En ocean

Jag hade en så märklig dag igår och idag har det märkliga bara fortsatt.

I tisdags blev det offentligt att C skulle byta jobb tillfälligt. Alla har frågat mig om det är jag som går upp på hans tjänst nu, eller snarare konstaterat att det blir så, varpå jag fått säga att det inte är tanken. Givetvis har det genererat en massa frågor av typen varför? Men kanske mest ”Inte? Men vem blir det då?”
En fråga jag inte kunde besvara. Inte för att jag inte vet utan för att jag inte får säga det innan allt är klart. Lite insyn har jag ju…

Idag ringde flera av våra enhetschefer och undrade. En del visste redan att det inte blir jag och en av dem ringde två gånger till och med. Andra gången sa han:
”Du, jag fattar inte varför inte du går upp, du är ju bäst lämpad. Är detta någon slags omvänd nepotism som gör att man inte vågar tillsätta chefens fru?”
Jag blev så förvånad att jag inte riktigt visste vad jag skulle svara. Han hade ju rätt på sätt och vis, hade jag inte varit C:s fru hade jag åtminstone blivit tillfrågad. Mitt svar måste låtit svävande för han sa att om det är på det viset så tänkte han genast kontakta nämnden och be dem ompröva sitt beslut. Jag talade om att han inte behövde göra det men nu kommer det märkliga. Idag när jag kom till jobbet låg det ett mail från ordföranden i min brevlåda och hon ville äta lunch med mig.

Det försatte mig i en knepig situation. Eftersom C är min chef så bör han ju veta varför ordföranden vill äta lunch med mig. Jag bör åtminstone tala om det för honom (inte minst för att vi hade planerat att åka hem och äta tillsammans), vilket jag också gjorde men han visste inget om lunchinbjudan.

Alltså gick jag på lunchen. Vår ordförande är en riktigt trevlig prick och vi pratade länge om dittan och datten medan vi åt. Gissa om jag höll på att dö av nyfikenhet? Till slut fick hon i alla fall fram sitt ärende. Hon undrade vad det kom sig att jag inte fanns med bland namnen på lämpliga kandidater för C:s vik. Jag borde ju naturligtvis misstänkt att frågan skulle komma men när jag väl fick den så visste jag inte var jag skulle börja eller hur jag skulle svara så svaret blev förmodligen helt fel. Jag sa att det antagligen berodde på att jag inte är lämplig som tf kontorschef eller något liknande. Hur jag formulerade mig har jag ingen som helst aning om så här efteråt men givetvis ville hon veta varför och där blev det riktigt pinsamt.


Det är fortfarande ganska så jobbigt att prata om mina begränsningar. Att sitta och erkänna att jag inte klarar jobbet för att jag inte ser tillräckligt bra och vad konsekvenserna blir om jag tar ut mig helt är inte vad jag helst gör en lunchtimme, speciellt inte för ordföranden, hur trevlig hon än är. Att säga att C inte vill att jag ens försöker för han vet hur jag skulle må kommer inte på fråga även om en del av mig faktiskt är lite besviken på honom. Inte för att jag inte vet att han vill mitt bästa och att han har rätt utan för att han tog beslutet ifrån mig.

Så vad svarade jag då?
Jag sa som det var. Eller försökte och det kändes ungefär lika jobbigt som det gjorde i början när jag skulle berätta för folk att jag har en sjukdom. Jag sa helt enkelt att det beror på min synskada. Och det blev förstås knasigt det med, för när man inte använder tillräckligt många ord i en mening så är det svårare för mottagaren att förstå vad man menar. Hon trodde att jag menade att jag inte var lämplig för jobbet på grund av min synskada och inte på grund av att min syn gör det jobbigt för mig att jobba… om nu den skillnaden går att förstå?

Det resulterade i att hon blev upprörd! Och någonstans där måste hon helt enkelt bestämt sig för att jag bara absolut skulle gå upp på C:s tjänst. Jag försökte förklara för henne men det var svårt för en del av mig… en ganska så stor del av mig, vill ju så gärna åtminstone försöka. Hur ologiskt det än är. Till slut tror jag ändå att hon förstod och jag återvände till jobbet.

