Livet efter

Nyfiken?

2009-09-23T07:07:00.002+02:00

Annanan skrev:
"Åh vad glad jag blir att höra från dig!

Men hur vågar du påstå att det finns så mycket som en möjlighet att INTE låta oss få veta mera om det roliga projektet?!

Som jag önskar er lycka till med!!"

Hm… Annanan. Jag tror man lugnt kan utgå ifrån att det inte har något att göra med vare sig scrapbooking, fotografering eller målning. Du har säkert gissat att vi skriver. Vad vi sedan ska göra med det skrivna är ännu höljt i dunkel. Kanske ska vi erkänna att vi skriver hellre än bra, kanske ska vi starta en ny blogg eller i våra vildaste drömmar – ge ut en bok. Efter ca 70 sidor har vi fortfarande kul med vår alldeles egen hjltinna och hjälte... Så vi får väl se...

I´ll keep you posted…

Tyst här

2009-09-14T17:11:00.003+02:00

Jag lever och faktiskt mår jag ganska bra. Ganska ofta.

Det kommer inte bli så mycket mer skrivet här på ett tag till. Jag håller nämligen på med ett roligt projekt tillsammans med den här bloggens ägare. Kanske, kanske inte, man vet aldrig, så kommer ni få veta mer om det projektet när det blir klart.

Kram alla goa, kära bloggvänner!

My mama sais…

2009-05-06T16:07:00.000+02:00

Kommer ni ihåg den? ”My mama sais life is like a box of chocholate, you never know what you get…”

MIN mamma säger att det betyder tur att trampa I hundbajs. Jag antar att hon på sätt och vis har rätt för hundägare nuförtiden brukar ta upp sina älsklingars avföring rätt duktigt. Så nog måste det väl vara någon form av extrem… tur… att ha oturen att trampa i något dylikt. Fast jag kan inte låta bli att tycka att det mest lukar illa…

Men jag lydde min mammas råd och köpte mig en trisslott. Nu gäller det bara att ta reda på om jag kanske är miljonär nu… eller… ännu värre, tänk om ni får se mig på TV? Hm… Kanske ska slänga lotten.

Annars… måste jag fråga. Hur kommer det sig att det luktar mat i hela byhålan när jag är som hungrigast?

Jo...

2009-04-29T19:22:00.003+02:00

...jag är kvar. Jag har inte deppat ihop helt.

Men det är lite mycket som händer nu och varken tid eller ork räcker till. Men jag återkommer snart...

Till dess önskar jag er alla kära vänner en riktigt skön Valborgshelg!

En av de andra dagarna

2009-04-21T16:11:00.000+02:00

Det finns bra dagar också. Dagar då livet lever och jag lever med det. Dagar då det är nästan okej. Då jag faktiskt inte mår illa av tanken på att det är detta som är livet. Dagar som jag inte ens tycker synd om mig själv och då jag till och med kan ta utmaningarna och irritationsmomenten med en klackspark och inte bara låtsas skratta åt mig själv när något inte fungerar eller blir knepigare än tänkt. Dagar då jag inte tänker på hur mycket som gått förlorat.
Då det inte gör fullt så ont längre.

Men det är inte de dagarna jag har ett behov av att krypa ihop i ett hörn och begrava mig i tankar om hur det skulle kunna vara och hur det borde vara. Det är inte de dagarna jag har ett behov av att skriva för att skrivandet tycks vara den enda ventil som åtminstone för tillfället lättar på det där trycket som ibland nästan får mig att explodera.

På de sistnämnda dagarna skulle jag kunna publicera ett inlägg som skulle kunna lyda såhär ungefär; "I´m faling in love with your favourite song, I´m gonna sing it al night long. I´m gonna dance with somebody." För det är låten som tycks etsat sig fast i mitt huvud för närvarande och vägrar flytta sig. En löjligt glad melodi när jag mest av allt har lust att gråta.

Resten av de tankar jag har skulle jag kunna skriva ner och radera. Eller spara på ett säkert ställe. Kanske rent av skriva ut på papper… Till viken nytta vet jag inte. Men på något sätt fungerar inte ventilen lika bra då.

Jag vet… men jag har aldrig påstått att jag är helt normal i skallen. Förmodligen har jag aldrig varit det, inte ens i livet före.

Mando Diao fortsätter att sjunga i skallen på mig medan jag långsamt går hemåt. Att gå ensam är något jag sällan vågar mig på numera. Det jag förut tog för givet och njöt av är en lyx som kostar allt för mycket i form av osäkerhet och spänning. Lustigt hur en så vardaglig och självklar sak så snabbt blivit en utmaning större än vilket Robbinsonäventyr som helst. Tillsammans med dussintals andra saker.

Naturligtvis vänjer man sig. Människan är så anpassningsbar, mer än vi ens kan ana. Vi vänjer oss vid nästan allt. Vi hittar andra saker att njuta av och glädjas åt. Vi hittar vägar runt problemen och hanterar dem på andra sätt än förut när de sätten vi vant oss vid inte längre fungerar. Livet fortsätter att fungera. På något sätt. Men inte på det sätt vi hade hoppats på. Och ibland blir sorgen överväldigande. Som en tyngd som bokstavligen pressar axlarna ner mot marken.

När jag kommer hem är jag ändå lite stolt över mig själv. Men bara lite för samtidigt så gör det oerhört ont att jag ska behöva vara stolt över en så enkel sak som att hitta hem. Ensam. Att klara en promenad på cirka en kvart. Både fysiskt och psykist. En promenad jag gjort så många gånger att jag med lätthet borde klara till och med med ögonen slutna. För det är ju så vi brukar säga… men är det någon som provat på riktigt?

Och det är då som dagen inte längre är bra, Det är då det blir en av de andra dagarna. En av dem som jag bara har lust att gråta och tycka synd om mig själv.

Bra, bättre, sämst

2009-04-16T07:07:00.000+02:00

Bra:
Skyltar som talar om att saker och ting är nymålade.

Bättre:
Människor som talar om att saker och ting är nymålade.

Sämst:
Skyltar som talar om att saker och ting är nymålade. Som jag varken ser eller kan läsa.
Människor som talar om att saker och ting är nymålade. Fast ungefär fyra sekunder för sent.

Påsken och apoteket

2009-04-14T20:58:00.003+02:00

Så fort påsken försvann! Det var knappt jag hann med att stoppa i mig allt godis och så var den över.

Jag hoppas att alla mina snälla bloggvänner haft en lika skön och avkopplande helg som vi har haft? Tack för alla snälla kommentarer till mitt förra inlägg. Ja, mina känslor kanske är mänskliga och rent av normala, men inte är de vackra...

Vi började helgen redan på torsdagen och var lediga båda två. Den dagen gjorde vi absolut ingenting. Låg kvar länge i sängen, åt stor och mysig frukost och satt sedan i trädgården och njöt av solen. I alla fall gjorde jag det. C satt och gormade över alla löv vi tydligen borde ha krattat och allt annat som vi borde gjort. Jag låtsades att jag inte hörde. På fredagen däremot hade han helt bestämt sig för att här skulle arbetas och göras fint i trädgården. Jag hittade säkert på ett dussin ursäkter till varför vi inte skulle göra det just den dagen men han köpte ingen av dem. Tvärt om. Och han tvingade mig att hjälpa till! Jag som inte ens gillar trädgårdsarbete och jag har definitivt inte ont av att se löven ligga kvar under buskarna…

På lördagen var vi och storhandlade, vilket räckte av äventyr för mig. Jag hatar att handla! Har jag nämnt det förr? Blotta tanken gör mig utmattad, men vad gör man inte för sin älsklings skull? Eller var det möjligen för bådas vår skull? Han skulle faktiskt kunna handla mycket bättre och förmodligen snabbare utan mig men han påstår att han behöver sällskap. Hm…

I söndags hade vi både mina och C:s föräldrar på lunch och måndagen ägnade vi åt att vila upp oss. Gissa vilka dagar jag gillade bäst?

Idag var jag inne på Apoteket och hämtade mina recept efter jobbet. Både jag och C är stammisar där numera och personalen känner oss ganska väl, men idag hände något som inte hänt förut. Damen i disken undrade om jag ville ha information om mina läkemedel på punkskrift. Själva frågan är väl egentligen inte så konstig och helt berättigad, men jag kunde inte låta bli att rodna ordentligt när jag mumlade mitt ”nej tack”, för jag har inte precis gjort några enorma framsteg i punktskriftens fantastiska värld. Fast jag måste erkänna att jag ändå undrade jag lite över att få frågan nu, efter all denna tid. Så jag frågade om detta var en ny tjänst de börjat med… viket jag kanske inte skulle gjort för apotekaren lät aningens förlägen när hon svarade att den inte alls var ny.

Jag menade faktiskt inte alls att låta kritisk, mot det lokala apoteket eller dess personal som oftast är väldigt vänliga och tillmötesgående, tvärt om. Kritiken är nog snarare mot mig själv. Jag borde… ta tag i det där med… p u n k t s k r i f t… men är jag lat eller bara obildbar? Eller hur ska jag annars få min kropp till att börja… lära sig? Och måste jag? Kan jag inte bara fortsätta att låtsas som att det är fullständigt onödigt så kanske det också blir det? På n något magiskt sätt? Jag menar, jag har ju gjort det så duktigt så länge...

Är det förresten inte barn som ägnar sig åt magiskt tänkande? Jag är ju inget barn men jag kanske kan få vara det på den här punkten?

Jag är en hemsk människa.

2009-04-07T15:57:00.000+02:00

Jo, det är jag . Och jag skäms.

Det är inte så att jag inte försöker hitta ursäkter för mitt beteende, och inte för att jag inte också gör det… men ska jag vara ärllig så är jag bara hemsk.

Vi var i Stockholm igår. Det var en vacker dag, solsken och lite härlig vårvärme. Efter dokton tog vi en promenad i city, bland alla turister och stressade stockholmare och jag höll krampaktigt i C och försökte att tänka på alla människor som jag var övertygad om snart skulle springa rakt på mig. Eller ännu värre, snubbla över min käpp.

Doktorn var på sitt snälla humör och sa inget oroväckande. Allt var som det skulle enligt henne. Jag instämmer ju inte i det där men jag antar det faktiskt inte spelar någon som helst roll. Jag har ingen vetorätt, trots att det är mitt liv, mina ögon, vi talar om.

Vi satt i väntrummet en ganska lång stund innan jag blev uppropad. C höll hårt i mig, precis som om han visste att jag hade planer på att ställa mig upp och gå min väg… springa helst. Och han lade en extra lugnande hand på mitt knä när HON började prata. Undrar om han förstod? Hur hemsk jag är?

HON, är en kvinna i min egen ålder. Hur hon ser ut vet jag inte riktigt men hon har en behaglig röst , verkar intelligent, är både rolig och trevlig och omtänksam på alla sätt. Hon är en person som jag i normala fall säkert skulle kunna bli god vän med.

Hon miste synen för ca tio år sedan. Hon har en ledarhund, ett jobb, en man, ett barn. Kort sagt, ett bra liv trots att hon knappt ser. Såg. Jag lärde känna henne under någon av mina sjukhusvistelser, jag vet inte exakt när. VI satt och pratade en hel del och bestämde att vi skulle höras när vi blev utskrivna. Men vi gjorde aldrig det. Eller rättare sagt, hon hördes av, både via mail och telefon, men jag hade liksom aldrig riktigt tid att besvara vare sig samtalen eller mailen. Varför kan man undra?

Det är just det som är det hemska. Hennes operation gick bra. När hon åkte hem, gjorde hon det med stora förhoppningar på att få synen tillbaka. Efter alla år… Själv åkte jag hem…. Utan hopp.
Missförstå mig inte. Jag missunnar henne inte. Hon om någon förtjänar att få se igen. Efter så lång tid… tänk vilken känsla bara! Men… Jag kan inte vara glad för hennes skull. Tvärt om… faktum är att jag helst skulle velat… klösa henne, slå henne. Säga något elakt. Såra henne… så att det skulle göra lika ont på henne som inuti mig. Jag kan inte glädjas åt den känslan hon fått känna, åt att hon fått allt det jag aldrig kommer att få. Måste jag det? Eller får jag vara avundsjuk?

Och samtidigt som jag känner allt det där så vet jag ju att jag har fel. Jag är en hemsk människa. Jag vet exakt vad det betyder att få se igen, att få hoppas efter så lång tid. Jag inser hur mycket det måste betyda för henne att se sitt barn. Sin man. Jag förstår. Och jag unnar henne, samtidigt som jag helst av allt vill slå henne. Skrika åt henne. En del av mig frågar sig varför hon? Varför inte jag? Och så skäms jag ännu mer.

Våren är här

2009-04-02T15:52:00.000+02:00

Ja, det är vad alla pratar om just nu. Våren är här. Äntligen. Var den här vintern längre och kallare än vad vi är vana vid, eller är det bara jag? Är glädjen över värmen lite större än förra året? Eller är det bara jag?

Igår var jag och C ute och gick en promenad i solskenet. Nu kan man känna solens värme mot ansiktet, det är verkligen nästan som vår. Men bara nästan. Det är varmare, fåglarna kvittrar lite annorlunda men… Det är inte vår i luften.

Varje årstid, utom kanske vintern har sin egen doft som jag känner mest intensivt alldeles i början. Och än doftar inte våren. Kanske är det knoppar på träden, kanske har någon enstaka snödroppe tittat upp, men den där skira, ljusa doften som är vår är inte här än. Fortfarande ligger vinterns grus kvar och ställer till en hel del besvär, fortfarande är det is i vattenpölarna på morgnarna och is på sjöarna…

Är jag lite pessimistisk nu? Men snart kommer ju våren, den är på väg…

Alla tycks vara uppfyllda av våren. De största samtalsämnena just nu är solen, ljuset, våren och så sommaren. Planerna för semestern. Vi sitter också och pratar om vad vi ska hitta på till sommaren. Eller… det är nog mest C som gör det. Den här gången ska vi ha lite mer framförhållning än tidigare år menar han på. Vi ska bestämma oss nu och boka resa. Personligen tror jag dels att det redan är för sent med framförhållning och dessutom är jag inte alls sugen på att resa bort. C däremot är helt inställd på att planera. Han kastar fram det ena förslaget efter det andra, surfar runt på nätet och tittar på alla alternativ. Spanien, Italien, flyg, tåg, bil… själv svarar jag alltid ”Stanna hemma, ta dagen som den kommer. Bara vara”. På det säger han något i stil med Kuala Lumpur, Kina eller fjärran östen… Precis som om vi höll på att köpslå om en vara på något torg utomlands.

Sanningen, den trista sanningen är att jag är så tråkig att jag faktiskt hellre skulle stanna hemma. Helt ärligt. För… rent krasst så spelar det mig ingen större roll om vi åker till grannbyn eller Thailand. Så länge vi gör det tillsammans.

Nå ja, tillhelgen kommer barnen, de kanske kan hjälpa sin far att besluta och jag hänger med.

Earth Hour

2009-03-30T07:22:00.000+02:00

Helger blir sällan som vi planerat dem, inte ens när vi inte har några planer. Det enda man kan vara säker på att är att de alltid är för korta. Och det spelar absolut ingen roll hur lite eller mycket vi arbetat under veckan som gått.

Någon tjejfest blev det inte. Däremot gjorde vi ett tappert försök med Earth Hour. Vi bestämde oss för att tända en brasa, tända en massa ljus, äta lite onyttigt och bara mysa i mörkret. Det är märkligt. Jag har inget emot nattens mörker när jag vaknar mitt i natten… eller, jo, jag gillar den inte för den är en påminnelse på det jag fruktar mest, men jag står ut utan att gripas av panik. Jag grips inte heller av panik på kvällarna när vi ser på tv eller gör annat, men det hade knappt gått tio minuter i lördags innan jag började må illa…. Jag försökte verkligen att tänka på annat, på C, på dofterna, ljuden från brasan, värmen… på allt det där som är mysigt… men det gick inte. Så, förlåt jord. Vi tände ljusen efter en kvart och fortsatte att mysa med dem på. Fast vi tände bara i vardagsrummet.

I går var vi på bio! Jag kan inte komma ihåg hur länge sedan det var sist, fråga mig inte varför, för det är ju inte så att vi aldrig ser på film hemma men bio har liksom inte blivit av. Kanske är vi helt enkelt för bekväma/lata? Igår såg vi Pettson och Findus…

Nej, det var inte mitt och C:s förstahands val, men vi var faktiskt barnvakt till grannarnas barn. Hör och häpna! VI har väldigt trevliga grannar här, och just det här paret har varit helt fantastiska den sista tiden och ställt upp på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Jag har haft ångest för hur vi någonsin skulle kunna återgälda och erbjudit oss massor med gånger att vi kan ta hand om barnen om de vill vara lediga. De har inga släktingar i närheten så det är sällan de far egen tid utan barnen. Hittills har de inte nappat på erbjudandet men igår fick vi äran. Det var lite läskigt i början, eller åtminstone för mig, två små barn, 4 och 6… Helt annat än våra barn. Men vi bestämde oss för bio och det var verkligen uppskattat. Av alla faktiskt. Pettson och Findus var riktigt bra och vi skrattade en hel del. Kan varmt rekommenderas till alla vuxna med barnasinnet kvar.

Lördag morgon

2009-03-28T06:24:00.000+01:00

Det bästa jag vet är att vakna upp en lördag morgon och veta att hela helgen ligger framför oss, helt oplanerad. Utan ett enda måste, inte ens städning, och dessutom vara hemma i mitt eget hem. På det viset kan vi göra precis det som faller oss in... Nästan.

Den här helgen ska vi inte göra ett endaste dugg. Det har jag bestämt. Inte åka till mina föräldrar, inte hälsa på någon annan heller, inte åka och handla, bara vara hemma. Vi har haft allt för få sådana helger på sista tiden och jag är så innerligt trött...

C tror förstås att jag ska på tjejfest ikväll. Det har han tackat ja till, åt mig. Jag vet inte riktigt varför han vill bli av med mig, eller varför han tror att han kan lova saker jag ska göra, men han lär bli besviken. Vill han så gärna ha tjejfest får han väl gå själv… Eller det kanske förresten är en dålig idé, jag känner en del av mina väninnor allt för väl för det. Av någon anledning tycks han fått för sig att jag behöver komma ut och ha lite roligt... Jag vet inte, men roligt är inte längre en tjejfest eller utekväll. Det var länge sedan det var det. Roligt är helt andra saker numera och det har absolut inget att göra med min syn. Jag misstänker, eller jag hoppas det åtminstone, att det är en naturlig förändring i livet. För de flesta… utom för somliga av mina vänner förstås, som tydligen aldrig verkar vilja sluta festa. Men det kanske är jag som är ovanligt tråkig, jag vet inte. Fast jag vet ju att C känner exakt likadant själv så jag förstår inte varför han tror att jag har andra preferenser helt plötsligt.

Och nu… ska jag gå upp om en stund, innan C vaknar och jag har gott om tid... vilket jag lär behöva för jag ska baka scones, koka kaffe och ägg, pressa apelsiner… Mums... Men tidsödande. Jag fixar frukosten och han får städa upp röran efter mig. Praktiskt...

Jag älskar lördagsmorgnar. I alla fall de som är som denna.

Trevlig helg önskar jag er alla.

Dina andetag

2009-03-27T04:10:00.001+01:00

Jag vaknar fortfarande tidigt, ibland är det inte ens tidigt utan snarare natt. Som nu. Det är fortfarande mörkt och mörkret är inte min vän, det har den aldrig varit, och de senaste månaderna har inte gjort den saken lättare.

Jag ligger kvar i sängen och väntar på att solens första strålar, eller det gråa gryningsljuset, ska leta sig in genom fönstret och sakta jag bort nattens skrämmande mörker. Jag lyssnar på det behagliga ljudet av dina lugna avslappnade andetag, och jag känner mig så oändligt tacksam och obeskrivligt lycklig över att få ligga där och lyssna på just det ljudet. Från dig. Det var så nära att jag.... förlorade den lyckan.

