Ella!
Välkommen tillbaka, oavsett hur du mår. Du ser ju hur vi saknat dig, och hur du berört. Sluta genast skämmas ;) och unna dig att ta emot den värme som dina (okända) vänner har att ge, för det är du värd! ;)
När livet går hårt fram med oss, så är det en gåva att åtminstone ha möjligheten att dela det med andra.
Som sagt - jätteroligt att du är tillbaka igen!
/Nina
Skicka en kommentar