Earth Hour

Helger blir sällan som vi planerat dem, inte ens när vi inte har några planer. Det enda man kan vara säker på att är att de alltid är för korta. Och det spelar absolut ingen roll hur lite eller mycket vi arbetat under veckan som gått.

Någon tjejfest blev det inte. Däremot gjorde vi ett tappert försök med Earth Hour. Vi bestämde oss för att tända en brasa, tända en massa ljus, äta lite onyttigt och bara mysa i mörkret. Det är märkligt. Jag har inget emot nattens mörker när jag vaknar mitt i natten… eller, jo, jag gillar den inte för den är en påminnelse på det jag fruktar mest, men jag står ut utan att gripas av panik. Jag grips inte heller av panik på kvällarna när vi ser på tv eller gör annat, men det hade knappt gått tio minuter i lördags innan jag började må illa…. Jag försökte verkligen att tänka på annat, på C, på dofterna, ljuden från brasan, värmen… på allt det där som är mysigt… men det gick inte. Så, förlåt jord. Vi tände ljusen efter en kvart och fortsatte att mysa med dem på. Fast vi tände bara i vardagsrummet.

I går var vi på bio! Jag kan inte komma ihåg hur länge sedan det var sist, fråga mig inte varför, för det är ju inte så att vi aldrig ser på film hemma men bio har liksom inte blivit av. Kanske är vi helt enkelt för bekväma/lata? Igår såg vi Pettson och Findus…

Nej, det var inte mitt och C:s förstahands val, men vi var faktiskt barnvakt till grannarnas barn. Hör och häpna! VI har väldigt trevliga grannar här, och just det här paret har varit helt fantastiska den sista tiden och ställt upp på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Jag har haft ångest för hur vi någonsin skulle kunna återgälda och erbjudit oss massor med gånger att vi kan ta hand om barnen om de vill vara lediga. De har inga släktingar i närheten så det är sällan de far egen tid utan barnen. Hittills har de inte nappat på erbjudandet men igår fick vi äran. Det var lite läskigt i början, eller åtminstone för mig, två små barn, 4 och 6… Helt annat än våra barn. Men vi bestämde oss för bio och det var verkligen uppskattat. Av alla faktiskt. Pettson och Findus var riktigt bra och vi skrattade en hel del. Kan varmt rekommenderas till alla vuxna med barnasinnet kvar.

Lördag morgon

Det bästa jag vet är att vakna upp en lördag morgon och veta att hela helgen ligger framför oss, helt oplanerad. Utan ett enda måste, inte ens städning, och dessutom vara hemma i mitt eget hem. På det viset kan vi göra precis det som faller oss in... Nästan.

Den här helgen ska vi inte göra ett endaste dugg. Det har jag bestämt. Inte åka till mina föräldrar, inte hälsa på någon annan heller, inte åka och handla, bara vara hemma. Vi har haft allt för få sådana helger på sista tiden och jag är så innerligt trött...

C tror förstås att jag ska på tjejfest ikväll. Det har han tackat ja till, åt mig. Jag vet inte riktigt varför han vill bli av med mig, eller varför han tror att han kan lova saker jag ska göra, men han lär bli besviken. Vill han så gärna ha tjejfest får han väl gå själv… Eller det kanske förresten är en dålig idé, jag känner en del av mina väninnor allt för väl för det. Av någon anledning tycks han fått för sig att jag behöver komma ut och ha lite roligt... Jag vet inte, men roligt är inte längre en tjejfest eller utekväll. Det var länge sedan det var det. Roligt är helt andra saker numera och det har absolut inget att göra med min syn. Jag misstänker, eller jag hoppas det åtminstone, att det är en naturlig förändring i livet. För de flesta… utom för somliga av mina vänner förstås, som tydligen aldrig verkar vilja sluta festa. Men det kanske är jag som är ovanligt tråkig, jag vet inte. Fast jag vet ju att C känner exakt likadant själv så jag förstår inte varför han tror att jag har andra preferenser helt plötsligt.

Och nu… ska jag gå upp om en stund, innan C vaknar och jag har gott om tid... vilket jag lär behöva för jag ska baka scones, koka kaffe och ägg, pressa apelsiner… Mums... Men tidsödande. Jag fixar frukosten och han får städa upp röran efter mig. Praktiskt...

Jag älskar lördagsmorgnar. I alla fall de som är som denna.

Trevlig helg önskar jag er alla.

Dina andetag

Jag vaknar fortfarande tidigt, ibland är det inte ens tidigt utan snarare natt. Som nu. Det är fortfarande mörkt och mörkret är inte min vän, det har den aldrig varit, och de senaste månaderna har inte gjort den saken lättare.

Jag ligger kvar i sängen och väntar på att solens första strålar, eller det gråa gryningsljuset, ska leta sig in genom fönstret och sakta jag bort nattens skrämmande mörker. Jag lyssnar på det behagliga ljudet av dina lugna avslappnade andetag, och jag känner mig så oändligt tacksam och obeskrivligt lycklig över att få ligga där och lyssna på just det ljudet. Från dig. Det var så nära att jag.... förlorade den lyckan.