Livet har inga försäkringar. Inga löften. Hur säkra vi än känner oss, hur mycket vi än tror att saker och ting ska bli, eller förbli, på ett visst sätt så blir de aldrig det. Livet förändras just då vi är minst förberedda. På just de sätt vi aldrig kunde ana ens i vildaste fantasin. Ljus byts till mörker, glädje till sorg. Ibland, allt för sällan, händer det motsatta. Det finns inga garantier, och att drabbas av en hemsk sak innebär inget löfte, eller immunitet mot andra hemskheter. Tvärt om, snarare. Ont dras till ont tycks det mig ibland. Vissa tidigar morgnar, eller nätter, strax innan jag börjar ana ljuset, förefaller det mig som om det kanske är jag som drar olyckor till mig och utgör på så vis en fara för dem jag älskar, för dig. Mina tankar så här i gränslandet mellan natt och morgon är långt ifrån logiska.

Det märkliga med livet är kanske ändå att det går vidare. Även när man vill sluta andas för det gör för ont. Även när man tror att det inte går att gå vidare, för det som händer är för tungt att bära och framtiden kanske för smärtsam för att orka med... Även när tillvaron är så ovis att man inte vågar somna på kvällen av rädsla för vad den nya dagen ska bära med sig och fruktan för hur natten ska förändra tillvaron... Livet går obönhörligen vidare. Ingen annan än jag själv stannar, det är bara mitt eget liv som tycks göra ett uppehåll, falla fritt i tomma intet. Allt annat och alla andra fortsätter som om inget har hänt, helt omedvetna om att min tillvaro håller på att slås i spillror, eller kanske just slagits i spillror...

Livet är märkligt ändå. Så fantastiskt vacker, så skört och så oerhört oförutsägbart, så skoningslöst grymt. Just när man tror att inget kan bli värre så bir det just det. Värre… Och ibland när man tror att allt hopp är ute, att mörkret är det enda som finns, så lättar molnen plötsligt och en strimma av ljus tänds. Ibland både bildlikt och bokstavligt.

Du vänder dig i sängen bredvid mig, av dina rörelser kan jag avgöra hur snart du kommer vakna. Jag ligger kvar och väntar. Lyssnar. Väntar på att dagen ska gry och att du ska vakna, hålla om mig, försäkra mig om att vi ska leva ännu en dag tillsammans. Jag vet att det dröjer länge än. Fortfarande är det rädslan som dominerar, men för varje sekund som går kommer morgonen närmare med sitt ljus och rädslan ersätts sakta av förväntan. Samma rädsla varje natt, samma förväntan varje morgon. Samma glädje över dessa rörelser. Samma outsägliga tacksamhet över att du finns här bredvid mig. Det är din kärlek som håller mig uppe, som bär mig. Det är ditt liv som gör mitt liv uthärdligt och värt att leva.

2009-03-26T07:28:00.000+01:00

Igår när jag skrev, hade jag inte skrivit på flera månader. Jag var säker på att jag inte hade några bloggvänner kvar. Nyss läste jag kommentarerna och jag vet att det kanske är löjligt men jag blev så rörd att jag började lipa. Jag satt i vardagsrummet, med datorn i knäet i mörkret och lipade en lång stund. Inte bara över kommentarerna och själva orden utan kanske mest över den där känslan av att få något jag inte känner jag förtjänar.

När C vaknade och såg mig undrade han förskräckt vad som hade hänt. Jag sa till honom som det är… Att jag inte förstår…

Jag förstår inte hur jag gång efter gång kan mötas av så mycket omtanke och värme, både av människor som står mig närmast och av människor jag aldrig mött. Jag förstår inte att folk orkar med mig i längden… Fast det där sista sa jag inte, för den diskussionen ville jag inte hamna i igen.
Men jag är så oerhört tacksam.

2009-03-25T16:03:00.000+01:00

Hej
Det är jag… Ella. Det var jag som brukade skriva i den här bloggen förut. Jag nästan bodde här ett tag... Kommer du ihåg mig?
Eller… jag kanske skriver för mig själv? För ingen tittar väl in här efter all denna tid, konstigt vore det ju annars.

Det känns inte som så länge sedan, dagarna har avlöst varandra utan att jag riktigt förstått hur många de varit. Jag läste alla kommentarer till det förra inlägget och skämdes.

Det var länge sedan jag skrev sist. Väldigt länge sedan. Du kanske undrar varför. Vad har hänt.

Egentligen har inget hänt och ändå allt. Strax efter jul gled marken undan och en avgrund öppnade sig. Jag föll. Längre och djupare än jag någonsin gjort. Alla de gånger jag trott att botten varit nådd, att det inte kan göra mer ont… har bara varit en föraning. En föraning som inte på långt när visade hur det kan vara. Jag hade inte ens varit i närheten av botten. Nu var jag det.

Jag vågade inte skriva för… risken fanns att jag skulle skriva om det som gjorde ont och det var svårt nog att klara av smärtan ändå. Jag vågade inte läsa kommentarerna för jag var rädd för vad jag skulle känna. All min kraft behövdes för att överleva dagen. Att gå vidare. För livet går vidare. Även om det gör ont.

Jag vet att detta egentligen inte säger något, jag lovar att berätta mer… kanske. Snart… kanske.

Tack för alla ord och tankar.

God jul!

2008-12-23T23:51:00.002+01:00

Det är bara några minuter kvar innan klockan slår tolv och vi skriver den 24 december. Julafton.

Jag vill önska er alla, kända och okända, en riktigt god jul. Jag hoppas att ni får allt ni drömt om i julklappsväg och att dagen blir riktigt fridfull och skön. Jag vet att min dag kommer att bli det. För jag har redan fått min julklapp. Precis det jag önskade...

God natt kära vänner!

Snart dags...

2008-12-17T07:20:00.000+01:00

Idag ska vi till doktorn. Jag ser fram emot det med viss bävan. Min syn har inte förbättreats sedan i söndags. Jag vet inte vad jag ska känna för det. På ett sätt är en del av mig överlycklig för det finns inget hemskare än det där mörkret var. På ett sätt är jag besviken. Jag hade hoppats på mer. För trots att jag nu kan ana lite av världen runt omkring så är jag lika vilsen och blind i praktiken som jag var när mörkret var det enda jag såg.

Vissa saker är faktiskt nästan besvärligare för jag lurar mig själv och tror att jag ser saker som inte riktigt stämmer med verkligheten. Å andra sidan var mitt lilla suddiga hål ganska begränsat det med, innan operationen, så kanske lurar jag mig själv med att tro att allt var så mycket lättare då.

En del av mig vill fortsätta att gråta och sörja.
Samtidigt så inser jag att detta ändå är bättre än vad som var. En del av mig är glad.
En del av mig är skräckslagen inför att leva så här för alltid för på något sätt så börjar jag inse att detta verkligen är för alltid, lite mer än jag gjorde förut. Om jag tillåter mig själv att fundera över framtiden och vad det innebär att… leva så här… gör det nästan fysiskt ont. Det är som om någon lägger en våt och kall filt över mig och försöker kväva mig från alla håll. Det är… inte möjligt, inte… jag kan inte förstå hela vidden, bara en del av den och… Jag är

r ä d d.

p a n i k s l a g e n

Och samtidigt försöker jag att inte ta ut allt i förskott. Bara tillräckligt mycket för att jag ska klara av morgondagens besked. Eller icke-besked.

Det är inte så att jag är rädd för hur jag ska klara vardagen. På något sätt tror jag ändå att det kommer att gå. För varje dag som går lär jag mig och en del av det jag i början trodde skulle vara omöjligt är faktiskt nästan möjligt nu. Jag menar inte att det är lätt eller praktiskt att inte se, jag menar inte att det inte är förbannat frustrerande och jag menar inte att jag trivs med att behöva vara beroende av andra hela tiden… men det är ändå, på något sätt… världsligt. Det finns lösningar.

Det jag är rädd för är… att inte se. Allt det där som jag alltid tagit för givet, som jag aldrig till fullo uppskattat. Det som bara finns där. All skönhet, alla ansikten, alla ting, naturen… Gud… om jag börjar fundera på det där så känns livet ganska hopplöst.

Ljusare

2008-12-15T07:05:00.002+01:00

Det här har varit en märklig helg. Jag har gått från total mörker, och hopplöshet till något som påminner om lycka och hopp. Det är inte så att jag ser. I praktiken är jag nog näst intill lika blind som i fredags, men jag ser skillnaden på ljus och mörker, jag ser suddiga konturer framträda då och då och ibland skymtar enstaka färger förbi. Jag kan inte ens beskriva hur det är, kanske som att försöka se genom det smutsigaste av alla vatten, fast på ett ljusare vis.

Igår ägnade jag större delen av dagen åt att jämföra, att försöka se om det fortsätter att förbättras eller om det stannat nu. Det är en sådan sak som är svår att avgöra när förbättringen går så sakta för jag vill ju liksom se förbättringen genast. Vilket gör att jag hela tiden kastas mellan hopp och djupaste förtvivlan. Jag gör mitt allra bästa för att liksom tala mig själv till rätta, tala om för mig själv, gång på gång, att jag ska vara glad över att det skett en förändring, att jag ska vara glad även om det inte blir bättre nu. Och det kommer jag att vara, även om en del av mig ständigt kommer att önska att det hade blivit bättre ändå, eller åtminstone så bra som det var innan de senaste operationerna. Det finns ju alltid, ett alldeles nyligen, att jämföra med.

Så jag försöker att låta bli att hoppas för mycket, förbereda mig på att vara glad och nöjd med detta som redan är mer än vad jag vågade hoppas på för en vecka sedan. Försöka att inte bli för ledsen om detta är allt…

Usch, jag svamlar. Men det är precis så svamlig min hjärna är just nu. Förnuft mot känslor. En ständig kamp som pågår och ingen vinner.

Lycka!!!

2008-12-13T18:00:00.001+01:00

Jag inbillade mig inte!

Idag är det en liten aning ljusare i mörkret. Bara en liten gradskillnad, nästintill försvinnande liten, men när man inte har något kan yttepytte göra en lycklig.

Lucia kom med ljuset...

Lucia

2008-12-12T20:38:00.003+01:00

Idag var det Lucia på jobbet. Vi fick besök av stadens Lucior och de sjöng så vackert.

För ett litet kort ögonblick idag... så var det nästan som om det var en aning ljusare. Men jag vet inte om jag inbillade mig. Sedan dess har det inte gått en sekund som jag inte ansträngt mig för att verkligen se det där ljuset... och just nu vet jag inte om jag ska våga tro... hoppas... eller om jag hoppas så mycket att jag inbillar mig.

Samtal

2008-12-10T16:03:00.001+01:00

Jag tror jag ska börja med att skriva att det här blir ett inlägg som säkert inte går att kommentera, jag förväntar mig alltså inte att du ska göra det.

Igår råkade jag höra ett samtal som inte var avsett för mina öron. Fråga mig inte hur det gick till, jag lovar att jag inte med mening tjuvlyssnade…

Igår skrev en av mina läsare att jag är modig, eller snarare kanske att jag kämpar djärvt. För mig känns inte den kampen speciellt djärv eller modig för det tycks mig som om det jag kämpar emot är sådant jag skäms för. Eller… jag vet inte vad jag ska kalla det… hur jag ska uttrycka det för att det ska bli rätt…

Men ja, varje dag kämpar jag. Jag kämpar mot att visa det jag känner utåt, att visa min sorg, min bitterhet, att visa det där svarta hålet som finns inuti, tomrummet och smärtan som ibland är så stor att det gör fysiskt ont i mig. Andra ska inte behöva lida av mitt humör, det räcker om det som finns inom mig kommer upp till ytan då och då inför dem som står mig närmast… men till och med det är för mycket, för de här känslorna har funnits där så länge nu att de mest känns förtärande för alla. Så jag kämpar för att behålla dem inuti så att de inte skadar andra än mig själv. Jag sätter på mig en låtsasmask bestående av ett normalt, svenskt lagom. Jag vet inte om jag lyckas så bra. De som står mig närmast förstår ju. De vet att jag kämpar emot och då är kampen på något sätt misslyckad. Å andra sidan förväntar de sig inte heller att jag ska skydda dem mot mina känslor. Men de jag arbetar med, de jag inte träffar så ofta behöver inte drabbas av min bitterhet och sorg. Så därför kämpar jag. Varje dag. Med en mask av ”lagom”.

Men det finns en annan känsla att kämpa emot.

R ä d s l a n.

Jag är långt ifrån modig, tvärt om är jag panikslagen nästan hela tiden och det är en känsla jag måste dölja ännu mer än sorgen. Jag är rädd, inte bara för framtiden och för att leva resten av mitt liv så här, för det är kanske en naturlig rädsla, en del av förlusten. Nej, jag är också rädd för varenda liten praktisk sak som vardagen består av. Att åka till jobbet, att möta människor, att delta i möten, att äta med andra… listan kan göras oändligt lång. Jag är helt enkelt rädd för jag har ingen kontroll över situationen längre. Jag är helt beroende av andras hjälp och trots att hjälpen ges frivilligt så är det ett beroende som jag hatar. Jag vill inte behöva hjälp för att ta mig från a till b, jag vill inte behöva hjälp med varenda liten småsak, jag vill inte vara beroende av andras beskrivningar av verkligheten.

Det inte bara rädslan inför att göra sakerna och att vara beroende av andra, det skrämmer mig också att människor känner sig tvungna att hjälpa mig. Att det på något sätt är deras plikt, ett måste som ingen egentligen vill behöva göra. En del av mig känner så fast mina kolleger och andra jag träffar under en dag inte alls bidrar till att få mig att känna så. Tvärt om. Deras omtanke och hjälp erbjuds helt frivilligt, utan att jag någon enda gång ens behöver be. Det är nästan så att jag får tacka nej ibland. Och ändå så kan jag inte låta bli att vara rädd för att gå (åka taxi) till jobbet. För en del av mig kan inte låta bli att undra när de ska tröttna på att hjälpa mig. När de ska inse att jag faktiskt inte behövs, att det arbete jag gör kostar mer i form av den hjälp jag behöver än vad det ger. Varje morgon funderar jag över om jag ens bör vara på jobbet, för blotta min närvaro hindrar andra från att arbeta.

Logiskt, realistiskt eller sant, jag vet inte… men det är sådana funderingar som finns i huvudet på mig under de mörkaste stunderna. Jag ber dig att inte kommentera för… jag skriver inte detta för att få tröst, medlidande eller något annat… utan för att jag behöver göra det.

Men… som jag berättade i början så råkade jag höra ett samtal igår. Ett samtal som inte var menat för mina öron. Som för en kort stund suddade bort en del av rädslan och paniken. Som på ett märkligt sätt gav mig en bild av mig själv, så som andra uppfattar mig. En del av den bilden är sorglig, för den handlar om medlidande och det är det sista jag vill att folk, mina arbetskamrater, ska känna för mig, även om jag delvis kan förstå det. En annan del handlar om respekt och förståelse. Och det…. Uttryckt på det sättet som jag hörde igår, från de personer jag hörde… betyder mycket. Långt mer än de själva förstår. Speciellt som det var ett samtal som inte var avsett för mina öron.

Giv mig tålamod

2008-12-08T15:43:00.000+01:00

Ibland skulle jag mycket väl kunna tänka mig att strypa läkarna jag har. I torsdags till exempel… när hon på fullaste allvar var nöjd med operationen. Patienten dog, men operationen gick över förväntan… undrar just vad som händer om operationen går under förväntan?

Hon sa att jag borde vara van vid det här laget och ha lite tålamod innan jag deppar ihop helt. Jag tycker jag har haft tålamod. Ganska länge nu. Utan att det hänt något alls. För det har inte precis blivit bättre på något sätt. Men tålamod… tycktes vara hennes favoritord i torsdags… Så jag ska försöka ha tålamod till nästa vecka då jag får träffa henne igen. Blä… jag vill inte dit igen. Å andra sidan så kan jag ju inte låta bli att hoppas lite. Lite mer än jag försökt att låta bli att göra hittills. För tänk om?

Jag vågar knappt tänka tanken, än mindre uttala den för då försvinner väl alla chanser… men ändå, tänk om hon har rätt? Tänk om… Det är nästan så jag knappt vågar andas när jag tänker tanken, som jag inte borde tänka, eller hoppas på. Och ändå…

Just nu skulle jag förmodligen slå kullerbyttor för minsta förändring. I alla fall en liten stund. Jag hatar detta ogenomträngliga mörker. Men det har jag förstås redan sagt…

Så jag får väl vänta… undrar egentligen varför jag aldrig lär mig?

Dålig bloggare

2008-12-03T16:17:00.000+01:00

Jag har varit en dålig bloggare på sista tiden. Trots att jag last varenda kommentar, blivit rörd och glad, så har jag inte besvarat dem. Det är knappt så att jag ens besökt mina vänner och har jag gjort det så har jag inte lämnat någon kommentar. Det har inte bara med tekniken att göra. Det har med mig att göra också. Men jag lovar bot och bättring. För egentligen uppskattar jag ju alla kommentarer… väldigt mycket.

Imorgon åker vi till doktorn. Jag vet inte egentligen vad jag förväntar mig. Jag är inte ens speciellt nervös vilket är konstigt. Det kanske har att göra med att det faktiskt inte kan bli värre än vad det är. Det kan också handla om att jag inte riktigt orkar ens tänka på vad det innebär om doktorn säger att det inte finns något mer att hoppas på… vilket jag egentligen nog innerst inne tror på. Sedan att faktiskt acceptera och höra att det är så… är förstås en helt annan sak.

Dagens klagolåt

2008-12-01T12:54:00.000+01:00

I helgen var barnen här.
Ibland undrar jag om de verkligen är barn…. Eller små vuxna. Det är som om de förstår mer än de flesta vuxna gör, utan att ha något behov av att säga det högt. För dem är det mesta mer naturligt på något sätt. Eller snarare…. Även om det inte är naturligt så är det så, och då är det bara att acceptera…

I lördags gjorde vi adventsfint i huset. Eller snarare de. Jag kan inte ens med bästa vilja påstå att jag hjälpte till, mer än förklarade hur gardinerna ska hänga. Vi bakade också lussekatter, drack glögg och satt framför brasan med julmusiken på och hade en riktigt mysig dag. När det doftar glögg och nybakta lussekatter känner till och med jag julstämningen. Jag kan inte påstå att jag inte saknar de tindrande julljusen men dofterna och ljuden kompenserar en del. Det finns inget mysigare än värmen från brasan och ljudet av veden som sprakar, till och med lågorna har ett speciellt läte. Synd bara att det inte går att ha hela tiden på samma sätt som ljusen.

I söndags ville barnen shoppa så vi åkte över till byhålan intill, där mina föräldrar bor. Jag stannade hos mina föräldrar medan C och barnen handlade. Julruschen och första advent i affärerna är inget jag direkt längtar till, speciellt inte just nu. När de kom tillbaka var det dags för adventsfika hos mina föräldrar vilket också var mysigt även om mamma inte hunnit med den traditionella pepparkaksdegen.

Den här veckan ska jag börja jobba på riktigt. På jobbet alltså. Jag har ett antal möten jag inte med gott samvete kan skippa så jag måste på något sätt ta mod till mig. Hur det ska gå till rent praktiskt… eller psykiskt har jag ännu ingen aning om. Dessutom ska vi på ett återbesök till doktorn. För ovanlighetens skull ser jag faktiskt fram emot det för det finns ett antal frågor jag skulle vilja ha svaret på. Eller… ja, egentligen kanske jag inte vill ha svaret, för jag misstänker att de inte är vad jag skulle vilja höra… men… jag behöver nog veta. Eller åtminstone ställa dem…

En av de saker som oroar mig ganska mycket är att jag är så fruktansvärt ljuskänslig. Jag brukar vara det efter operationerna men den här gången är det värre än någonsin. Och det verkar inte ens bli bättre med tiden som går. Ska jag se det positiva i det så är det väl att jag faktiskt även om jag inte ser skillnaden, märker skillnaden mellan ljus och mörker genom hur mycket mina tårar rinner och hur ont det gör. Å andra sidan är det knappast speciellt praktiskt, speciellt inte när folk tror att jag gråter för jämnan. Nu tycker väl förstås vän av ordning att det är lite mycket klagomål för småsaker här, man kan ju faktiskt ha mörka glasögon på sig… vilket är helt sant… om de bara hjälpte… eller gå omkring och blunda, vilket också är fullt möjligt, om är lite… knepigt. Nå väl, det går väl över med tiden gissar jag, men frågan är hur lång tid. Dessutom måste jag erkänna att det gör mig aningens lätt förbannad att det som är fullständigt obrukbart och till ingen nytta för mig ändå gör både ont och ger en massa obehag…. För det är obehagligt att folk tror att jag gråter.