C var givetvis nyfiken och när jag började berätta så kunde jag inte låta bli att nämna att jag faktiskt kände mig lite sårad av hans sätt att avfärda min kompetens och ta beslut åt mig.

Jag kan ju meddela att hur jag nu än uttryckte mig så var det inte det rätta att säga… Just nu är det ungefär en ocean emellan oss. Så knasigt… så dumt att en sådan här sak ska göra oss ovänner när vi gått igenom så mycket utan att bli osams på riktigt.

Ett lyckligt slut

Allt har ett lyckligt slut, och är det inte lyckligt så är det inte slut.

Jag hörde det på radion häromdagen. Visst borde det vara så? Vem vill inte ha ett lyckligt slut? Å andra sidan är ju frågan vad man menar med slut...

Stora saker

Det har hänt saker under sommaren och i veckan blev det också officiellt. C blev erbjuden och tackade ja till ett annat arbete i kommunen, ett tf, som jag iof tror kommer att blir fast för hans del. Jag är så glad för hans skull, även om jag kommer att sakna hans ledarskap. Han är den bästa chefen jag någonsin haft och jag är ganska säker på att de flesta på kontoret instämmer.

Det normala när chefer går till andra förordnanden i vår organisation är att den som är närmast går upp och vikarierar, viket i det här fallet hade inneburit lilla mig.

Så blev det naturligtvis inte. C bestämde sig för att inte ens fråga mig. Jag antar att jag faktiskt kände mig lite sårad över det, men samtidigt så inser jag att han hade rätt i sina argument. Han sa att om han bara hade varit min chef hade han inte tvekat en sekund på att fråga mig men eftersom han är min man vet han vad det skulle innebära och därför tänker han inte ens fråga. Och han har ju rätt… Jag jobbar nästan heltid nu, fast jag bara ska jobba 75% och det är knappt jag orkar det. Det skulle aldrig fungera om jag hade ett jobb som kräver mer än 100%. Det räcker kanske om en av oss sliter ut sig…

Lite bittert är det i alla fall. Eller mycket faktiskt.
I livet före hade detta varit den chans jag strävat efter så länge och nu när möjligheten kom så finns det inga möjligheter ändå för det som sätter stopp för allt, sätter stopp även för karriären. Det som grämer mig mest är att många, inklusive en del av mig själv, anser att jag bör vara nöjd med det jag har och glad över att jag ens klarar av det.

Det som gör mig ledsen är att jag på något märkligt sätt hamnat i ett annat lag… i det laget där det är en prestation att bara spela och vinst inte ens är tänkbart. Prestationen är att dyka upp. Det har blivit exakt som jag fasat för. Jag ville ha mer av livet, av karriären än att nätt och jämt klara av det jag gjort i så många år. Ingen vill väl utvecklas bakåt… eller vad nu motsatsen är till att utvecklas. Alla vill gå framåt men i mitt fall är gå framåt det samma som att hålla mig kvar där jag är.

Det skrämmer mig. Jag kan inte längre sträva framåt, för även om jag mentalt klarar det så fixar inte kroppen det. Dessutom ska jag förmodas vara glad och tacksam över att ens kunna säga att jag har ett jobb. För det är så det är. Hade jag inte det jobb jag har skulle ingen våga satsa på att erbjuda mig ett nytt. Jag har på något sätt blivit en… outsider. En som inte fyller måttet. Men jag har tur, för jag jobbar i en organisation som är tvungen att ta hand om sina anställda. Det är jag evigt tacksam för.

Sommarrapport

Det har gått ett tag sedan mitt senaste inlägg här och ändå var det så att jag bestämde mig för att skriva tätare sist jag skrev. Nu har en hel sommar och två årsdagar passerat utan ett enda inlägg och hösten är nästan här.