Livet har inga försäkringar. Inga löften. Hur säkra vi än känner oss, hur mycket vi än tror att saker och ting ska bli, eller förbli, på ett visst sätt så blir de aldrig det. Livet förändras just då vi är minst förberedda. På just de sätt vi aldrig kunde ana ens i vildaste fantasin. Ljus byts till mörker, glädje till sorg. Ibland, allt för sällan, händer det motsatta. Det finns inga garantier, och att drabbas av en hemsk sak innebär inget löfte, eller immunitet mot andra hemskheter. Tvärt om, snarare. Ont dras till ont tycks det mig ibland. Vissa tidigar morgnar, eller nätter, strax innan jag börjar ana ljuset, förefaller det mig som om det kanske är jag som drar olyckor till mig och utgör på så vis en fara för dem jag älskar, för dig. Mina tankar så här i gränslandet mellan natt och morgon är långt ifrån logiska.

Det märkliga med livet är kanske ändå att det går vidare. Även när man vill sluta andas för det gör för ont. Även när man tror att det inte går att gå vidare, för det som händer är för tungt att bära och framtiden kanske för smärtsam för att orka med... Även när tillvaron är så ovis att man inte vågar somna på kvällen av rädsla för vad den nya dagen ska bära med sig och fruktan för hur natten ska förändra tillvaron... Livet går obönhörligen vidare. Ingen annan än jag själv stannar, det är bara mitt eget liv som tycks göra ett uppehåll, falla fritt i tomma intet. Allt annat och alla andra fortsätter som om inget har hänt, helt omedvetna om att min tillvaro håller på att slås i spillror, eller kanske just slagits i spillror...

Livet är märkligt ändå. Så fantastiskt vacker, så skört och så oerhört oförutsägbart, så skoningslöst grymt. Just när man tror att inget kan bli värre så bir det just det. Värre… Och ibland när man tror att allt hopp är ute, att mörkret är det enda som finns, så lättar molnen plötsligt och en strimma av ljus tänds. Ibland både bildlikt och bokstavligt.

Du vänder dig i sängen bredvid mig, av dina rörelser kan jag avgöra hur snart du kommer vakna. Jag ligger kvar och väntar. Lyssnar. Väntar på att dagen ska gry och att du ska vakna, hålla om mig, försäkra mig om att vi ska leva ännu en dag tillsammans. Jag vet att det dröjer länge än. Fortfarande är det rädslan som dominerar, men för varje sekund som går kommer morgonen närmare med sitt ljus och rädslan ersätts sakta av förväntan. Samma rädsla varje natt, samma förväntan varje morgon. Samma glädje över dessa rörelser. Samma outsägliga tacksamhet över att du finns här bredvid mig. Det är din kärlek som håller mig uppe, som bär mig. Det är ditt liv som gör mitt liv uthärdligt och värt att leva.

Igår när jag skrev, hade jag inte skrivit på flera månader. Jag var säker på att jag inte hade några bloggvänner kvar. Nyss läste jag kommentarerna och jag vet att det kanske är löjligt men jag blev så rörd att jag började lipa. Jag satt i vardagsrummet, med datorn i knäet i mörkret och lipade en lång stund. Inte bara över kommentarerna och själva orden utan kanske mest över den där känslan av att få något jag inte känner jag förtjänar.

När C vaknade och såg mig undrade han förskräckt vad som hade hänt. Jag sa till honom som det är… Att jag inte förstår…

Jag förstår inte hur jag gång efter gång kan mötas av så mycket omtanke och värme, både av människor som står mig närmast och av människor jag aldrig mött. Jag förstår inte att folk orkar med mig i längden… Fast det där sista sa jag inte, för den diskussionen ville jag inte hamna i igen.
Men jag är så oerhört tacksam.

Hej
Det är jag… Ella. Det var jag som brukade skriva i den här bloggen förut. Jag nästan bodde här ett tag... Kommer du ihåg mig?
Eller… jag kanske skriver för mig själv? För ingen tittar väl in här efter all denna tid, konstigt vore det ju annars.

Det känns inte som så länge sedan, dagarna har avlöst varandra utan att jag riktigt förstått hur många de varit. Jag läste alla kommentarer till det förra inlägget och skämdes.

Det var länge sedan jag skrev sist. Väldigt länge sedan. Du kanske undrar varför. Vad har hänt.

Egentligen har inget hänt och ändå allt. Strax efter jul gled marken undan och en avgrund öppnade sig. Jag föll. Längre och djupare än jag någonsin gjort. Alla de gånger jag trott att botten varit nådd, att det inte kan göra mer ont… har bara varit en föraning. En föraning som inte på långt när visade hur det kan vara. Jag hade inte ens varit i närheten av botten. Nu var jag det.

Jag vågade inte skriva för… risken fanns att jag skulle skriva om det som gjorde ont och det var svårt nog att klara av smärtan ändå. Jag vågade inte läsa kommentarerna för jag var rädd för vad jag skulle känna. All min kraft behövdes för att överleva dagen. Att gå vidare. För livet går vidare. Även om det gör ont.

Jag vet att detta egentligen inte säger något, jag lovar att berätta mer… kanske. Snart… kanske.

Tack för alla ord och tankar.