Vilket jag har god lust att göra…
Men inte gör offentligt.

Nä… vad tycker ni? Ska jag sluta tycka synd om mig nu?

Vkuum

2008-11-27T15:58:00.000+01:00

Min tidsuppfattning har förändrats. Det är nästan som att leva i vakuum. En del av mig fortsätter s gott jag kan, jag jobbar fast hemifrån, jag går upp, klär mig. Jag lever. En del av mig gör det En annan del finns kvar i det där vakuumet. Oförmögen att fatta, att gå bidare, att tänka logiskt.

Nästan som jag vore två personer.

Min dygnsrytm verkar inte ha samma uppfattning om verkligheten som den hade tidigare. Ibland vaknar jag mitt i natten och undrar varför C ligger bredvid och sover så lugnt. Om han kanske försovit sig. Om det kan hända är dag där ute. Utanför mörkret. Där alla andra lever sina liv.

Ibland funderar jag på varför han är trött… för inte kan det vara kväll än?

En del av mig känns alldeles… bortdomnad. Som om jag inte förmår känna efter med hela kroppen samtidigt utan bara en del av den. Och bara små små bitar åt gången.

Tiden är oväsentlig… här hos mig är natten dag och dagen natt och ingenting gör någon skillnad alls.

Men snön smälter.

Livet går vidare...

Hoppet dör aldrig

2008-11-21T11:25:00.002+01:00

Hur många gånger kan man gå igenom samma sak och ändå fortsätta att känna?
När man förlorar samma sak, om och om igen, borde man rimligtvis bli härdad till slut och inte känna att det gör ont? Man borde åtminstone vara förberedd, redo på något sätt…

Jag var förberedd. Jag visste ju att chanserna var små, att jag inte skulle hoppas. Jag till och med drömde om det. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte att jag inte skulle vänta mig något, att jag skulle vara beredd på att inte se. Att jag skulle ta det med ro och acceptera. Jag vet inte hur många gånger jag i tankarna gick igenom hur det skulle bli när förbandet togs bort, hur jag skulle öppna ögonen och mötas av ingenting.

Och ändå…

Och ändå lyckades jag vara fullständigt oförberedd. Och ändå kom det som ett knytnävsslag… nej, snarare som om tåget plötsligt kört över mig. Och jag satt där och försökte desperat se… Försökte öppna ögonen mer, ta bort ett bandage de kanske glömt att ta bort… Blunda och börja om från början… Be dem tända ljuset ordentligt… vända ansiktet mot ljuset. Det var bara det att jag var tvungen att fråga var ljuset fanns för att kunna göra det. Och trotts att jag spärrade upp ögonen och stirrade vilt mot det hållet så hände inget. Jag ansträngde inte bra ögonen utan även huvudet, försökte föreställa mig att jag såg det bli ljusare, att jag såg något alls… men trots att mina föreställningar för en stund nästan kändes verkliga, så fanns där inget ljus. Hur jag än vände och vred på huvudet, hur jag än ansträngde ögonen… Hur jag än hoppades och hur jag än ville tro…

Så fanns där inget.

Det finns fortfarande inget.

Och ändå kan jag inte sluta hoppas helt. Fast jag vet att det skulle vara lättare att göra det. Att bara acceptera att den här gången är det kört, att försöka lära mig att leva med den tanken. Men hur mycket det sunda förnuftet än försöker övertala mina känslor att ge upp så kan jag inte det. Hur orimligt det än är så fortsätter en del av mig att hoppas. Hitta på nya ursäkter till varför det tar tid, varför tid är det enda det handlar om.

Om jag bara blundar en stund... Om jag bara väntar lite… Kanske sover en stund eller ser på tv och försöker glömma… Om jag bara vilar en stund så ska det bli bättre när jag vaknar igen. Då ska jag kanske åtminstone se en avlägsen strimma av ljus som gör att jag faktiskt får kontakt med den värld som finns runt omkring. Så jag vilar, jag tvingar mig att blunda en lång stund, tvingar mig att ligga stilla och andas lugnt. Sedan går jag till köket, fortfarande blundandes, och tänder lamporna där. Det är där vi har bäst belysning. Sedan, efter en lång stund, bara för att vara säker på att det verkligen är tänt och alla lysrör hunnit med, öppnar jag ögonen och stirrar mot lamporna, en åt gången. Och för en ynka kort sekund önskar jag se en förändring så mycket att jag nästan tror mig göra det. För jag vill ju så gärna.

Sedan släcker jag alla ljus och väntar… för tänk om de var tända från början?

Men hur jag än släcker eller tänder så ser jag ingen skillnad. Mörkret är lika ogenomträngligt som sist jag försökte, som innan jag vilade. Som i morse när jag vaknade. Hjärnan försöker övertala känslorna. I ett svagt, sinnesförvirrat ögonblick tillåter jag mig själv att tro att det är strömavbrott och att lamporna inte lyser. Men TV:n står på i vardagsrummet. Jag hör rösterna från den klart och tydligt. För allt jag vet kan det vara strålande solsken utanför fönstret. Och jag är tillbaka i helvetet där allt hopp för ett ögonblick släcks. Och det enda jag vill är att krypa ner i ett mörkt hål, försvinna någonstans där jag slipper känna smärtan, ångesten och paniken. Slipper tänka på att det är så här jag ska leva resten av mitt liv.

Jag vill försvinna ifrån mig själv. Lämna smärtan och rädslan någonstans och gå min väg.

Och ändå… fortsätter en del av mig att hoppas, och tänker, och önskar… för om jag bara önskar tillräckligt mycket…? Om jag bara väntar tillräckligt länge...

Hur....

2008-11-20T11:44:00.001+01:00

Det kom snö här i natt

C berättade innan han gick till jobbet.

Nu skiner solen.

Mamma berättade nyss när jag pratade med henne.

På jobbet arbetar de med den nya webbplatsen. Det kommer att bli jättesnyggt säger kommunens informatör som ringde för en stund sedan för att få mitt ok på några sidor.

Själv ligger jag kvar i sängen och funderar på hur det kan snöa ute, hur solen kan skina, hur människor kan jobba, hur livet kan fortsätta där ute…. När mitt liv just gått i kras

Det blev som jag trodde

2008-11-19T17:36:00.001+01:00

Bandaget är borta.
Jag är hemma.
Och mörkret är… ogenomträngligt. Kompakt.
Och... mest sannolikt, för alltid.

Svammel i mörker

2008-11-18T16:41:00.000+01:00

Det blir aldrig riktigt så som jag tanker mig att det ska bli. Undrar när jag ska lära mig det egentligen?

I fredags bestämde jag mig att åka hem och det spelade ingen som helst roll vad folk sa till mig. Jag skulle hem. Jag vet inte om det slog slint i skallen eller vad som hände men på något sätt så fanns det bara ingen som helst fysisk eller psykisk möjlighet för mig att acceptera att jag borde bli kvar på sjukhuset. Till slut var jag så upprörd att alla runt omkring förmodligen tyckte att det kanske ändå vore bäst om jag åkte hem, även om det kanske inte var bäst med tanke på operationen… eller om de stod i begrepp att skriva in mig på psyket, jag vet inte vilket egentligen. Det är förmodligen lättare att låtsas när man bara behöver föreställa rösten.

Min kära far uppoffrade sig och kom och hämtade mig. Tog ledigt från jobbet bara för att jag skulle slippa vänta tills C kunde komma, och för att C skulle slippa flänga fram och tillbaka en gång till den dagen. Min pappa är snäll. Och omtänksam. Fast jag tror inte C tyckte det i fredags. Han tyckte att jag borde blivit kvar på sjukhuset.

Och så här efteråt kan jag kanske ge honom rätt… och alla andra med. Det var nog inte så klokt att skumpa fram i en bil i två timmar dagen efter operationen, och det var förmodligen än mindre klokt att inte se varningssignalerna på att allt inte var helt okej… eller åtminstone så okej som det kan förväntas vara efter en operation. Så vi åkte snällt tillbaka till sjukhuset på lördag kväll. Vid det laget var jag inte det minsta intresserad av att bråka eller opponera mig. Tvärt om. Det kändes som ett ganska bra alternativ att komma till ett ställe där de, om inget annat, åtminstone har starka smärtstillande medel.

Det blir som sagt sällan som jag tror och planerar att det ska bli. Tänk om jag kunde lära mig det?

Imorgon kanske, om allt går väl, kanske jag kan få åka hem. Imorgon, kanske… tar de bort förbanden. Och för första gången någonsin önskar jag att de inte ska göra det. Inte riktigt än. Jag är inte redo.

För så fort jag tänker på att öppna ögonen och se… så knyter det sig i magen på mig och jag blir alldeles torr i munnen och jag känner mig helt övertygad om att jag ska kräkas. För jag vet ju vad jag kommer att se och det skrämmer mig. Mer än någonsin. Om förbanden sitter kvar så kan jag inte se och jag behöver inte bli rädd och jag behöver inte förstå sanningen. Jag kan låtas att den inte finns, att detta bara är något tillfälligt som försvinner när det är dags att ta bort förbanden. Även om jag innerst inne vet… Det är bara det att så länge jag kan förtränga vetskapen så kan jag leva ett ögonblick i sänder, men när jag vet…

Å jag vet att ni säkert tänker att detta har jag ju varit med om förr, att jag borde lärt mig, vant mig.… men jag har inte det. Och jag vet inte hur jag ska orka gå igenom det en gång till… den här gången… när inte ens läkaren är positiv. När allt pekar mot att det lilla suddiga hålet, som ändå var ett hål med utsikt mot omvärlden, inte längre finns. Bara den mjölkvita dimman, eller det kolsvarta mörkret, eller de oformliga bilder min hjärna producerar i brist på bättre.

Dagen efter

2008-11-14T06:57:00.001+01:00

C åkte hem nyss och lämnade mig här. Ensam. Jag vet att han måste, jag skickade iväg honom själv, jag vet att han kommer tillbaka i eftermiddag, men det gör inte ensamheten mindre.

Igår blev en lång dag som jag mest sov bort. Först nedsövd och sedan mellan sömn och vakenhet i någon slags smärt- och morfindimma. Jag brukar ha ont efteråt, trots att de är frikostliga med smärtlindring, men jag tror aldrig jag haft fullt så ont någonsin som igår. Idag är smärtan bara nästan olidlig. Jag vågar knappt röra mig för varje gång jag gör det känns det som om ögonen skulle ramla ur. Eller möjligen brinna upp.

Jag drömde det inatt… att jag ändrade ställning och ögonen ramlade ur, rullade iväg, studsade ner på golvet och försvann i en dammig hög. Och jag kände varenda rörelse. Och det var inte den värsta mardröm jag hade i natt.

Idag väntar jag på att doktorn ska komma och berätta hur det gick. Vad jag har att vänta mig. Därefter tänker jag åka hem, så snart C bara kommer. Jag är nämligen helt övertygad om att jag inte kommer ha hälften så ont hemma som jag har här. Jag vill ligga i min egen säng, dofta på mina egna dofter, höra de ljud jag själv väljer. Jag vägrar helt enkelt att vara kvar här. Så är det bara, och ingen, inget kan övertyga mig om motsatsen… jag vill åka hem och tycka synd om mig själv där. Oroa mig, vara rädd… men vara allt det där i fred. Där jag känner omgivningarna och vet var saker och ting står.

Vi hade ett långt samtal med doktorn innan operationen. Hon lät inte allt för optimistisk inför operationen. Hon var ganska noga med att påpeka att chanserna till att den skulle lyckas är små, till och med mycket små, samtidigt som hon sa att det ändå är värt ett försök. Det är faktiskt det enda försöket jag har och alternativet är att förbli kvar i den dimma jag levt med den sista tiden. I det läget är det inget val direkt. Då måste man ta chansen. Den enda risk jag tar är att förlora dimman och att allt blir helt svart. Vilket är hemskare än dimman som ändå på något sätt ger sken av att det finns en värld där utanför. Med ljus och skugga som växlar och förändras. Rörelser som låter mig ana…. Mörkret däremot… är jag fruktansvärt rädd för. I den förlorar jag kontakten med verkligheten och lever i en helt egen värld. Ensam. En värld som ingen delar och ingen förstår. Och ingen förstår gradskillnaden heller.

Nu kan man...

2008-11-12T19:52:00.003+01:00

...följa denna blogg. Och prenummerera på den.

Inte för att jag förstår varför någon skulle vilja utsätta sig för detta elende men... jag har hört att det är en kul funktion... (och det är inte jag som fixat dit den)

Ett telefonsamtal

2008-11-12T06:58:00.000+01:00

Hör och häpna, doktorn ringde igår! Det måste vara första gången det inträffade, at thon ringed innan utsatt tid. Hon frågade om jag kunde komma på torsdag. Jag hade god lust att svara nej, jag ska titta på konståkning då… men jag avhöll mig för jag tror inte att hon är en person som har särsklit gott om humor.

Jag var faktiskt duktig, jag frågade en massa frågor som jag egentligen inte vill ha svaret på. Dessvärre vet jag inte om jag blev så värst mycket klokare på hennes svar. Vänta och se… se vad? Att dimman finns kvar för gott? Hon var väldigt vag på den punkten. Jag misstänker att hon faktiskt inte har en aning.

SÅ jag får vänta och se… och gå upp i gökottan på torsdag.

Imorgon.

Ingen operation

2008-11-10T17:13:00.001+01:00

Det blev ingen operation I fredags. Det var inte bara min hjärna som vägrade utan även min kropp. Den gick helt enkelt i strejk. Jag vaknade redan på natten av att jag frös så jag skakade, bad vårdpersonalen om en extra filt och tänkte inte mer på det, inte förrän de på morgonen tog min temp och konstaterade att jag hade 39,8 i feber. Jag vet inte om jag blev speciellt ledsen över att få åka hem. Inte just då. Tvärt om var det ganska skönt att få sätta sig i bilen, trots att jag hade feberfrossa hela vägen hem och trodde jag skulle frysa ihjäl, fast C försäkrade mig att värmen stod på 32 grader.

Jag sov bort hela fredagen och halva lördagen men redan på lördag kväll var det som om jag aldrig hade haft feber . Märkligt.. . Kanske var det min intensiva motvilja mot operationen eller bara ödets nyck, jag vet inte. Kanske kan man faktiskt bli sjuk på riktigt när ingen annan utväg finns.

Det var som sagt skönt att få åka hem i fredags. När man har närmare 40 grader i feber och frossa så är allt annat ganska ovidkommande för det enda man vill är att få sova tills det är över. Just då hade jag som sagt inte en tanke på vad den missade operationen har för konsekvenser, jag kom mig inte ens för att ställa en endaste av alla frågor jag har… vilket innebär att jag nu sitter här med samma ovisshet som tidigare, fast sju resor värre för nu kan jag dessutom, helt gratis och utan extra kostnad, få oroa mig över vad den där operationen som inte blev gjord innebär.

Det är inte så att den där ogenomträngliga dimman har lättat, den finns där lika mycket som i fredags. Jag vet inte om den kommer att försvinna, när och om det ens är någon idé att fortsätta att hoppas. Det värsta är att ingen av oss tänkte på att fråga, inte ens C som i vanliga fall är klar- och snabbtänkt.. Allt jag vet är att jag nu ska vänta på att läkaren, vilken vet jag inte, ska ringa mig och berätta. På torsdag. Innan dess vet vi inget.

Jag är rädd… för nu går tiden igen och med tanke på vad doktorn sa, om att det är bråttom med operationen, så känns det minst sagt olustigt att vänta till på torsdag med att ens få kontakt med en läkare. Ibland när jag ringer dit och ber att få bli uppringd så undrar jag om personen i andra änden ens lyssnar på det jag säger. Eller om hon bara låtsas för hon vet redan innan hon lyft luren vad hon ska svara. Andra gånger får man förstås ett helt annat bemötande, av någon som verkligen vill lyssna och se till att allt blir rätt… Kruxet är bara att den som svarar alltid tycks vara den motsatta till vad jag behöver just då. När det duger med ett standardsvar får jag den som vill hjälpa till, när jag behöver få tag på någon som vill hjälpa till så är det hon som ger standardsvaren som svarar.

Ja ja… det kanske ändå är så att det inte är så viktigt längre, jag menar, det kvittar väl om jag ser suddiga 10 grader eller en ogenomtränglig dimma.

Dimman är märklig… den är just som en dimma, skillnaden är att den är just ogenomtränglig, den lättar inte ju närmare jag kommer så som dimmor brukar göra, den förblir lika dimmig hela tiden. Oavsett var jag tittar… det är bara det att min hjärna konstant tycks tro att det räcker med att anstränga ögonen lite, titta lite närmare, ställa synskärpan eller kanske gnugga mig i ögonen, blinka… så försvinner dimman. Om jag anstränger mig hårdare, tittar på något jag vet ska finnas där så ska det nog snart framträda ur dimman.

Ibland lurar jag mig själv… jag önskar så mycket att jag nästan tror att jag ser. Färger, mönster, bokstäver, ansikten… det är bara det att så fort de framträder så försvinner de, och när sedan mina tankar hinner med så inser jag att just det jag nyss sett så klart och tydligt omöjligt kan finnas där. C:s ansikte kan inte titta mot mig när jag hör honom i ett annat rum, tapetmönstret i vardagsrummet finns inte på toaletten… Och framför allt, jag har aldrig sett det mönstret så klart och tydligt. Dessa bilder far framför ögonen på mig vid de mest oväntade tidpunkter, helt utan ansträngning. Och för en tusendels sekund lurar jag alltid mig själv. Jag tror att de är verkliga. En liten del av mig hoppar till och börjar glädjas… bara för att i ögonblicket efter inse att jag tillåtit mig själv att tro på mirakel. Igen. Jag är egentligen inte förvånad över att min hjärna fantiserar ihop dessa bilder, förra gången jag inte såg var det ständigt bokstäver som dansade framför mina ögon.

Min värsta fasa mitt i allt detta, näst efter att bli helt blind, är att inte längre minnas färgerna, ansiktena, bilderna… att glömma världen. Jag vet att jag redan har börjat glömma de detaljer jag inte längre ser. Ibland undrar jag om dessa… fantombilder… är ett sätt att påminna mig? Inte bara så att jag inte glömmer utan också på något sätt påminna om det jag är mest rädd för. Att glömma…

Jag antar att jag kommer sluta inbilla mig att jag ser saker… snart… och jag undrar egentligen vilket som är värst. Att glömma, eller att ständigt bli påmind om det som inte längre finns.

Tillbaka till ruta ett

2008-11-06T16:58:00.001+01:00

Det är fortfarande mörkt när vi sätter oss I bilen. Ute är det fuktigt och råkallt. C ställer min väska i baksätet, jag har packat ner datorn och lite annat, så jag kan stanna om det skulle behövas, fast det inte varit något prat om det. Numera litar jag inte på något när det gäller resorna till huvudstaden. Det är kallt i bilen, jag huttrar lite innan stolsvärmen börjar kännas, våra ytterkläder ligger också i baksätet för resan är lång.

När vi kommer fram är det fortfarande mörkt, men C säger att det börjat ljusna. Vi är tidiga, mycket tidigare än vi brukar vara så vi bestämmer oss för att äta frukost innan det är dags för återbesöket. Det är bara C som kan äta, själv sitter jag där och tuggar på samma tugga som inte vill gå ner hur jag än försöker. Den tycks tvärt om bara växa och bli större. Jag sitter där och lyssnar på ljuden runt omkring. Försöker att inte tänka på att det kanske är så här framtiden kommer att vara.

Det är märkligt hur morgonljuden skiljer sig från kvällsljuden, hur mycket lugnare omgivningen känns, trots att det förmodligen alltid är precis lika mycket folk i rörelse. Jag befinner mig där fysiskt men mentalt är jag inte där längre. Min panik och rädsla är alldeles för stor för att jag ska kunna vara riktigt närvarande.