Sommaren var underbar, men kort. Var tog den vägen? Varför är underbart alltid så kort?

VI fick tag på en restresa och tog med barnen till värmen i två hela veckor. Hotellet var nog det sämsta vi någonsin bott på men det bekymrade inte de andra och jag valde att inte se. Vilket ju är ganska enkelt .

Jag kan fortfarande förundras över barnen, varje gång jag träffar dem. Deras sätt att umgås med mig är så annorlunda mot de flesta vuxnas att skillnader som jag numera inte fäster mig vid oftast blir uppenbara. Vuxna, de som jag inte träffar varje dag, som inte känner mig väl, har en tendens att behandla mig på ett av två sätt. Antingen genom att anstränga sig till det yttersta med att låtsas som inget och göra det så mycket att det blir pinsamt och jobbigt för oss båda, eller genom att göra så stor affär av mina begränsningar och behov att det blir jobbigt. Den gyllene medelvägen, den där mitt handikapp inte är tabu men inte heller det enda viktiga tycks vara svår för de flesta. Och jag kan inte klandra dem. Jag vet ju hur det är själv, saker jag inte är van vid är helt enkelt nya och behöver vänjas in.

Barnen däremot…
På ett sätt så kanske det är mer naturligt för dem att jag är som jag är. De har ju egentligen inte känt mig på riktigt innan jag började se dåligt. De har, liksom C, varit med hela tiden. Och de har inte vuxnas hämningar och inlärda… ”jag får inte…”. De ställer frågor, de är nyfikna och vill veta hur jag ser saker, upplever det vi gör. Därmed inte sagt att de inte då och då upplever mig som jobbig, men på något sätt är det precis som alla barn upplever vuxna fast av andra orsaker, om du förstår hur jag menar? Deras favorituttryck, eller snarare mitt favorituttryck från dem i sommar var ”men nu är hon blind igen”. Något de kunde kläcka ur sig i exakt rätt tidpunkt, inte när jag faktiskt behövde hjälp eller kände mig utanför utan när jag själv satte upp hinder som egentligen inte fanns där. Utan tvekan har de precis samma förmåga att tro på mig och tänja mina gränser som deras far har.

Uttrycket och sättet att säga det på var så underbart på något sätt, i det ligger ju också ett antagande att jag inte alltid är blind. Eller uppfattas som sådan. Många gånger tenderar människor att se mitt funktionshinder först, Begränsningarna och det jag inte längre kan är jag, inte jag själv som person och det är omöjligt att se bortanför det.

Efter resan hyrde jag och C en stuga vid en liten badsjö, vi hade en osannolik tur med vädret för det var precis samtidigt som värmen kom. Det var dagar som var helt fantastiska. Som det var precis i början av vårt förhållande när vi lånade hans vänners stuga. Inte jag kan klaga på vårt förhållande, han är fortfarande den man jag förälskade mig i, full av kärlek, omtanke och styrka, men ändå… Vardagen är vardag och det har varit ganska många vardagar på sista tiden.

Två årsdagar nämnde jag också inledningsvis. Som några av mina kära bloggvänner kom ihåg var den ena min födelsedag. Jag har blivit ännu ett år äldre.

Det andra var årsdagen av mitt första läkarbesök. Två hela år har passerat sedan dess. Jag kan inte direkt påstå att jag accepterat det som händer men jag gick tillbaka till mina gamla inlägg i början av bloggen och jag inser att jag kommit en del på väg. Alla dagar är inte fyllda av panik och de bra dagarna kommer faktiskt lite mer ofta nu även om det fortfarande är på de dåliga dagarna jag skriver. Jag försöker vänja mig vid att leva med det jag hatar. Jag kommer aldrig acceptera, sluta sörja, sluta hata eller ens sluta förbanna det som händer, men jag inser att livet går vidare. Så som det nu blivit. Med krossade drömmar. Och jag kan ibland faktiskt tro på framtiden. Så visst har jag kommit långt. Eller åtminstone en bit…