C försöker prata med mig. Han inleder flera samtal, om vädret, om människorna runt omkring, till och med om Obama, men mina enstaviga svar, i den mån jag ens svarar, får honom att snart ge upp. Efter en stunds tystnad suckar han tung, flyttar sig närmare, tar min hand och lägger den mot sin kind. ”Vi kan förstås sitta här och deppa ihop totalt tillsammans också” säger han och jag känner hans leende. När man är i det mentala tillstånd jag är i så är det svårt att skilja ironi och skämt från allvar och för en stund blir jag rädd. Jag kan överleva all min rädsla och skräck så länge han finns där med sitt aldrig sinande hopp, sin styrka, sin tro på att det ska gå bra. Det är hans tro som gör att jag kan överleva den här stunden, och så fort han visar minsta tecken på tvivel eller svaghet försvinner den lilla behärskning jag har och jag bryter ihop totalt.

Jag har aldrig sagt det till honom, men jag vet att han vet. Det är ingen lätt roll jag givit honom. Det är inte lätt att vara en annan människas hela styrka. Men han säger alltid det rätta. ” det kommer att gå bra detta älskling. Trycket är bättre nu och snart ser du igen, precis som alla de andra gångerna”.

Kanske har han rätt…
Kanske inte…
Och just då undrar jag om det kanske inte vore enklast om han hade fel. Vi… jag… har levt med denna fruktan, denna ovisshet så länge nu. Trots att jag med alla medel försöker hålla mina känslor inom mig, inte visa utåt det jag känner, trots att jag gör mitt allra bästa för att ingen annan ska bli lidande av det jag går igenom, och ofta tror mig själv lyckas, vet jag att han märker det, att han blir just lidande. Inte bara av mitt humör, mina känslor utan givetvis även av alla begränsningar i vardagen. De senaste åren har förändrat mig, hur gärna jag än ville förbli den jag var så är jag inte det längre. På allt för många sätt. Och jag vet att han älskar mig nu, men hur länge orkar en människa hålla fast vid en kärlek som aldrig är enkel, som aldrig ens är bra, än mindre bekymmersfri? Dessa känslor, denna ovisshet och allt annat min sjukdom innebär, och allt mitt handikapp innebär och kommer att innebära i framtiden, har satt sina spår i vårt förhållande redan. I mig.

Jag vet att det bara är en tidsfråga innan de spåren är så djupa att de inte längre går att dölja. Spåren håller på att växa till en klyfta. Jag vet någonstans att jag en dag kommer att bli ensam i denna främmande värld av mörker. Och jag är mer rädd för det än för att leva utan att se.

Tiden slingrar sig fram till dess att det är dags att gå till väntrummet. Vi sitter där och väntar. Han håller min hand och berättar för mig vad det är för folk som går förbi, vad som händer runt omkring. Han är duktig på att beskriva och även trots att jag vet att han ibland luras bara för att få mig att le så gör jag just det. Ler åt hans beskrivningar. Utåt sett ser vi säkert hur normala ut som helst. Som vilket par som helst. Utan ett bekymmer i världen. Utan den vita käppen, utan framtiden som just nu är allt annat än ljus.

Slutligen är det dags. Vi går mot väntrummet. Vi sätter oss och väntar där. En sköterska kommer och berättar att doktorn är sen. Lite senare kommer hon igen och berättar att doktorn är ännu senare, att jag ska få träffa en annan istället. Min nervösa mage som redan tidigare var som en hård boll full av fjärilar tycks studsa runt där inne och vända sig upp och ned, men jag trycker ner illamående och går in. Jag genomlider alla undersökningar, lyssnar på doktorn vars röst jag inte kan avläsa. Jag har träffat honom förr, men inte tillräckligt ofta för att ha lärt mig hans uttryck. Han prata en hel massa men allt jag hör är orden operation, imorgon, borde gjorts för länge sedan.

En del av mig vill bara skrika åt honom, säga åt honom att hålla tyst, försvinna ur mitt liv, gå därifrån… så jag kan spola tillbaka bandet och börja om i ett nytt spår, där denna dag, denna vecka, denna månad inte existerar. Istället sitter jag tyst och nickar. Följer med sköterskan och installerar mig på ännu ett sjukhusrum. Väntar.

Väntar på att någon ska komma på att detta är fel, att de tagit fel på person, läst i fel journal, givit mig fel glasögon… vad som helst.

Men inget händer.

Mörkret blir mörkare där ute. Snart kommer natten. Och där efter morgondagen, med ännu en operation, ännu en ovisstid och ännu en besvikelse. Och jag sitter här och undrar om jag inte ska packa mina saker och be C ta mig hem. För gott. Om jag inte, för allas bästa borde fatta beslutet att inte gå igenom fler operationer utan lära mig att leva såhär.

Jag ger upp nu

2008-11-05T16:04:00.000+01:00

Jag är hemma nu på dagarna. Egentligen borde jag förmodligen gått till jobbet för det är ju egentligen inget fel på mig. Bara på mina ögon. Om man är handikappad kan man inte sjukskriva sig på grund av sitt handikapp, det är något man måste leva med.

Utåt sett är det ju inget som har förändrats, jag har fortfarande samma svårigheter, samma hjälpmedel. Det är tveksamt om någon egentligen begriper hur stor skillnad det är mellan att se lite och se inget. Jag förstår det inte själv trots att jag varit med några gånger nu.

Någonstans, jag vet inte när, så började jag ta det lilla suddiga hålet mot verkligheten för given och börjat känna mig trygg i att få behålla det för gott. Att få se färger, former, till och med bilder och bokstäver, hur otydliga de än var. Att se min älsklings leende, mitt eget ansikte i spegeln. Hur små fragment det nu än var.

Det där lilla, som jag så sällan uppskattade gjorde tillvaron avsevärt mycket lättare och tryggare. Så mycket tryggare att jag faktiskt idag gav upp. Jag hade tänkt ta mig till jobbet. I alla fall hade jag tänkt vara med på ledningsmötet som näst intill är heligt i mitt nya jobb. Jag hade bestämt att C skulle hämta mig, han skulle vara med på samma möte så det skulle inte bli några problem. Jag hade packat datorn i väskan, lagt fram allt jag skulle ha med och jag visste exakt vart allt stod. Jag visste till och med vad jag skulle ta på mig. C hade kollat redan i morse så att det passade ihop, var helt och rent och allt det där som jag inte längre kan avgöra.

Och jag duschade, tvättade håret, fönade och satte upp i en tofs. Satte på mig kläderna, kontrollerade tiden, borstade tänderna. Jag gjorde allt det där och dubbelkollade allt och trots att allt tar så mycket mer tid nu var jag färdig långt innan jag visste att C skulle komma för att hämta mig.

Slutligen, när det inte fanns något mer att göra ställde jag mig framför spegeln som jag alltid gör, tände ljusen så jag skulle se bättre och insåg… att det faktiskt inte fanns något att se. Jag visste ju det naturligtvis. Det är inte precis lätt att glömma av att man inte ser, men just där och då blev det så uppenbart. Det var som om någon plötsligt slagit till mig, rakt i magen, så hårt att benen bara ville vika sig . I den stunden blev allt så smärtsamt klart att jag gav upp. Inte bara tanken på att gå till jobbet och delta i möte, utan också tanken på att leva. Detta är inte det liv jag vill leva.

Så jag kom inte iväg till jobbet. För den där känslan av fullständig hopplöshet, bitterhet och sorg som jag försökt hålla tillbaka alla dessa dagar, kunde jag helt enkelt inte behärska längre. Den där fasaden av ”jag är stark, jag har varit med förr, det gör inget längre”, bar rasade samman och det gjorde nog jag med. Jag vet inte vad som hände, jag vet inte när C kom in, hur jag hamnade i sängen, med hans armar om mig, eller hur det blev mörkt utanför. Det enda jag kommer ihåg är den där känslan av fullständig hopplöshet som jag kände framför spegeln, och känslan av att jag helt enkelt inte vill längre. Jag vill inte vara med längre, jag vill inte fortsätta så här nu.

Jag orkar helt enkelt inte mer.
Fast det får man väl inte?

Tisdag

2008-11-04T16:21:00.001+01:00

Förvisad till mörkret, ensam, på en plats som jag hatade, fans inte mycket annat att göra än att jobba och skriva. Jag jobbade så mycket jag kunde för det är få saker som slår arbete när det gäller att skingra tankarna och hålla känslorna i schakt. Men jag skrev kanske ännu mer.

Och när jag sedan läste det jag skrivit så insåg jag att det inte är något varken jag eller någon vill läsa. Någonsin.

Man skulle kunna tro att jag har börjat vänja mig vid att ligga där i sjukhussängen, nyopererad, sväva i ovisshet, vara panikslagen inför vad som händer när bandaget tas bort. Man skulle kunna tro att det med tiden blir lättare att stå ut, att rädslan blir mindre, att jag någonstans kommit till ett tillstånd av… förlikning. Men istället för att bli lättare så blir det värre för varje gång. Just det att jag vet hur det brukar vara, inger ingen som helst trygghet eller tröst, bara fruktan.

Det är… jobbigt… att leva i ett tillstånd av panik, dygnet runt i ett ovisst antal dagar. Jag vet inte hur andra klarar det. Hur andra går vidare efter tsunamikatastrofer och förluster som säkert är större än min. Jag vet inte hur andra lever i värre ovisshet än jag och med större skräck än jag. Jag kan bara svara för mig själv, och när jag gör det blir det ord som ingen vill läsa. Och när jag läser dem vill jag bara skrika till mig själv ”men himmel, skärp dig människa, så illa är det väl inte?”. Och ändå kan jag inte känna just det där sista, att det inte är så illa. Trots att jag varit på väg hit så länge, trots att jag varit med så många gånger tidigare har jag inte nått fram till den där platsen där det är ok, eller där jag ens står ut med tanken på att aldrig se igen. Förmodligen borde jag gjort det för länge sedan, nått fram till en… förlikning.

Men man är aldrig rationell när det gäller känslor. Tänk så lätt livet vore om vi helt enkelt skulle kunna ta fram en mall och utifrån den hantera alla förluster och andra svåra känslor. Tänk så lätt det vore om någon kunde tala om för mig att nu får det vara nog med självmedlidande, bitterhet och sorg. Nu är det dags att gå vidare. Och jag sedan kunde göra just det. Utan att känna, tänka, vara rädd.

Rädd är jag fortfarande. Jag vet inte vad som händer nu. Jag fick åka hem, men trycket är inte bra fortfarande, och jag vet inte ens om det spelar någon roll längre.. Sedan i torsdags, när bandaget togs bort har jag gått från ett kompakt mörker till ett lite mindre kompakt mörker. Jag ser att det är mörkt ute nu och jag vet att det varit ljust idag. Men mer än så är det inte just nu. Jag har varit här förut. Jag kommer ihåg hur det kändes och det känns inte ett dugg bättre denna gång. Det finns ingen försäkran om att det kommer att bli som sist, det finns bara en lång väntan. På torsdag kanske jag får veta. Frågan är om jag vill veta.

Det blir...

2008-10-26T09:57:00.000+01:00

...en resa till Stockholm igen...

Samma gamla visa

2008-10-23T16:08:00.003+02:00

Varje dag har jag plikttroget infunnit mig på vårdcentralen. Så tidigt det bara gått för att slippa ha det framför mig. Varje dag, precis lika plikttroget har sköterskan mätt trycket och konstaterat att det sjunkit lite. Men bara lite. Alldeles för lite.

Jag vet för jag har varit med alldeles för länge. Jag vet det av att jag den här gången faktiskt också känner det, jag har ont. Nästan hela tiden nu, lite lätt, lite dovt, utan att det egentligen stör men det finns där hela tiden. Och det har aldrig funnits tidigare.

Imorgon kommer doktorn ringa. Då har hon med största säkerhet sett mina värden och dragit slutsatser. Jag är på något märkligt sätt ganska säker på att jag inte är det minsta intresserad av att höra hennes slutsatser. Jag funderar allvarligt att lägga min telefon i C:s ficka. Så får han prata med henne. Eftersom han lyckats med konststycket att charma Apotekets griniga personal så kanske han lyckas med att charma henne. Så jag slipper träffa henne igen.

För övrigt har den här veckan varit märklig. Det har nästan varit som att leva två liv, i två värdar. Den ena är den värld där jag vill vara, på jobbet, tillsammans med C, stunder då alla mina tankar kan riktas åt och samma håll och den där oron och paniken inte är så påträngande. Då jag med någon slags stenhård koncentration lyckas med att inte tänka. Men de stunderna är korta för rätt vad det är så dyker tankarna upp och jag kastas tillbaka till den verklighet där jag faktiskt är. I något som nästan påminner om en skräckfilm. Man vet att något hemskt ska hända, men man vet inte exakt när. Det gör liksom konstant ont i magen och även när jag koncentrerar mig som bäst på att inte tänka så finns det någonting i bakhuvudet, som en mörk skugga över allt.

Men visst… livet går vidare och man får helt enkelt lära sig att leva med det. Det kan ju, som Christina skrev, faktiskt bli alldeles underbart… Hur ni ännu en operation eller att mista synen helt kan bli underbart i någon värld eller någon fantasi… Men ja, visst måste man bita ihop och gå vidare, även om det gör ont. För något annat alternativ finns inte.

Därmed inte sagt att jag inte då och då har ett alldeles oemotståndligt behov av att vältra mig i självmedlidande.

Fast igår… var faktiskt just en sådan där, alldeles underbar dag. En väldigt speciell dag…

Fredag

2008-10-17T18:46:00.003+02:00

Vi sitter i bilen, det är tidig morgon. Jag är tyst, om jag inte säger något är det ingen risk för att orden flyger ut och avslöjar hur rädd jag är. Om jag är tyst kan jag lättare hålla skräcken under kontroll. Magen är upp- och ned och in och ut och jag funderar på att be honom stanna så att jag kan spy. Men jag inser att det bara är psykiskt. Det finns inget att spy upp på fastande mage.

”Det blir solsken idag” säger han och jag vet vad han menar. Vi tror på förtecken, vi vill att solen ska skina för om den gör det så kommer läkarbesöket att gå bra. Men jag anar ju redan att det kommer regn idag. Jag behöver inte åka dit och få det bekräftat, för någonstans finns det redan inom mig. Jag vet inte vad, jag bara vet att det är.

Vi fortsätter större delen av vägen under tystnad. Håller varandra i handen ibland. Lyssnar på musiken, radions trams och däckens sus mot asfalten. Ser solen gå upp och färga morgonen rosa. Jag ser inte detaljerna men det rosa skimret är vackert mot det skarpa orange. Trafiken tätnar.

Den väg som ibland känns så lång blir plötsligt alldeles för kort och vi är framme allt för snart. Trots storstadens rusningstrafik, trots fjärilarna i magen. Jag är inte redo, inte en. Förmodligen aldrig. Hur jag än försöker stoppa tiden, hur jag än hoppas på att något kommer i mellan så når vi oundvikligen målet. C parkerar. Stänger av motorn och jag vet att han tittar på mig nu, som om han ville få kontakt med de av mina tankar som jag så desperat försöker behålla inombords. Som om han anar att jag vet något mer. Jag vägrar möta hans ögon för om jag gör det kommer tårarna. Tårar av skräck.

”Är det lika illa som vanligt eller värre” frågar han med den där rösten som kan smälta bort all min självbehärskning. Som gör att jag inte kan hålla något hemligt. Men jag behöver inte svara för han vet.

Och jag börjar gråta.

Närjag väl får tårarna under kontroll går vi ur bilen. Jag sätter på mig mina svarta glasögon för att dölja spåren av tårarna, tar fram käppen men fäller inte ut den och med handen om hans arm går vi. Varje steg jag tar känns som en enda stor ansträngning, något jag gör ofrivilligt och hade det inte varit för honom hade jag vänt om och sprungit iväg. Min instinkt säger mig att jag inte vill gå längre. Den är så stark att den nästan är fysisk. Jag håller hans arm hårt, så hårt att mina fingrar säkert gör honom illa. För varje steg vi tar, går det lite långsammare. Slutligen drar han undan sin arm och lägger den om mig istället, drar mig alldeles när intill styr mig obönhörligt framåt. Som jag vore ett motvilligt barn. Fast och bestämt men milt ändå.

Vi går in, registrerar oss, sitter ner i ett väntrum jag inte längre kommer ihåg hur den ser ut. Efter alla gånger jag varit där är det just här mina minnesluckor börjar. Jag kommer ihåg, men vill inte minnas. Jag är där, men i tankarna är jag någon annanstans. Min kropp går igenom undersökningar, min kropp känner men jag själv försöker att inte vara närvarande. Och ändå är jag där. Jag registrerar vart enda ljud, varenda nyans i doktorns röst, jag drar slutsatser av frågorna hon ställer och av dem hon inte ställer, trots att hon är tyst en lång stund vet jag. Jag vet det långt innan hon börjar prata. Innan hon säger saker jag inte vill höra. Ger förklaringar jag inte ens orkar ta till mig. Min hjärna har redan lagt ihop och dragit ifrån. Det hade den egentligen gjort för länge länge sedan. Nästan utan min hjälp.

Kanske handlar det inte så mycket om instinkt eller ens om att tolka nyanser. Innerst inne vet jag varför jag visste och jag vet att jag borde reagerat. Jag borde inte avfärdat den där konstiga obehagliga känslan som någonstans sakta övergick i smärta, eller den där känslan av att allt är en liten aning svårare. Men jag gjorde just det, jag var upptagen av allt runt omkring, av det nya jobbet, av att bevisa att jag kan. Och någonstans var jag också upptagen med att envist intala mig att jag nu kunde börja anpassa mig till mitt handikapp, för nu skulle det inte bli värre än vad det var. Nu skulle det vara stabilt. Inga fler operationer. Inga fler läkarbesök. Jag levde i en drömvärld.

Jag trodde på det för jag ville så gärna tro på det. Jag behövde hålla fast vid att det inte kan bli sämre. Jag bedrog mig själv så duktigt att jag inte ens observerade tecknen.

Med doktorns ord ringande i öronen går vi ut från sjukhuset. Tysta. Den här gången är vår tystnad ännu tystare, var och en i sina egna tankar. Jag vill höra honom säga något, vad som helst, kanske mest av allt vill jag höra att allt är bra, att allt blir bra, att han fortfarande älskar mig trots att jag gjort honom besviken… ännu en gång, men samtidigt vet jag att om han gör det, säger vad som helst kommer jag att bryta ihop. Så vi förblir tysta, för han vet. Efter alla dessa läkarbesök känner han min reaktion bättre än vad jag känner mig själv. Vi sätter oss i bilen och åker hemåt. Jag lutar mig bakåt och blundar. Tankarna och frågorna flyger runt och framtiden känns plötsligt än mer skrämmande än den brukar. C tar min hand. Kramar den. Säger ord som ska trösta men resultatet blir bara att mina tårar börjar rinna. Vägen hem är så mycket längre än vägen dit. Ovissheten och oron är inga bra reskamrater. Jag vill bara hem, till min säng, till en plats där jag fortfarande känner mig trygg, till en plats där jag kan glömma allt. Gömma mig för verkligheten. Låtsas att allt är bra.

Hemma stannar vi utanför Apoteket och jag sitter kvar medan han går in. Nu mera behöver han inte ens visa sin egen legitimation för att hämta ut mina mediciner, de känner honom så väl. När han kommer tillbaka lägger han den lilla prassliga gröna påsen i mitt knä och plötsligt får jag nästan en oemotståndlig lust att bara slänga ut den ur bilen. Ut ur mitt liv för gott. Så hårt och så långt jag bra kan. I påsen finns hela mitt hopp, men det enda jag kan tänka på år att det är så onödigt att hoppas… Borkastade pengar, bortkastad energi…

Solen fortsätter att skina men jag vet att det kommer regn i natt.

50-årsfest

2008-10-16T17:53:00.001+02:00

Femtioårsfest var det I helgen. Alla var där, hela C:s släkt och en massa folk inte ens han kände. Barnen var med. Hans föräldrar, hans syster… kort sagt alla. De flesta hade jag aldrig träffat. Festen var som fester brukar vara, mörk, stimmig, överförfriskad i många fall. Själv var jag nykter, det är jobbigt nog att hitta damtoan utan att vara full.

Det finns alltid fördelar med att vara nykter, man slipper till exempel baksmälla dagen efter. Ens sinnen är betydligt skarpare i nyktert tillstånd, i alla fall de som fungerar. Jag vet inte men ibland undrar jag om jag inte hör mer saker nu än jag någonsin gjort förut. Ibland känns det som jag hör alldeles för mycket . Saker som inte är avsedda att höras av mina öron. Saker som gör ont att höra även om jag själv vet att de är sanna och riktiga. Saker som alldeles säkert inte ska föras vidare… och ändå gör jag det just nu för ibland när jag skriver här så känns det som en del av det som gör ont liksom landar i datorn och stannar där. Ett tag i alla fall.

Nej, den här femtioårsfesten vill jag bara glömma. Jag kommer betydligt hellre ihåg en annan femtioårsfest, den då allt började. Både det goda och det mindre goda. När min älskling först sa något kryptiskt och vagt som gjorde att allt förändrades. Tänk… om… tänk om han inte fanns i mitt liv. Då hade jag visserligen inte varit på helgens femtioårsfest och fått sanningar jag hellre blundar för kastade i ansiktet, men jag hade inte heller haft den största glädjen i mitt liv. Honom.

Och han hade inte haft mig. Vilket hade varit betydligt bättre för honom förmodligen. Han hade kanske haft en normal fru, en som han kunde vara stolt över. En som hans släktingar inte diskuterade bakom ryggen på honom… och henne. En som de slapp tycka synd om honom för…

Hoppsan… här blev det riktigt muntert visst. Eller hur? Och jag ska till doktorn imorgon. Inte gör det saken bättre. Tvärt om faktiskt. Jag vet att det är inbillning men den här gången känns det värre än vanligt, som något riktigt dåligt kommer att hända… Ibland har jag ett sjätte… nej femte, sinne för det där. När något dåligt ska hända. Jag vågar knappt tänka på det. Och så är det fradag. Fredagsläkarbesök bådar aldrig gott...

Onödig oro

2008-10-07T07:26:00.000+02:00

Det blev inget läkarbesök I förra veckan. Min snälla pappa erbjöd sig att följa med och vi hade kommit halvvägs när telefonen ringde. Doktorn var sjuk.

Jag förstår ju att det är ganska själviskt att klaga men efter att ha varit nervös i tre dagar, fått pappa att ta ledigt och bråkat med C om hur jag skulle ta mig dit (han ville inte låta mig åka själv) så kändes det ganska trist även för mig att hon var sjuk. Om man ska se det positiva så hade jag och pappa en trevlig stund i bilen och nu får jag chansen att börja om med att vara nervös helt från början igen.

Man skulle ju kunna tro att jag börjar tycka att det hör till vardagen att gå till doktorn men jag vet inte om jag någonsin kommer att tycka det. Efter så här lång tid, när jag vet i princip vad som kan hända borde jag ju inte ens vara lite orolig men det är jag varje gång. Lite oro är nog i det här fallet årets underdrift, speciellt nu… Men sedan, när väl läkarbesöket är över och jag vet att jag inte behöver tänka på det på ett tag till känns det som att jag kan börja andas igen. Ett tag.

Nå ja, det är bara att försöka låta bli att tänka på det tills det blir dags. Till dess har jag faktiskt fullt upp. Nu börjar allvaret för mig på jobbet och det är dags att bevisa att jag faktiskt klarar av det här jobbet. Jag har ungefär 28 möten inbokade och tusen saker att hinna göra klart innan. Bäst jag stressar lite.

Visst ja… till helgen ska vi på stor födelsedagsfest. Alla C:s släktingar kommer att vara där, en kusin till honom fyller 50. Gissa om jag ser fram emot det?

Plättlätt

2008-09-30T07:44:00.001+02:00

Det blev en helt vanlig helg. En bra helg. Barnen var trötta och småförkylda, det var kallt ute och ingen av oss hade någon ork att egentligen göra något. Vi satt inne och spelade spel, tittade på TV och tände ljus och bara hade mysig. På lördag kväll kom grannarna över och vi såg på film alla. En helt vanlig, ordinär helg, men sådär mysig att känslan finns kvar långt in på måndag. Ända fram tills att vardagsstressen hinner i fatt och allt annat strul som man ständigt måste brottas med.

Den här veckan ”slutar” C och jag är ganska säker på att han kommer bli saknad av fler än mig, även om han finns kvar i samma byggnad. Men vi vet ju alla att det inte är samma sak.

En annan ”rolig” sak som händer den här veckan är en resa till Stockholm. Jag kan ju berätta att jag inte alls ser fram emot den eller tycker att den är så speciellt rolig. Jag är ganska trött på alla dessa resor till huvudstaden. Den här gången är det dessutom tveksamt om C kan följa med mig. Han har en konferens som han måste delta på och även om han gärna smiter från den för min skull så är det inte riktigt rätt. Det är massor med viktiga personer där som förväntar sig att han ska vara på plats, faktiskt så borde jag också vara där och förvänta mig att han är där.

Dessutom så borde jag ju vara en stor flicka vid det här laget och klara en rutinundersökning själv. Det är ju inte så att det är första gången. Och det är inte så att jag inte vet vad som kommer att hända. Så jag får helt enkelt växa upp och bli stor. Lätt som en plätt. De har taxi Stockholm med… Och människor som kanske kan hjälpa till om jag går vilse? Och doktorn känner jag ju… Eller hur?

Easy peasy… Lätt som en plättlätt!

Typ.

Meningslöst prat

2008-09-26T15:27:00.000+02:00

Det finns förstås bra dagar också. Och de dåliga dagarna har också oftast något gott i sig. Som till exempel min älskling som aldrig tycks tröttna på mitt ständiga gnäll och alla humörsvängningar. Jag vet inte om jag någonsin kommer att sluta fråga mig hur jag kunde ha sådan tur att få dela mitt liv med en man som han.

Idag skiner solen hos oss och himmelen är blå. Jag undrar just om den där Brittsommaren är här? Så sval och trist som denna sommar varit så skulle det inte förvåna mig om 15 grader i solen ska räknas som just sommar. Och den kommer just när jag köpt nya stövlar… och börjat använda dem också.

Det där med att klä sig rätt är tydligen inte helt lätt för någon dessa tider. En del går i vinterkappa och stövlar medan andra går barbenta. Knepigt att det ska vara så svårt att hitta något mitt emellan. Fast stövlar kan man väl ha mitt i sommaren nuförtiden?

Egentligen borde jag inte ens tänka på detta med kläder för det är ett evigt gissel numera. Jag älskar kläder. Och skor. Och att shoppa. Men det är liksom inte lika roligt längre. Själva poängen med att köpa kläder är att se hur jag ser ut i dem men när jag bara ser delar åt gången så kan det faktiskt se precis hur som helst ut, det färdiga resultatet alltså. Hur många gånger har jag inte köpt en kjol här, en överdel där, bara för att komma hem och inse att de nog passar färgmässigt ihop men inte modellmässigt, inte på mig. När man inte längre kan avgöra just det där sista så tappar det liksom sin tjusning. Fast jag vet att de flesta kanske anser att det är ett av mina minsta problem. Dessutom har jag ju C.

Problemet med hans känsla för mode är bara att han tycks tro att det är hans uppgift att ständigt tala om att det är snyggt på mig. Om jag så klär mig i säck och aska… Jag har varit med tillräckligt länge för att veta att inte ens modeller klär i just det…

Annars har veckan varit ganska hyfsad. Fruktansvärt massa jobb, en hel del tekniskt strul, och en och annan oförstående människa har det varit men, veckan har gått. Snart är det helg och barnen kommer. Det blir garanterat inte alls så som jag tror att det ska blir, det lir det aldrig när de är här. Men det är en av de goda sakerna i livet.

Utflykt

2008-09-22T17:58:00.003+02:00

Vissa dagar är bättre än andra. Som de här varma höstdagarna när solen skiner lite lagom mycket och luften är hög och klar och den blåa himlen är så blå mot de disiga jordfärgerna som ibland skiftar i klarrött eller skarpt gult av trädens löv.

Jag älskar höstens färger.

Och ändå finns det få saker jag är så rädd för som hösten. När allt tar slut. När mörkret är på väg. När jag inte vet om ljuset någonsin kommer tillbaka. När jag vet att vintern snart är här med mörka mognar och kvällar och dimmiga dagar då jag ibland knappt kan vara säker på att jag fortfarande ser.

De dagarna har förstås redan kommit.

Men igår sken solen. Och på sitt sätt var den dagen bättre än anda, på sitt sätt - en enda hemsk resa i minnen av vad som skulle kunna vara.

Jag vaknade och behövde inte ens öppna ögonen för att veta att solen sken. Morgnar som den ligger jag kvar och blundar en stund och låtsas. Låtsas att allt är som det borde vara. Om jag inte öppnar ögonen kan jag förtränga sanningen en lång stund och vara kvar i en verklighet som inte längre finns. Jag kryper närmare min älskling, och jag fortsätter att blunda. Långsamt rör jag vid hans kropp, låter mina händer vandra över hans kropp, väntar på att han också sakta ska vakna. Tillsammans ligger vi länge och njuter av lugnet och stillheten, pratar, håller om varandra… och jag behöver inte ens anstränga mig för att faktiskt tro på att allt är som det var en gång. Det enda jag behöver komma ihåg är att fortsätta och blunda.

Så jag gör just det. Fortsätter att blunda och låtsas. Slutligen tror jag nästan på att världen runt mig är lika klar och tydlig som den borde vara. Allt jag behöver göra är att slå upp ögonen, för att få det bekräftat, se allt tydligt och klart, och det behöver jag inte göra just nu. Jag håller kvar känslan av att allt är normalt. Som det ska vara. Som jag vill att det ska vara.

Men ju längre jag låtsas desto jobbigare är det att slutligen lämna fantasivärlden som jag så gärna vill tro på. När jag väl måste göra det, för varje morgon har ju ett slut, då drabbar insikten om verkligheten mig så mycket hårdare. Som ett knytnävsslag i magen. För en sekund grips jag av panik och kan inte andas. Magen blir som en hård liten klump som en osynlig hand pressat ihop med övermänsklig kraft. Det var ju inte så här det skulle vara.

Under en tusendels sekund är det som om de senaste två åren aldrig existerat och jag vill bara skrika av skräck, för nyss var min verklighet klar och tydlig. Vad hände? Vart tog detaljerna vägen? Ljuset? De klara färgerna och linjernas renhet? En tusendels sekund tar det att komma ihåg. Att detta ÄR min verkighet. Inte den jag så innerligt vill ska vara det.

Den jag nyss befann mig i.

För en lång stund är smärtan så mycket skarpare, begränsningarna så mycket klarare. Aldrig igen är så mycket längre.

Det är bra att låtsas. Att förtränga verkligheten och återvända i tiden. Att fly. Alla förtjänar det då och då. Men ju bättre jag blir på att låtsas desto bättre blir verkligheten att ge igen. Nästan som vore den svartsjuk på min tillfälliga utflykt.

Dagar som börjar sådär blir aldrig riktigt i balans. Det förflutna finns där så mycket mer närvarande, som om det vill säga till mig att jag när som helst har möjlighet att återvända men inte vill visa mig hur. Som en hägring som retas och skrattar åt mina fåfänga försök att gå tillbaka och börja om på nytt. Glömma nuet. Som om det bara handlar om att göra ett val.

Samtidigt vet jag att jag aldrig haft det valet. Nuet smög sig sakta på mig och överrumplade mig utan att ge mig en chans att väja mig eller fly. Jag fick inget val. Precis så som de flesta människor är tvingade att leva i nuet är jag det också. Och jag är medveten om att mitt nu, min verklighet, inte alls är så hemsk som så många andras. Det enda man kan välja är hur man ska hantera det. Om man ska lägga sig ned och dö eller kämpa emot, bråka och svära.

Jag vet inte vilket som är lättast. Att tyst acceptera eller att kämpa emot. Varför kämpa alls? Slåss mot väderkvarnar? Inte gör man det för att man har chans att vinna, på sin höjd känns det bättre en stund.

Svammel igen

2008-09-17T18:49:00.000+02:00

Jag har inte tillträtt mitt nya jobb än. Fast det verkar det stora flertalet inte förstått. Just nu känns det mest som att jag sköter mitt eget jobb och mer och mer av det nya jobbet. Vilket är ganska bra. När man flänger fram och tillbaka mellan möten, i den mån jag nu lyckas flänga, försöker lära upp min efterträdare, försöker hinna beta av mail och telefonsamtal och dessutom vara social med kolleger så blir det mycket lite tid kvar till att fundera över andra saker. Det är inte bara all min energi som går åt till att jobba utan dessutom hela min koncentrationsförmåga. Att pussla ihop omvärlden är svårare när pusslet är nytt. Och när bitarna tycks bli mindre och mindre dag för dag. Mycket svårare. Jag tänkte nog inte så mycket på just den biten när jag som mest retade mig över C:s sätt att gå förbi mig och utgå ifrån att jag inte ska ha jobbet.

Ju längre tiden går desto mer inser jag att han kan ha haft mer rätt än jag ens vill erkänna för mig själv. Vilket ioch för sig är ganska löjligt att skriva här eftersom han läser här.

Å andra sidan… är det som sagt ganska skönt vissa dagar att ha fullt upp med att koncentrera sig på världsliga saker. Då hinner jag inte tänka på petitesser som hösten, vintern, mörkret, läkarbesöken och allt annat trevligt jag kan ägna mig åt i timtal.

Efter dagar som denna så går all energi och kraft åt att ta mig hem, stupa på soffan och glömma allt. Fast ändå på ett relativt skönt sätt. För trots att inget fungerar så bra som jag vill så känns det ändå som att jag faktiskt gjort en hyfsad arbetsinsats och klarat av en del av det som förväntas av mig. Vissa stunder kan jag faktiskt känna så. För att sedan snabbt som bara den drabbas av tvivel igen. Det är som om min hjärna har någon slags förkärlek till att spela upp de delar av dagen då jag gjorde bort mig, eller inte klarade ut saker och ting så som jag borde. Bara för att se till att jag inte får för bra självförtroende.

Jag har nog aldrig varit fullt så osäker på min mentala kompetens som jag är just nu. Jag vet å ena sidan att jag kan klara jobbet. Rent mentalt alltså. Å andra sidan så ser jag hindren. De praktiska, de som inte kommer att försvinna utan bli värre. Å ena sidan vet jag att jag kan få hjälp, jag kan delegera och se till att ha de rätta hjälpmedlen och att jag kommer långt med det. Å andra sidan tänker jag på vad folk anser om det.

Sanningen är ju ändå den att jag behöver hjälp med så mycket i alla möjliga situationer och av alla möjliga människor. Vissa saker kommer jag förmodligen inte ens att fixa. Är det då rimligt att förvänta sig att omvärlden ska visa hänsyn till det? Hela tiden? Jag menar… om man har ett jobb ska man ju klara av det. Klarar man inte det så bör man byta. Solklart. Det gäller alla i arbetslivet. Varför ska det inte gälla mig? Det är ju trots allt ingen sandlåda jag befinner mig i utan i en organisation med krav på sig både från invånare, anställda och övriga myndigheter. Vi har inte möjlighet att ha anställda bara för deras privata välbefinnande och höga nöje.

Det är en sak att vricka foten och behöva hjälp tillfälligt. Det är en helt annan sak att alltid behöva hjälp med samma saker. Missförstå mig inte. Jag vet visst att människor är hjälpsamma och omtänksamma men jag vet också att det finns en gräns för allt. Alla har egna jobb att sköta, alla är i grund och botten bekväma och sig själva närmast. Och även om jag har fel så sitter det ett hinder i mig. Jag vill inte vara till last för någon. Speciellt inte kolleger och andra jag träffar på jobbet. Jag vill inte behöva ta emot hjälp. Hur gärna det än ges. Speciellt inte i ett jobb där man förväntas ha läget under kontroll och behärska det mesta. Vara den som leder och inte den som blir ledd…

Hm…

Tvivel finns även på andra plan. Så stora att jag inte ens vågar vädra dem här. Kanske bäst jag fortsätter att göra det jag planerat. Ligga död i soffan..

Återfall

2008-09-15T18:52:00.003+02:00

Du har kanske märkt att jag börjat blogga igen… ja alltså, mer regelbundet än det varit ett tag. Det finns en orsak till att jag slutade skriva. Orsaken är exakt den typen av inlägg som jag förmodligen kommer att skriva nu. Jag har verkligen försökt att undvika dem men det är svårt för… det är just dagar som denna som behovet är som störst.

Dagar när inget fungerar.

När allt känns deppigt.

När självklara saker i livet före blir till oöverstigliga hinder i livet efter.

När… jag har lust att förbanna och slå sönder och när jag hatar hela livet nästan lika mycket som jag hatar mig själv.

När tvivel är det enda som finns förutom panik och skräck.

När ”varför jag” och ”varför nu” tycks vara ett mantra som aldrig slutar mala i huvudet.

När jag inser att aldrig är en lång tid. Lika lång som ”för alltid”.

När det slår mig att det inte är en tillfällig svacka utan en väg utan återvändo.

När jag försöker komma ihåg detaljerna men inser att de för alltid är borta.

När det gör så ont att jag bara vill skrika. Eller ge upp.

Men livet går vidare.
Jag måste svälja, rycka på axlarna och låtsas att det inte gör något. Att det inte gör ont längre. Det är det som förväntas av mig och det är det spel som måste spelas. The show must go on.

Så jag gör just det. Fortsätter att låtsas. Om jag låtsas tillräckligt länge så kanske jag en dag till och med kan känna det, helt och fullt. Känna att det inte gör något. Att det inte saknas något. Att jag inte ständigt gör jämförelser. Att jag inte ständigt kämpar för att inte skrika. Att jag inte ständigt är rädd, arg, skräckslagen och förkrossad.

För det gör så ont.

OS och Paralympics

2008-09-13T20:42:00.003+02:00

Jag och min älskling är i det närmaste totalt ointresserade av sport. Kanhända borde man efter ett sådant uttalande också helt avhålla sig från att skriva om sport för risken finns ju att det jag skriver och tänker är helt fel. I så fall får ni gärna rätta mig.

För någon vecka sedan pågick ett större sportevenemang som alla tv-kanaler med självrespekt följde, medias löpsedlar var till bredden fyllda med bilder och man kunde knappast gå in i ett fikarum utan att höra pratas om detta evenemang. Hos oss på jobbet stod till och med TV:n på vid vissa tidpunkter för ”Det är ju så spännande” och ”Nu ska det väl ändå bli en medalj”. Men de svenska medaljerna uteblev och det ena misslyckandet efter det andra väntade på bortförklaring.

OS kallades evenemanget visst för.

Idag pågår ett annat stort sportevenemang. Detta evenemang får inte alls lika mycket tv-bevakning, löpsedlarna har fullt upp med att bevaka andra evenemang och i fikarummen diskuteras helt andra saker. Ingen TV är på och ingen kommer med kommentarer om hur spännande detta är. Men… de svenska medaljerna duggar förhållandevis tätt vad jag förstår.

Paralympics heter det visst…

Jag funderar lite på orsaken. Och tydligen är det ett känsligt ämne. Eller i alla fall ett svårt ämne.

Är atleternas bedrifter mindre värda?

Har de inte kämpat lika hårt för att nå sina framgångar som den andra os-gruppen gjort?

Är deras lyckanden och misslyckanden mindre intressanta?

Varför finns inte medias och vårt intresse på plats nu? Är det kanske så att vi är rädda för att se hur livet skulle kunna vara för oss eller någon annan vi känner och håller kär? Fast det är förstås inte rimligt för de här idrottsmännen har bevisligen övervunnit sina handikapp och lever ett fullt, lyckat och framgångsrikt liv. Mer framgångsrikt än många av oss andra kan drömma om.

Eller handlar det kanske om att vi helt enkelt inte har tillräckligt med empati för att kunna relatera till en person med ett funktionshinder och inte känner att han eller hon, eller laget är ”vårt lag”, ”våra idrottsmän” på samma vis som vi känner för Tre Kronor.

Kanske handlar det helt enkelt om att de här atleterna inte är lika fotgenique, inte lika vackra och perfekta och därmed inte värda att uppskattas i lika hög grad som de som är perfekta? Vi är ju trots allt ganska ytliga när det gäller förströelse, män och kvinnor ska vara vackra, inte bara när de är fotomodeller och filmstjärnor utan även när de gör karriär inom musiken och idrotten. Det såg vi ju inte minst vid os-invigningen när den lilla söta flickan fick mima till den lilla fula flickans sång.

Förr i världen fanns en helt annan attityd mot människor med funktionshinder. I alla fall vill vi som lever på 2000-talet och är civiliserade gärna tro det. Människor som var halta och lytta, eller sjuka och deformerade hade ingen plats i samhället utan gömdes undan för att de friska och normala skulle slippa se dem. Kanske berodde det på rädsla för att handikappet skulle smitta eller på att de som var annorlunda faktiskt behövde skyddas från en okunnig folkmassa och ha ett något sånär humant liv. En del människor som såg annorlunda ut eller hade ett funktionshinder visades faktiskt upp som djur på cirkus, till de normalas förströelse. När vi ser tillbaka, läser eller ser filmer där sådant förekommer så förfasas de flesta av oss över viket liv sjuka och handikappade hade för några hundra år sedan…

…men… Om du är en idrottsman som vinner guld i Paralympics så har du än idag inte samma plats i samhället som du skulle ha om du vann guld i OS.

Apan har kommit till Byhålan

2008-09-10T17:24:00.001+02:00

Hur går det… var det någon som undrade. Någon som till och med drömde om mig. Det känns ganska smickrande att bli drömd om.

Jo då… förra veckan var aningens tumultartad. Det var lite som om jag plötsligt var väldens centrum… i alla fall Byhålans. Nästan som om vi fått en egen djurpark och alla ville titta på apan. Jag frågade C om det verkligen var så stort intresse för hans person och jag bara missat det hela men han bara flinade åt mig och kallade mig apan.

Den här veckan verkar nyhetens behag klingat av lite. Folk har väl insett att jag fortfarande är samma gamla trista Ella och att jag faktiskt inte tillrätt det nya jobbet än. Ordningen är nästan återställd… förutom att jag har en hel massa nya möten att gå på och presentera mig på. Det där med att gå på och presentera sig på… känns lite av en utmaning även om de flesta redan känner mig fast i ett annat sammanhang.. Jag tycker fortfarande sådant är jobbigt. Att bli betraktad och ifrågasatt…. Det är så det känns och det kommer jag kanske aldrig ifrån utan måste vänja mig vid helt enkelt.

Det känns som de flesta undrar om jag verkligen klarar av detta. Om jag är rätt person. Det hade de förstås undrat även i livet före, men nu när jag kommer komplett med vit käpp och allt så är givetvis den frågan än större. Hur ska hon fixa detta, är nog frågan på allas läppar just nu. Nästa fråga är… ”Har hon fått jobbet för att hon är gift med chefen tro eller för att det är politiskt korrekt?”

Att jag sedan har en kompetens, en massa års erfarenhet… det är få som kommer ihåg i detta läge.

Min kära bloggvän… hon som inte har bättre saker att drömma om än mig, skrev om att delegera. Hm… du har så rätt. Jag har faktiskt börjat lära mig, redan innan. Jag börjar få god erfarenhet trots att det bär mig emot. Nu funderar jag rent av att organisera om. Inte så att den gamla organisationen inte passar utan så att den nya passar mig mer… mina … förutsättningar. Låter inte det klokt? Jag som har ett tf på tre månader… Undrar vad mina chefer och kolleger ska säga om det.

Beslut har fattats

2008-09-02T21:02:00.001+02:00

Ganska ofta förundras jag över hur kloka bloggvänner jag har. Människor jag inte träffat, inte känner, som ändå delar med sig av sin vishet och klokskap. Jag upphör aldrig att förvånas, förundras och känna mig tacksam. För hur det än är så känns det ganska fantastiskt att få mina egna tankar bekräftade av andra.

I helgen ägnade vi en hel del tid åt mina tankar (som om det vore något nytt). På något underligt sätt återvände alla diskussioner till det jag kände för jobbet och förmodligen varje aspekt av varje eventualitet. Vi brukar inte prata jobb men på söndag kväll satt vi i soffan och gick igenom varenda arbetsuppgift C har. Vid det laget hade alla våra ändlösa diskussioner någonstans, nästan utan att vi egentligen själva var medvetna om det, mynnat ut i ett beslut. Ett beslut som idag antogs av arbetsutskottet, som visserligen inte är beslutsfattande men i det här fallet är det så gott som.

Visserligen kände jag mig bitter över att inte ens bli tillfrågad. Visserligen ville jag det så gärna men nu när jag fått det jag vill så kan jag inte låta bli att vara lite rädd. Plötsligt är jag inte säker på om jag verkligen ville det för min egen skull eller för att, som Dubbelörnen skriver, jag själv bedömer mig utifrån vad jag presterar och inte vem jag är. Eller snarare… för att jag har ett behov av att bevisa för alla andra att jag klarar det.

Jag vet inte hur jag ska förklara. Det är som om min glädje över att nått mitt mål inte längre är att jag nått målet utan att jag kan tänka ”Där ser ni, jag kan, trots allt. Det trodde ni inte!”.

Fast innerst inne gnager ju förstås oron. För tänk om jag inte kan? Tänk om jag inte fick jobbet för att jag kan utan istället fick det för att man inte med gott samvete kan gå förbi en person som har ett funktionshinder. Som utan funktionshindret vore den självklara kandidaten, men med det inte egentligen passar men måste tillfrågas för att det inte ska se illa ut.

Alla dessa tvivel jag har… Och ändå är det egentligen precis som du Anna skrev, att det faktiskt går att delegera arbetsuppgifter. Jag har också möjlighet att få viss hjälp. Och ja, jag blir bättre och bättre på att klara mig utan min syn. Det sista har jag faktiskt inte tänkt på men om jag tänker efter så är det självklart så. Så egentligen borde jag inte vara så orolig för jag känner mig själv, jag SKA klara detta, och har jag väl givit mig den på det så gör jag också det. Och precis som du så väl formulerade det hela så är orsaken till min vilja att göra detta och klara det precis denna:

”Kanske är det särskilt viktigt för dig just nu att du kan få utveckla din talang på jobbet, eftersom du tycker att du har förlorat möjligheten att utveckla en del av dina talanger på fritiden (fast du genom bloggen verkligen utvecklar en av dem!). Kanske kan det vara värt det fastän det betyder att du får lite mindre energi över för fritiden. Men det måste du förstås själv känna efter.”

Jag kunde inte formulera det bättre själv.

En ocean

2008-08-28T22:34:00.002+02:00

Jag hade en så märklig dag igår och idag har det märkliga bara fortsatt.

I tisdags blev det offentligt att C skulle byta jobb tillfälligt. Alla har frågat mig om det är jag som går upp på hans tjänst nu, eller snarare konstaterat att det blir så, varpå jag fått säga att det inte är tanken. Givetvis har det genererat en massa frågor av typen varför? Men kanske mest ”Inte? Men vem blir det då?”
En fråga jag inte kunde besvara. Inte för att jag inte vet utan för att jag inte får säga det innan allt är klart. Lite insyn har jag ju…

Idag ringde flera av våra enhetschefer och undrade. En del visste redan att det inte blir jag och en av dem ringde två gånger till och med. Andra gången sa han:
”Du, jag fattar inte varför inte du går upp, du är ju bäst lämpad. Är detta någon slags omvänd nepotism som gör att man inte vågar tillsätta chefens fru?”
Jag blev så förvånad att jag inte riktigt visste vad jag skulle svara. Han hade ju rätt på sätt och vis, hade jag inte varit C:s fru hade jag åtminstone blivit tillfrågad. Mitt svar måste låtit svävande för han sa att om det är på det viset så tänkte han genast kontakta nämnden och be dem ompröva sitt beslut. Jag talade om att han inte behövde göra det men nu kommer det märkliga. Idag när jag kom till jobbet låg det ett mail från ordföranden i min brevlåda och hon ville äta lunch med mig.

Det försatte mig i en knepig situation. Eftersom C är min chef så bör han ju veta varför ordföranden vill äta lunch med mig. Jag bör åtminstone tala om det för honom (inte minst för att vi hade planerat att åka hem och äta tillsammans), vilket jag också gjorde men han visste inget om lunchinbjudan.

Alltså gick jag på lunchen. Vår ordförande är en riktigt trevlig prick och vi pratade länge om dittan och datten medan vi åt. Gissa om jag höll på att dö av nyfikenhet? Till slut fick hon i alla fall fram sitt ärende. Hon undrade vad det kom sig att jag inte fanns med bland namnen på lämpliga kandidater för C:s vik. Jag borde ju naturligtvis misstänkt att frågan skulle komma men när jag väl fick den så visste jag inte var jag skulle börja eller hur jag skulle svara så svaret blev förmodligen helt fel. Jag sa att det antagligen berodde på att jag inte är lämplig som tf kontorschef eller något liknande. Hur jag formulerade mig har jag ingen som helst aning om så här efteråt men givetvis ville hon veta varför och där blev det riktigt pinsamt.

Det är fortfarande ganska så jobbigt att prata om mina begränsningar. Att sitta och erkänna att jag inte klarar jobbet för att jag inte ser tillräckligt bra och vad konsekvenserna blir om jag tar ut mig helt är inte vad jag helst gör en lunchtimme, speciellt inte för ordföranden, hur trevlig hon än är. Att säga att C inte vill att jag ens försöker för han vet hur jag skulle må kommer inte på fråga även om en del av mig faktiskt är lite besviken på honom. Inte för att jag inte vet att han vill mitt bästa och att han har rätt utan för att han tog beslutet ifrån mig.

Så vad svarade jag då?
Jag sa som det var. Eller försökte och det kändes ungefär lika jobbigt som det gjorde i början när jag skulle berätta för folk att jag har en sjukdom. Jag sa helt enkelt att det beror på min synskada. Och det blev förstås knasigt det med, för när man inte använder tillräckligt många ord i en mening så är det svårare för mottagaren att förstå vad man menar. Hon trodde att jag menade att jag inte var lämplig för jobbet på grund av min synskada och inte på grund av att min syn gör det jobbigt för mig att jobba… om nu den skillnaden går att förstå?

Det resulterade i att hon blev upprörd! Och någonstans där måste hon helt enkelt bestämt sig för att jag bara absolut skulle gå upp på C:s tjänst. Jag försökte förklara för henne men det var svårt för en del av mig… en ganska så stor del av mig, vill ju så gärna åtminstone försöka. Hur ologiskt det än är. Till slut tror jag ändå att hon förstod och jag återvände till jobbet.

C var givetvis nyfiken och när jag började berätta så kunde jag inte låta bli att nämna att jag faktiskt kände mig lite sårad av hans sätt att avfärda min kompetens och ta beslut åt mig.

Jag kan ju meddela att hur jag nu än uttryckte mig så var det inte det rätta att säga… Just nu är det ungefär en ocean emellan oss. Så knasigt… så dumt att en sådan här sak ska göra oss ovänner när vi gått igenom så mycket utan att bli osams på riktigt.

Ett lyckligt slut

2008-08-28T21:55:00.003+02:00

Allt har ett lyckligt slut, och är det inte lyckligt så är det inte slut.

Jag hörde det på radion häromdagen. Visst borde det vara så? Vem vill inte ha ett lyckligt slut? Å andra sidan är ju frågan vad man menar med slut...

Stora saker

2008-08-27T19:51:00.000+02:00

Det har hänt saker under sommaren och i veckan blev det också officiellt. C blev erbjuden och tackade ja till ett annat arbete i kommunen, ett tf, som jag iof tror kommer att blir fast för hans del. Jag är så glad för hans skull, även om jag kommer att sakna hans ledarskap. Han är den bästa chefen jag någonsin haft och jag är ganska säker på att de flesta på kontoret instämmer.

Det normala när chefer går till andra förordnanden i vår organisation är att den som är närmast går upp och vikarierar, viket i det här fallet hade inneburit lilla mig.

Så blev det naturligtvis inte. C bestämde sig för att inte ens fråga mig. Jag antar att jag faktiskt kände mig lite sårad över det, men samtidigt så inser jag att han hade rätt i sina argument. Han sa att om han bara hade varit min chef hade han inte tvekat en sekund på att fråga mig men eftersom han är min man vet han vad det skulle innebära och därför tänker han inte ens fråga. Och han har ju rätt… Jag jobbar nästan heltid nu, fast jag bara ska jobba 75% och det är knappt jag orkar det. Det skulle aldrig fungera om jag hade ett jobb som kräver mer än 100%. Det räcker kanske om en av oss sliter ut sig…

Lite bittert är det i alla fall. Eller mycket faktiskt.
I livet före hade detta varit den chans jag strävat efter så länge och nu när möjligheten kom så finns det inga möjligheter ändå för det som sätter stopp för allt, sätter stopp även för karriären. Det som grämer mig mest är att många, inklusive en del av mig själv, anser att jag bör vara nöjd med det jag har och glad över att jag ens klarar av det.

Det som gör mig ledsen är att jag på något märkligt sätt hamnat i ett annat lag… i det laget där det är en prestation att bara spela och vinst inte ens är tänkbart. Prestationen är att dyka upp. Det har blivit exakt som jag fasat för. Jag ville ha mer av livet, av karriären än att nätt och jämt klara av det jag gjort i så många år. Ingen vill väl utvecklas bakåt… eller vad nu motsatsen är till att utvecklas. Alla vill gå framåt men i mitt fall är gå framåt det samma som att hålla mig kvar där jag är.

Det skrämmer mig. Jag kan inte längre sträva framåt, för även om jag mentalt klarar det så fixar inte kroppen det. Dessutom ska jag förmodas vara glad och tacksam över att ens kunna säga att jag har ett jobb. För det är så det är. Hade jag inte det jobb jag har skulle ingen våga satsa på att erbjuda mig ett nytt. Jag har på något sätt blivit en… outsider. En som inte fyller måttet. Men jag har tur, för jag jobbar i en organisation som är tvungen att ta hand om sina anställda. Det är jag evigt tacksam för.

Sommarrapport

2008-08-26T07:13:00.001+02:00

Det har gått ett tag sedan mitt senaste inlägg här och ändå var det så att jag bestämde mig för att skriva tätare sist jag skrev. Nu har en hel sommar och två årsdagar passerat utan ett enda inlägg och hösten är nästan här.

Sommaren var underbar, men kort. Var tog den vägen? Varför är underbart alltid så kort?

VI fick tag på en restresa och tog med barnen till värmen i två hela veckor. Hotellet var nog det sämsta vi någonsin bott på men det bekymrade inte de andra och jag valde att inte se. Vilket ju är ganska enkelt .

Jag kan fortfarande förundras över barnen, varje gång jag träffar dem. Deras sätt att umgås med mig är så annorlunda mot de flesta vuxnas att skillnader som jag numera inte fäster mig vid oftast blir uppenbara. Vuxna, de som jag inte träffar varje dag, som inte känner mig väl, har en tendens att behandla mig på ett av två sätt. Antingen genom att anstränga sig till det yttersta med att låtsas som inget och göra det så mycket att det blir pinsamt och jobbigt för oss båda, eller genom att göra så stor affär av mina begränsningar och behov att det blir jobbigt. Den gyllene medelvägen, den där mitt handikapp inte är tabu men inte heller det enda viktiga tycks vara svår för de flesta. Och jag kan inte klandra dem. Jag vet ju hur det är själv, saker jag inte är van vid är helt enkelt nya och behöver vänjas in.

Barnen däremot…
På ett sätt så kanske det är mer naturligt för dem att jag är som jag är. De har ju egentligen inte känt mig på riktigt innan jag började se dåligt. De har, liksom C, varit med hela tiden. Och de har inte vuxnas hämningar och inlärda… ”jag får inte…”. De ställer frågor, de är nyfikna och vill veta hur jag ser saker, upplever det vi gör. Därmed inte sagt att de inte då och då upplever mig som jobbig, men på något sätt är det precis som alla barn upplever vuxna fast av andra orsaker, om du förstår hur jag menar? Deras favorituttryck, eller snarare mitt favorituttryck från dem i sommar var ”men nu är hon blind igen”. Något de kunde kläcka ur sig i exakt rätt tidpunkt, inte när jag faktiskt behövde hjälp eller kände mig utanför utan när jag själv satte upp hinder som egentligen inte fanns där. Utan tvekan har de precis samma förmåga att tro på mig och tänja mina gränser som deras far har.

Uttrycket och sättet att säga det på var så underbart på något sätt, i det ligger ju också ett antagande att jag inte alltid är blind. Eller uppfattas som sådan. Många gånger tenderar människor att se mitt funktionshinder först, Begränsningarna och det jag inte längre kan är jag, inte jag själv som person och det är omöjligt att se bortanför det.

Efter resan hyrde jag och C en stuga vid en liten badsjö, vi hade en osannolik tur med vädret för det var precis samtidigt som värmen kom. Det var dagar som var helt fantastiska. Som det var precis i början av vårt förhållande när vi lånade hans vänners stuga. Inte jag kan klaga på vårt förhållande, han är fortfarande den man jag förälskade mig i, full av kärlek, omtanke och styrka, men ändå… Vardagen är vardag och det har varit ganska många vardagar på sista tiden.

Två årsdagar nämnde jag också inledningsvis. Som några av mina kära bloggvänner kom ihåg var den ena min födelsedag. Jag har blivit ännu ett år äldre.

Det andra var årsdagen av mitt första läkarbesök. Två hela år har passerat sedan dess. Jag kan inte direkt påstå att jag accepterat det som händer men jag gick tillbaka till mina gamla inlägg i början av bloggen och jag inser att jag kommit en del på väg. Alla dagar är inte fyllda av panik och de bra dagarna kommer faktiskt lite mer ofta nu även om det fortfarande är på de dåliga dagarna jag skriver. Jag försöker vänja mig vid att leva med det jag hatar. Jag kommer aldrig acceptera, sluta sörja, sluta hata eller ens sluta förbanna det som händer, men jag inser att livet går vidare. Så som det nu blivit. Med krossade drömmar. Och jag kan ibland faktiskt tro på framtiden. Så visst har jag kommit långt. Eller åtminstone en bit…

Drömmar...

2008-07-05T19:15:00.000+02:00

"Alla våra drömmar, var blev de av?

Vi lär oss leva vidare med det vi har.

Alla våra drömmar, som ingen tycks förstå.

Vi låtsas att vi glömt dem, och sen fortsätter vi gå."

En bleknande värld

2008-07-01T21:18:00.000+02:00

Idag är jag på ett konstigt humör. Det där humöret som jag oftast är på när jag skriver så… förmodligen blir det här inlägget bara ännu en repris.

Jag BORDE vara glad.

Läkarbesöket gick nämligen bra, eller ja, så bra man nu kan förvänta sig vilket innebär att jag inte blivit så mycket sämre än sist.

Min älskling var med, som alltid, och efteråt åt vi gott i en solig och varm huvudstad. Vi tog en promenad på Djurgården, höll varandra i handen, satt en stund på en parkbänk och pratade, tog en fika och åkte sedan hemåt.

En helt perfekt dag.

När vi kom hem hade det just kommit en liten regnskur och när vi steg ur bilen doftade det sådär underbart som det bara kan göra efter ett sommarregn. Fåglarna kvittrade och grannens nyponbuske står säkert i full blom för det doftade gudomligt av rosor från den. Vi tog en liten promenad bort till affären för att köpa en tidning och några andra småsaker. Det var fortfarande varmt i luften när vi gick. Sommarkvällar som denna… de är så vackra, stillsamma och… de doftar sommar.

På vägen till affären gick vi förbi ett antal hus med de mest fantastiska trädgårdar. Området där vi bor i är gammalt och alla trädgårdar har vuxit upp genom åren. I livet före åkte jag ofta inlines häråt på varma sommarkvällar, just för att jag aldrig riktigt kunde se mig mätt på alla vackra växter och färger. Jag kan riktigt komma ihåg känslan av att åka fram på den släta asfalten och njuta av solnedgången och hur färgerna förändrades i takt med att ljuset skiftade. Jag vet inte hur ofta jag hade med kameran och åkte ut på alla möjliga utflykter, i synnerhet under den där magiska timmen när solen just börjat gå ner. När allt får en sådan varm ton och ser nästan lite drömlikt ut.

Jag åkte givetvis inte bara hit till vårt område utan även till andra platser, ofta med bilen.

Kvällar… dagar… som denna… blir det så extra tydligt. Så smärtsamt. Jag vet att färgerna finns där. Jag kan känna doften av dem men när jag ser mig omkring så blir de allt svårare att urskilja. Nyanserna smälter ihop och suddas ut. Formerna blir otydliga och förvrängda. Allt som oftast undrar jag över vad det är för del av världen jag betraktar för det lilla hålet är så litet att jag går vilse med blicken. Min omgivning består mer och mer av dofter och ljud och inte av färger och former. En del av skönheten, den del jag alltid älskat och uppskattat mest, håller på att försvinna för gott.

Jag vet med säkerhet att jag kommer att kunna lära mig att leva så här. Att hantera vardagen och klara av det praktiska. Men… jag vet också med lika stor säkerhet att jag aldrig kommer att kunna lära mig att leva utan skönheten. Det finns inte en sekund på dagen då jag inte saknar och längtar efter allt det som är så vackert… som jag allt för länge tagit för givet.

Tanken på att det en dag… snart… kommer vara helt borta skrämmer mig. Jag vet inte vad jag är mest rädd för, för att det kommer att bli mörkt och tomt eller för att jag en dag glömmer… hur det såg ut. Hur vackert allt var. Att jag alltid kommer att komma ihåg hur fantastiskt mycket jag älskade det där solnedgångsljuset, men inte minnas hur det såg ut.

Redan nu bleknar detaljerna. Hur mycket jag än försöker hålla dem kvar. Sakta försvinner de. När jag inte längre ser något alls blir det än svårare att hålla kvar minnena. Skönheten… Den skönhet som alltid betytt mest för mig.

Semester!

2008-06-30T20:09:00.000+02:00

Så är det då semester. Konstigt, fast jag knappt jobbat det här året så känns det som att jag behöver vara ledig. Jag tror aldrig jag varit fullt så trött som i fredags. Hur kommer det sig att man alltid ska göra precis allt sista dagen innan semestern? Precis som om världen skulle upphöra samma dag man börjar sin semester.

Midsommar ja, du kanske undrar hur den blev? Vi bestämde oss för att välja den av festerna vi trodde skulle vara lugnast så vi åkte till C:s syster. De hade bara bjudit de närmaste grannarna och familjen. Hm… vad vi inte visste är att de närmaste grannarna hade typ 48 barn sammanlagt, i alla förekommande åldrar, varav alla hade fått en överdos av socker och var fullständigt galna.

Jo, jag överdriver. Det var nog bara åtta barn men maken till spring, bus och stoj har jag då aldrig överlevt. Det var liksom bara att glömma att över huvudtaget ens försöka röra sig från soffan… såvida jag inte ville bli omkullsprungen av ett barn… eller själv meja ner ett.

Men förutom att jag hade världens huvudvärk efter bara ett par timmar och kände mig helt slut när det var dags att lägga sig så var det en riktigt trevlig kväll. Vi sov över hos C:s syster vilket var första gången det hände. Jag hade nog helst sluppit av diverse anledningar, förmodligen samma anledningar som C verkligen ville att vi skulle stanna för. Hm… knepig mening där men du fattar va?

Det här med att träffa nya människor är knepigt. Jag föreställer mig alltid att de ska ha en massa konstiga reaktioner och kommentarer, att de ska tycka saker och ting om mig och känna si eller så för mig… Jag föreställer mig alltid att nya bekantskaper… och gamla med för den delen, ska tycka att det är jobbigt att vara med mig och inte veta hur de ska behandla mig. Ibland har jag rätt. Ibland har jag fel. Det märkliga är att jag aldrig kan förutse hur det ska bli. Vissa av mina vänner som jag känt större delen av mitt liv har gjort en konstart av att undvika mig. Andra, som jag inte stod speciellt nära har blivit bättre vänner än någonsin.

Vissa nya bekantskaper har en förmåga att behandla mig precis som jag vore exakt som alla andra. Vilket jag ju faktiskt är inuti. Andra, några få som väl är, har en förmåga att liksom… låtsas som om de inte är där. Försvinna i sällskapet och aldrig prata direkt till mig. Jag vet ju att de är där men de tror att jag inte vet. Märkligt… Det är en konstig känsla. Är man tillräckligt många i sällskapet så spelar det ingen som helst roll men är man bara lagom många så märks det så väl och jag kan riktigt få ångest för jag inser ju någonstans att den här personen tycker att jag är ganska jobbig att hantera. Vad gör man då? Ber om ursäkt för att man finns? Låtsas som inget? Ingen annan än jag och den personen märker ju av att det är pinsamt…

Hur som… Nu stundar fem veckors semester för oss båda! Det ska bli härligt. Vi har fortfarande inga planer, mer än att ta dagen som den kommer och bara njuta av att få vara tillsammans, utan andra plikter. Det har varit ont om ”vi”-tid den senaste tiden. Vi behöver det nu tror jag.

Det enda smolket i bägaren är att jag har ett läkarbesök nu i veckan. Det ser jag inte precis fram emot men jag får bita ihop.

Sommar, sommar, sommar...

2008-06-18T13:46:00.000+02:00

Det blir långt mellan gångerna nu. Kanske är det sommaren som gör sitt, kanske är det bara orken, jag vet inte. Fullt upp är det på jobbet nu och på kvällarna hamnar jag i soffan i en utmattad hög. Inte blir det bättre av att det verkar som om allt man skjutit upp under året ska göras under sommarens två till tre månader. Träffa vänner, umgås med familjen, fixa trädgården, åka på utflykter…

Man ska ju absolut inte klaga men ibland är det nästan så jag inte hinner dra efter andan ens.

En vecka kvar till semestern.

Eftersom vi inte hann få tummen ur har vi inte bokat något för den. Det lutar åt en bilsemester åt det håll som bilen just vill åka. Egentligen skulle jag föredra en annan typ av semester, för mitt bidrag till bilåkandet är som bekant just att åka med och när man åker långt känns det inte bra att C får köra hela vägen. Han säger förstås att det inte spelar någon roll. Men jag tycker det. Som alltid blir jag frustrerad över att inte kunna bidra med något. Undrar när jag vänjer mig vid det?

Nå ja, det kan ju hända att vi hittar en restresa för inte är väl hoppet ute för det än?

Barnen ska vara hos oss två veckor, de vill helst åka till Spanien som i fjol men huset vi hade då är förstås uthyrt. Jag kan inte förstå varför vi för andra året i rad blir överraskade av sommaren och semestern. Visst borde man ha bättre framförhållning än så här va?

Midsommarhelgen är här snart. Som alltid är vi bjudna på fest. Dels hos C:s syster och dels hos mina vänner. Jag känner inte speciellt mycket för någon av festerna vilket egentligen är märkligt. Jag älskade att festa förr. Undrar om det beror på att jag då jagade efter den rätte och inte längre har det behovet eller på att det faktiskt är ganska jobbigt med fester, folksamlingar, fulla människor och allt sådant som gör mig än mer begränsad än jag är i vanliga fall.

Hur det än är så tänkte jag passa på att önska alla kära bloggvänner en trevlig midsommar och en underbara sommar.

Helgen, Nisse och bilder

2008-06-11T18:28:00.005+02:00

Den här helgen har varit helt underbar, perfekt… ja en sådan som jag kommer leva på länge. Eftersom det var så vackert väder så bestämde vi oss på fredagen att packa en resväska och lite badgrejer och bara sätta oss i bilen och se vart vi hamnar.

Vi åkte mot Västkusten på småvägar och stannade till när vi kände för det. Vi (eller snarare C) hittade en helt underbar badplats vid någon insjö där vi badade och vattnet var faktiskt varmt! Jag kan inte komma ihåg sist jag badade i början av juni här i Sverige. Det är ganska ovanligt för jag är en riktig badkruka om inte vattnet är ordentligt varmt. Dessutom har jag aldrig gillat att bada i främmande vatten där jag inte vet hur botten ser ut…

Vi bodde på hotell två nätter, två olika, solade, promenerade på stranden och bara njöt. Det var helt underbart. I söndags när jag vaknade hade jag lite samma pirr i magen som jag hade alldeles i början när C och jag hade blivit ihop. Det är ju egentligen märkligt hur just den där känslan liksom försvunnit, eller kanske inte är fullt så märkbar längre. Inte så att jag älskar honom mindre, tvärt om, men det går ju inte att komma ifrån att den där nya känslan som man har vid en nyförälskelse har gått över lite. Jag tror egentligen inte att det handlar om att jag är mindre förälskad, utan mer om att det känns… tryggt. När man är nykär är det ju alltid lite oroligt, man oroar sig för allt i princip. När man levt ihop ett tag så vet man vad man känner och förhoppningsvis även vad han känner… Även om jag fortfarande allt som oftast undrar varför han känner som han gör…

Hur som helst var helgen underbar. Det är nog så, att alldeles oavsett hur mycket man älskar varandra, så behöver man göra sådana här saker för att det inte ska bli alldeles för mycket slentrian och vardag. Jag höll nästan på att skriva ”så man inte tar varandra för given”, men det där gäller nog inte i det här fallet. Det går inte en dag då jag inte förundras över att jag har honom…

Jag är så kär…

Och så till lite mer världsliga saker.
Anna ställde några frågor till mitt förra inlägg och eftersom jag brukar få frågorna tänkte jag köra med återanvändning men nu hittar jag ju självklart inte de inläggen...

Första frågan var om Nisse, hur han fungerar.
"Han" heter egentligen Supernova faktiskt. Vackert va? Man kan ladda ner en testversion om man är nyfiken, men i korthet så kan han alltså läsa upp den text jag väljer eller förstora den eller båda delarna. Jag kör med båda delarna och växlar efter humör och ork. Man kan också välja färger så att skärmen alltid visar tex vit text på svart botten. Sedan kan jag ju berätta att Nisse numera har bytt kön och egentligen heter Alva. I början var det en ganska trist mansröst men Alva är riktigt trevlig. Fast hon får fortsätta att heta Nisse här hos mig.

Andra frågan var om man kan göra något med sina blogg- och webbilder för att även de som inte ser bilderna ska kunna få behållning av bilden. Ett tips, om man har en blogg och vill ha minsta möjliga besvär, är att man helt enkelt under bilden skriver en text i stil med "bilden ovan föreställer...".

Alternativet är en "alt-text". De flesta webbprogram (typ Dreamweaver) har en alt. funktion. När man lägger in en bild får man upp en ruta där man kan skriva en beskrivande text och den texten syns sedan när man för musen över bilden eller som i mitt fall, läses upp av Nisse. Den här funktionen använder många siter, men inte alla tyvärr.

Har man en blogg så får man manuellt lägga till den texten i html-koden vid bilden (om inte blogger har ändrat på det nu) och just nu vet jag inte exakt hur den ser ut men någon av mina läsare kanske kan hjälpa till?

Var detta svaret på frågorna Anna?

Dagens svammel

2008-06-03T10:32:00.001+02:00

Tiden går så fort och livet är så fullt just nu att jag inte hunnit skriva, trots att jag tänkt och velat.

Sommaren är här.

Visst är det fantastiskt?

Nyss var det vår och nu är det sommar.

Jag upphör aldrig att förvånas över hur annorlunda dofterna är, hur de förändras med årstiden. Man känner det bäst tidiga morgnar när naturen fortfarande är stilla och folk inte hunnit röra upp stillheten än. I början av våren är det som en doft av förväntan inför sommaren och nu är det som en förväntan av vad dagen ska ha med sig. Det är nästan så att man kan höra barnens skratt och vågornas skvalpande bara genom att dra in doften, känna värmen och se ljuset.

Visst är jag svamlig? Jag kan nog inte riktigt förklara vad jag menar… mer än att… jag älskar doften av våren som sakta håller på att övergå i sommar. Jag älskar ljuset och den skira grönskan, fågelsången och syrendoften.

Tänk om man ändå kunde fånga nuet, med alla dofter, ljuset och färgerna och stoppa det i en gammal skokartong, ställa in det överst i garderoben så att man när som helst kan ta fram det senare i livet och återuppleva allt. Inte bara syn-, hörsel- och doftintryck utan även känslorna. Den där märkliga känslan som kan fylla mig varje morgon på min morgonpromenad, en blandning av tacksamhet, förväntan, glädje… som vissa morgnar nästan helt kan tysta känslan av besvikelse, bitterhet och rädsla…

Vissa dagar… när solen strålar, dofterna omger mig och färgerna är så där härligt skarpa och glittrande…när det är varmt ute som nu och jag vet att snart är det sommar… ja då är livet nästan som förr.

Det är märkligt… i livet före hade jag tagit min kamera och knäppt tusen bilder, redigerat dem och fått dem printade så att jag för alltid skulle kunna spara minnet av försommarens skönhet. Jag skulle ha tänkt att det blir perfekt att ta fram fotoalbumet till vintern och återuppleva naturens skönhet.

Så självklart det hade varit…

I livet före var det bilderna som bar minnena. Så självklart och aldrig ifrågasatt... Nu är det dofterna. Så underligt egentligen. Och så fullständigt naturligt.

Svammel

2008-05-22T13:54:00.002+02:00

Det blev en ganska deppig avslutning på förra veckan och jag kände mig långt ifrån som en solros. Alla dagar ska ju inte vara en dans på rosor men av någon anledning tycker att det kan räcka med trista dagar för ett tag.

Orsaken till detta jämmer och elände är så klart vår lilla utflykt till den kungliga huvudstaden. Jag undrar om jag sagt det förr men jag verkligen hatar Stockholm. Om jag aldrig behövde åka dit så vore det för snart. Doktorn hade inget glatt och upplyftande att säga, i vanlig ordning. Sämre, dåligt, illa… Japp. Precis som jag trodde.

Jag var förberedd på vad hon skulle säga, jag hade till och med gått igenom det ett antal gånger i huvudet och försökt liksom stålsätta mig mot besvikelsen, inte känna fullt så starkt. Men när man väl sitter där och får fakta upprabblade så hjälper det inte. Det finns ingen förberedelse som kan hindra mig från att få panik. Likadant varje gång. Samma känsla av hopplöshet och ”jag vill inte vara med längre, ta bort mig härifrån”.

Precis innan jag får träffa doktorn så är jag så nervös att det känns som en öken i munnen och skulle inte C vara med så skulle jag aldrig ens gå dit… för vem vill få bekräftat sina värsta farhågor och det värsta man kan tänka sig när man ändå vet innerst inne?

Det är ungefär som när man var barn och visste att man gjort dåligt ifrån sig på provet, man ville ju inte höra läraren tala om det också.

Ibland… eller ganska ofta känns det som om… det här är mitt fel. Jag har misslyckats. Jag har varit stygg och inte gjort mina läxor.

Gud vilket svammel…

Solros

2008-05-16T21:41:00.001+02:00

I am a
Sunflower

What Flower
Are You?

Jag är en solros...

Hm... tillåt mig tvivla.

"When your friends think smile, they think of you. There is not a day that goes by that you can't find something good about the world and your fellow human."

Ah... de måste mena raka motsatsen?

Dagens petitess

2008-05-14T18:52:00.000+02:00

Jag älskar skor.
Har jag möjligtvis nämnt det?
Jag har en speciell förkärlek till högklackade sommarskor. Sandaler. Du vet, den där sorten med remmar och ett spänne som man måste pilla remmen igenom och sedan sticka in en liten vass grej i ett hål. Det heter säkert något som inte ingår i min vokabulär.

Det där lilla hålet… och den där vassa saken som ska igenom hålet… Det är inte helt lätt att få ihop dem båda kan jag meddela. Faktiskt fullständigt omöjligt och fruktansvärt irriterande. På gamla och väl använda skor, där det hål jag använder för jämnan blivit lite större går det riktigt bra. Men nya skor, eller mindre välanvända skor kan ge mig utbrott av den stora sorten och de ord jag använder är inte speciellt vackra.

Jag försöker verkligen leva efter mottot att allt går, bara jag anstränger mig lite extra eller har lite mer tålamod än vad andra behöver ha. Frågan är bara var jag kan köpa tålamod för den håller på att tryta emellanåt. Vissa problem verkar så väldigt världsliga och ändå är det just dem jag blir mest irriterad på. Undrar varför det är så?

Det kanske just är tanken på att erkänna att jag inte alltid längre klarar något så grundläggande som att sätta på mig ett par skor som gör mig deppig, eller möjligen den där gnagande misstanken att min mamma kanske har rätt och att jag borde använda mer förnuftiga skor…

Petitesser…

Jag måste bara säga...

2008-05-12T18:47:00.001+02:00

En av anledningarna till att jag tog en bloggpaus var att jag kände att jag bara skrev om ledsamheter och deppigheter. Det blev en ”tyck synd om stackars mig blogg”.

Jag ville inte ha en sådan blogg. Från början ville jag ju bara skriva av mig det värsta för att fungera någotsånär i verkligheten. Men tyvärr sammanföll ju avskrivandet med tyck-synd-om-mig-nu. Jag har alltid haft dåligt samvete för alla tråkigheter jag ständigt och jämt ältade på bloggen, och jag har alltid försökt att balansera upp det med något litet roligt även om det inte fungerade särskilt bra, eller kändes särskillt upplivande. Men hur det än var så blev det till slut lite för mycket tankar runt vad mina bloggvänner vill läsa och vad jag själv har ett behov av att skriva. Därför fortsatte jag att skriva men jag slutade att publicera i bloggen.

Tiden gick och även om jag fortsatte att skriva så blev det aldrig samma sak som att blogga. Att skriva av sig i datorn är just att skriva av sig men att blogga är mer som att prata, för det finns alltid någon som svarar. Något jag är oerhört tacksam för.

Nu undrar du förstås vart jag vill komma med detta…

Jag skrev i mitt förra inlägg att det finns bra dagar och dåliga dagar. Jag har upptäckt att det är på de dåliga dagarna jag har störst behov av att skriva och just därför så är det nog dessvärre så att den här bloggen även i framtiden kommer att handla om de dåliga dagarna.

Jag har kommit fram till att om jag ska fortsätta att blogga så måste jag göra det för min skull, för att det får MIG att må bättre. Om det innebär att jag ältar och är negativ så får det göra det för när allt kommer omkring så är det ju faktiskt inte så att jag tvingar någon att läsa och kommentera. Även om jag just nu är barnsligt lycklig över alla kommentarer jag läst ikapp. Vad jag menar är… visst hoppas jag att någon vill läsa och visst är jag glad om statistiken visar höga siffror men… nu är jag tillbaka där jag började när jag började blogga, nämligen för att skriva för mig själv i första hand och för mina läsare i andra hand.

Jag hoppas att någon står ut med det?

En "liten" rapport

2008-05-11T21:43:00.001+02:00

Det blev en lång paus och mycket har hänt. Samtidigt, när jag ser tillbaka och försöker komma på vad som hänt så har livet på något sätt ändå gått sin gilla gång utan några större förändringar. På gott och ont.

Sist jag skrev hade vi just börjat hämta oss efter en ordentlig flunsa. I alla fall jag. Som det visade sig senare var det sämre med C än med mig. Han gick länge utan att bli frisk och blev slutligen riktigt dålig med jättehög feber och svårt att andas. Jag fick känna på att vara på andra sidan och oroa mig istället för att vara den som alltid står för orosorsaken. Det var inte kul kan jag meddela. Jag kunde återigen konstatera att det är lättare att vara den som är sjuk än att vara den som står bredvid. Som väl var blev han till slut helt bra igen, med hjälp av en hästkur penicillin. Det kanske inte låter så illa med lugninflammation och feber men jag lovar att jag fick mig en ordentlig tankeställare och har betydligt större förståelse för honom nu. I alla fall ett tag framöver.

Sist jag skrev var det struligt på jobbet också. Min nya tillfälliga chef hade fått för sig att jag skulle vara bäst lämpad att sköta arbetsuppgifter som vilken nyexad gymnasieelev som helst kunde sköta. Det blev en soppa utan dess like. Min chef är ju tillika C:s chef och jag kan ju berätta att C är ganska tydlig när han är förbannad… till och med när den ilskan riktar sig mot hans chef. Vilket var tur i det här fallet för mitt självförtroende var, och är, fortfarande inte så stort att jag hade kunnat säga emot i längden. Faktum är att jag nästan började tvivla på min egen kompetens ett tag. Hade jag inte haft kolleger och en man som trott på mig så vet jag inte hur det hela hade slutat. Nu slutade det hela med att jag gjorde vad jag har rätt till och som kommunen inte gärna kan gå emot utan stort bråk, jag gick tillbaka till mitt gamla jobb, fick tillbaka min gamla chef, C, och började jobba med det jag alltid gjort.

Skillnaden är bara att jag inte jobbar heltid. Jag fick inse att jag helt enkelt inte kan det just nu. Kanske aldrig, jag vet inte. Så ska jag vara helt ärlig så är det bara delar av mitt gamla jobb jag har fått tillbaka, fast det är de roligaste delarna i det.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tyckte att det var kul att genomföra projektet som jag jobbat med, det är framförallt kul att se att det faktiskt kommer att leda till något. Men jag skulle också ljuga om jag sa att jag tyckte att det var så smart att ta på sig ansvaret i det här läget, inte så här i efterhand, med facit på hand så att säga. Resultatet blev inte så bra som jag är van vid att prestera och jag förstår på sätt och vis att det finns de som tvivlar på min kompetens.
Under min bloggpaus hann vi också fira ettårig bröllopsdag. Jag kan inte fatta att jag levt med min älskling så länge. Att han stått ut med mig så länge! Det här med tid är märkligt. På ett sätt känns det som det var igår vi blev ett par, när vi fortfarande smög omkring och låtsades inte ha något att göra med varandra, och på ett sätt så känns det som om vi levt en hel livstid tillsammans. På sätt och vis har vi nog det, med tanke på allt vi varit med om och hur livet har förändrats sedan den första kyssen. Livet har förändrats på grund av min syn mest. Jag brukar förbanna allt och alla för att mina ögon alltid sätter upp ramarna för vårt liv, men samtidigt inser jag lite ibland att det är just det som fört oss tillsammans och gjort vår relation så stark så snabbt. För har han orkat med allt som hänt mig, både fysiskt och psykiskt det senaste året, ja… då måste jag ju lita på att det ÄR kärlek det handlar om…

Nej…
Jag tänker inte fortsätta den tanken nu för då blir det så svamligt att jag inte ens förstår själv. Bäst att inte ens gå dit.

Hm… min syn ja…
Jag ska på ett återbesök i nästa vecka. Det är ett tag sedan sist nu. Jag hoppas att den inte blivit sämre, men något säger mig att jag kommer att bli besviken. När blir jag inte det?

Mitt humör… det är som alltid. Det finns bra dagar och det finns sämre dagar. Vissa dagar skulle jag helst vilja hoppa över. Men, som en kär bloggvän skrev till mig, människan har en helt otrolig förmåga att överleva och gå vidare. Även om smärtan finns där för alltid så lär man sig att leva med den, och det kanske är det jag håller på att göra. I alla fall vissa dagar.

Ett litet steg i taget.

Tillbaka...

2008-05-09T06:43:00.001+02:00

Min paus blev längre än jag trodde. Ska jag vara helt ärlig har jag inte ens tittat in på bloggen och det var inte förrän nu jag läste alla kommentarer. Som alltid så har jag lite svårt att hålla mig från tårar när jag läser om all omtanke som ni delar med er av till mig. Ett tack känns nästan fjuttigt.

Just nu känns det lite ovant att skriva här, men jag lovar, jag återkommer snart med ett mer informativt inlägg och berättar om livet. Till dess skulle jag så gärna krama er alla, i alla fall i tanken.

Lägesrapport

2008-03-17T20:50:00.000+01:00

Det var ett tag sedan jag skrev… eller läste mina mail.
Det finns anledningar, ett antal faktiskt. Ett av dem är att det varit mycket i livet och allt kom samtidigt som det alltid har en tendens att göra nuförtiden. Det började med en massa knepigheter på jobbet, chefen (inte C) som sa saker som inte borde sägas, bestämde saker som komplicerade allt och gjorde livet allmänt surt för mig.

Sedan fortsatte det med hälsan. Vi fick influensa båda två ungefär samtidigt och jag mår fortfarande inte riktigt bra. Jag trodde jag hade fått influensan en gång men nu inser jag att det där bara var en lätt förkylning. I alla fall jämfört med detta som tycks fortsätta och fortsätta i evighet. Och som om det inte räcker med 40 graders feber och ont överallt så blev trycket i ögonen också knas samtidigt.

Det är först nu som det känns som om det kan vara åt rätt håll med influensan, men resten… tja… Det återstår att se för just nu känner jag mig en aning less på det mesta, och då speciellt det mesta på jobbet.

Det kanske är så att det kommer att vara tyst här ett tag framöver. Till dess så vill jag bara säga att jag tänker på er alla och saknar er.

Jag finns...

2008-03-04T22:06:00.001+01:00

...men det har varit mycket några dagar.

Jag återkommer, imorgon.

Natti natti alla vänner.

Strålande solsken

2008-02-28T09:32:00.002+01:00

Idag har vi en helt underbar morgon här. Solen skiner från en klarblå himmel, fåglarna kvittrar och det är verkligen vår i luften. Lite orolig kan jag bli för egentligen skulle det vara mer normalt med en halv meter snö och sju minusgrader men vem vill inte ha vår?

Jag gick till jobbet. Ensam. Det är ofrånkomligt att tankarna flyger omkring medan jag går och under de ca 20 minuterna det tar att gå hinner jag tänka en hel del. Den sista tiden har det mest varit jobbtankar men inte idag.

Jag kan inte låta bli att förundras över känslan av att kunna gå. Själv. Ensam. Utan att vara beroende av någon annan. Jag vet att jag skrivit det redan ett antal gånger men den känslan är så stark, speciellt nu när jag har det fruktansvärda mörkret i färskt minne och den känsla av frustration, hjälplöshet och vanmakt den framkallade. Motsatsen är enorm. Obeskrivlig. Att ensam kunna gå till jobbet, utan att behöva vänta på någon, be om hjälp, vara tacksam över att någon är vänlig nog att hjälpa, ständigt vara utsatt och utan makt över sitt eget liv…

Självständigheten har varit en självklarhet för mig hela livet. Ända tills nu när den självständigheten blir mindre och mindre för varje dag nästan. Att vara självständig är något som de allra flesta tar för givet. Man funderar inte ens över att det skulle kunna vara på ett annat sätt. Inte förrän man en dag befinner sig i en situation där man behöver hjälp med det mest grundläggande. Är det då något tillfälligt så är det ganska lätt att acceptera och överleva men när det är något som man vet inte kommer att bli bättre… Det blir en helt annan sak.

Idag, när jag gick till jobbet, blev jag uppfylld av en sådan oerhörd tacksamhet över att kunna gå själv. Att kunna uppskatta ljuset, solen, den blåa himmelen för som sagt, jag vet ju hur det skulle kunna vara. Hur jag trodde att det skulle förbli. Jag är... eller försöker vara tacksam för varje dag, för längre än så vågar jag inte tänka...

Och ändå… samtidigt… trots denna tacksamhet finns ändå någonstans, en fruktansvärd bitterhet. Samtidigt som jag kände glädje över att se så pass som jag gör, över att jag kan vara självständig åtminstone när det gäller min morgonpromenad till jobbet, så kände jag ändå en sådan sorg och bitterhet. Jag kan inte förstå hur man kan känna så. Återigen. Två så starka känslor som är varandras motsats inför samma sak. Och lite skäms jag för någonstans borde jag ju BARA vara tacksam. Jag vet ju hur det skulle kunna vara... Men det är just det. Jag vet hur det SKULLE KUNNA vara. Hur det har varit. Både när jag såg allt och när jag inte såg alls. Och jag kan inte låta bli att bli ledsen över jämförelsen dagar som denna. För det är på något sätt lättare för hjärnan att jämföra med det som var bättre än att jämföra med det som var sämre.

En blåsig, lat helg

2008-02-24T15:51:00.001+01:00

Den här helgen har blåst bort. Vinden har tjutit i ett. Igår sken solen och ute på altanen där det var lä var det nästan lite av vår, men den känslan försvann ganska snabbt när man kom ut i blåsten. Jag gillar inte blåst, jag har alltid tyckt illa om ljudet och den sista tiden har det bara blivit värre. Över huvudtaget är jag bra mycket känsligare för ljud än vad jag var förr.

Nej, det är inte som de flesta tror att man får bättre hörsel när man ser sämre. I alla fall tycker jag inte att det stämmer på mig, däremot blir ju naturligtvis alla ljud viktigare än vad de var förr. Jag lägger märke till ljud som jag aldrig brytt mig om att reflektera över tidigare, som bara funnits där som en självklarhet, någonstans i bakgrunden. Nu kommer mycket fram ur bakgrunden liksom.

Som fågelkvittret som jag tidigare bara brydde mig att höra som ett vårtecken. Men fåglarna kvittrar faktiskt även på vintern, och sommaren. Fast de låter annorlunda på något sätt.

Hm… lång utläggning om ljud när det egentligen inte alls var tanken från början. Även om jag ibland kan fascineras hur mycket både ljud, ljus, känsel och dofter förändrats det sista året. Hur mycket mer det tycks finnas av allt, till och med av synintrycken som är så begränsade som de är. Det är som… om jag helt enkelt blivit mer observant. Mer känslig för allt. Kanske för att jag tidigare kunde göra som alla andra, slänga en blick på omvärlden och ha hela bilden klar för mig. Nu räcker det inte med en blick för att ha en bild, jag måste lägga ihop allt, ljuden, ljuset, känslan, dofterna… allt och sedan kanske bilden framträder. Eller i alla fall en version av bilden.

Hur som helst.
Den här helgen har i alla fall mest varit lat. Vi har städat, tvättat och handlat mat, men utöver det har vi bara slappat. C är ganska trött, han har det körigt på jobbet och sedan har han mig att ständigt serva för, eller… ja, jag är ju som jag är med humöret och allt annat och det är inte en helt lätt tillvaro för den jag lever med, det inser jag.

Själv är jag också ganska trött, jag har jobbat betydligt mer än tanken var den här veckan och det märks. Det blir inte mycket energi kvar till kvällarna och än mindre till helgen tydligen. Så det har varit ganska skönt att slappa. Inga krav, inga besök bara några få måsten, som städning, som jag egentligen nästan kan tycka är avslappnande på något sätt, vi gör något tillsammans och efteråt blir det så mysigt att bara njuta av den rena känslan. Doften av nytvättade golv… mmm… När man känner den har man på något sätt gjort sig förtjänt av att slappa.

Det enda trista egentligen är att handla mat. Jag kan inte sluta avsky känslan av att vara i affären och sakna överblick, vara den som bara står och tittar på i princip (även om jag försöker göra mitt bästa att slå omkull prylar). Det jag gör mest är att jag dirigerar runt C, vilket blir ganska jobbigt och frustrerande i längden. Lika frustrerande som att börja plocka maten själv och leta efter varenda liten sak. Jag trodde faktiskt att jag skulle vänja mig men jag gör nog inte det. Jag kanske helt enkelt får lära mig att acceptera att jag hatar situationen.

Nu ska jag krypa ner i soffan igen, se på TV eller något lika okomplicerat.

Hoppas ni alla har en skön helg.

Egenskap eller vana?

2008-02-21T17:16:00.001+01:00

Jag gnatar på med min rapport. Den känns mer och mer trist ju längre jag håller på. Nu är den snart klar men det är det där lilla sista kvar, en sammanfattning, en innehållsförteckning och lite finslip av formuleringarna. Något som jag skulle kunna hålla på med hur länge som helst.

En sak som känns minst sagt trist i sammanhanget (jag ska inte gå in på hur trist exakt) är att inte har så stor kontroll över layouten som jag brukade ha. Visst har vi en färdig mall, med bestämda teckensnitt och storlekar och allt, men… när det gäller sådana här rapporter brukar det finnas plats för viss egen kreativitet inom de givna ramarna. En kreativitet som jag förr alltid utnyttjade och som alltid brukade uppskattas.

Visst kommer jag att göra det nu med… men det blir inte riktigt samma sak när det blir mer eller mindre på känn, eller i alla fall i stor utsträckning på gissa och tro.

Livet skulle nog vara bra mycket enklare om jag inte vore en sådan perfektionist ner i minsta detalj. Eller om jag inte alls hade någon som helst sinne för vad jag tycker är snyggt. Om jag i likhet med många andra inte ens brydde mig utan bara kunde strunta i allt som har med estetik att göra. Undrar hur man vänjer sig av med sådant egentligen? Det borde väl gå? Som att sluta röka kanske?

Fast… mitt sinne för form och färg är kanske inte inlärt utan något medfött. Går det att vänja sig av med en medfödd egenskap? Eller är det ungefär som att vänja sig av med att ha fräknar? Jo… vid närmare eftertanke… det gör det nog, går att vänja sig av. Eller i alla fall undertrycka en egenskap tills det inte längre märks, fast det kanske krävs en viss strategi och envishet skulle jag tro. Just nu är jag nog för upptagen med att sakna möjligheten och förbanna livet för att jag ens måste tänka tanken för att kunna hitta en lämplig strategi för hur jag ska vänja mig av med något jag alltid älskat…

Nå ja… innehållet i rapporten kommer i alla fall ingen klaga på. I alla fall hoppas jag på det.

Tack

2008-02-20T10:31:00.001+01:00

Dagens svammel, för det kommer att bli svammel, ska jag inleda med ett enormt, stort, jättetack för alla era kommentarer till gårdagens inlägg. Jag insåg, när jag läste dem att jag faktiskt inte kan leva utan mina kära bloggvänner som är så snälla att de både läser och tycker till om mina virriga tankar… så därför… så kommer nog mitt skrivande här fortsätta. Mer eller mindre ostrukturerat. Som alltid ,)

När jag läste kommentarerna förstod jag med ens varför jag skriver. Och jo, jag är fullständigt egoistisk, jag skriver för min egen skull och enda anledningen till att det sker offentligt är att jag behöver dina tankar, behöver höra att det finns andra som förstår eller inte förstår mina knäppa funderingar, jag behöver helt enkelt höra mina tankar med någon annans ord. Låter det begripligt?

Så med andra ord har jag insett att jag inte bara har behov av att skriva av mig utan av att bli läst och framför allt av att få höra kommentarerna om det jag skriver. Märkligt? Kanske. Ja säkert märkligt. En dag ska jag sätta mig och fundera allvarligt över detta märkliga behov men just nu har jag ingen färdig analys.

Jag måste också erkänna, fast jag rodnar från topp till tå, att jag tycker det är trevligt att tro att det är så som en del av er skriver, att min lilla blogg kanske kan ge någon annan något värdefullt.

Allt nog, nu ska jag inte spåna mer om detta för egentligen håller jag på och stressar ihjäl mig med en rapport som måste vara klar på måndag så jag hinner inte skriva men jag måste ändå berätta… En riktigt otäck sak hände alldeles nyss. Det värsta är att det inte är första gången men jag lyckades skrämma upp mig lika mycket den här gången med.

I ”morse” när jag gick till jobbet var det ett helt fantastiskt väder, strålande solsken och fågelkvitter. Som jag sa har jag en hel del att stressa med så jag har suttit koncentrerad på mitt jobb och inte tittat ut förrän för en liten stund sedan och då höll jag på att dö… Inget solsken, inget ljus, bara en jämngrå dimma. För en bråkdel av en sekund trodde jag att min lilla syn slutat att fungera helt plötsligt, den bråkdelssekunden räckte för att jag skulle få ont i magen kan jag meddela och få hjärtklappning och akut ångest. Det var helt enkelt fruktansvärt och… ganska ologiskt egentligen men det är konstigt hur snabbt logiken kan flyga sin kos när det gäller det mina ögon ser. Eller inte ser.

Jag antar att det kanske egentligen inte är så konstigt vid närmare eftertanke… jag lever ju fortfarande i någon slags ständig skräck för att varje sekund ska vara den sista när det gäller min syn, då kanske det inte är så konstigt att min inbillning spelar mig spratt. På ett sätt är det bra för jag glömmer inte att vara tacksam, på ett sätt så är det bra att mitt hjärta inte är speciellt skröpligt för annars hade jag fått hjärtinfarkt.

Och nu ska jag önska alla en skön dag. Nu MÅSTE jag jobba!

Jag vet inte

2008-02-19T12:22:00.000+01:00

Det är ett underligt väder här idag. Det är varken soligt eller molnigt, varken vår eller vinter, varken kallt eller varmt… eller kanske är det alltihop samtidigt? Mitt i mellan? Går man åt ena hållet blir man varm, går man åt andra så fryser man i den iskalla vinden.

De senaste dagarna har jag faktiskt gått både till och från jobbet! Det är ljust på morgnarna nu och det känns ganska fantastiskt att kunna gå. Själv. Utan att vara beroende av någon annan. Tänk att det finns så små och enkla glädjeämnen i livet… som man tar för givet ända tills man inte längre har möjlighet att njuta av dem. Tänk att det inte är länge sedan jag var ganska säker på att jag aldrig skulle få gå till jobbet!

Min bloggpaus blev inte så lång. Eller så är det fortfarande paus. Jag vet inte. Jag har inte bestämt mig än. Jag är återigen tillbaka i de där tankarna om bloggens vara eller inte vara, om jag ska fortsätta att skriva, eller snarare vad jag ska skriva om. Saken är den att jag har ett behov av att skriva av mig en massa tankar som inte är speciellt lätta eller logiska, precis som jag haft sedan jag började skriva. Frågan är bara om jag ska fortsätta med det offentligt. Tillåta mig själv att fortsätta älta offentligt eller om det är dags att låsa dagboken. Så som de flesta normala människor gör.

Jag vet inte.

Jag återkommer när jag vet… eller när jag bestämt mig för att det inte spelar någon roll att jag inte vet.

Ha en riktigt skön dag alla.

Lite tyst här nu

2008-02-13T11:27:00.002+01:00

Ja, det är glesare mellan inläggen. Det är inte så att jag saknar tankar att skriva om, jag har bara... av någon märklig anledning tappat lusten att skriva ner dem.

Vad gör jag istället?
Smyger omkring bland bloggvännerna och skriver om annat än mitt liv.

Men jag återkommer.... Snart.

Till dess,
KRAM till er alla.

Regnet det bara öser ner...

2008-02-07T08:40:00.001+01:00

Det regnar hos oss idag, fast det skulle bli solsken enligt väderleksrapporten.

Igår kväll bestämde jag mig för att gå till jobbet idag för då var jag feberfri även om rösten inte låter som den ska precis. Eller nästan inte låter alls faktiskt. Min man hotade med att bära ut mig själv från jobbet om jag visade mig där. Känner jag honom rätt så kan han mycket väl göra just det. Han påstod att det inte var av omtanke om mig för jag är så ”jäkla envis att hälften kunnat driva honom till vansinne”, utan av omtanke av hans anställda. Pyttsan…

Ja ja, jag får väl jobba hemifrån och terrorisera folk via mailen. Det går också, jag har ju vanan inne, men det är hemskt tråkigt ensam hemma, jämngrått utanför och bara Nisse som sällskap.

Hoppas ni andra har en finare dag!

Synd om mig, eller inte

2008-02-05T18:21:00.000+01:00

Jag ska börja med att tacka för alla snälla kommentarer till mitt förra inlägg. Jag brukar ju försöka lämna svar på alla men den här helgen och gårdagen försvann i ett enda febrigt töcken. Jag har faktiskt åkt på världens förkylning med feber och ont i kroppen, halsen, öronen, mm. Jag försökte verkligen in i det längsta att hålla mig på benen men till slut var jag tvungen att erkänna nederlaget och lägga mig i lördags eftermiddag. Sedan dess har jag mest sovit och det först nu jag ens orkar ta mig upp ur sängen så det kanske var orsaken till förra veckas extrema trötthet.

Och nu ska jag fortsätta att sova för huvudet håller på att sprängas i bitar och mina ögon känns som sandpapper.

Visst ja, jag tycker faktiskt det är ganska skönt att bli liggande för en helt vanlig sjukdom även om jag på något sätt trott att jag skulle vara förskonad från allt annat... och visst tycker jag lite synd om mig själv, fast på ett helt normalt sätt.

Lite av varje i känsloväg

2008-02-02T09:01:00.000+01:00

Jo då jag lever. Och mår ganska bra.
Men att jobba ganska jobbigt, och inte alls den dans på rosor jag hade trott att det skulle bli nu när jag ser igen. På något märkligt sätt blev det betydligt mer tröttsamt än tidigare och orken tog slut lika snabbt som förr, med skillnaden att jag vägrade inse det förrän igår.

Det är ändå märkligt att det är psykiskt mer tröttsamt nu än det var när jag inte såg alls. Det är nästan som om mörkret på ett sätt var mer vilsamt, nästan kravlöst, jag behövde ju inte ständigt anstränga hjärnan med att försöka plocka ihop bitarna av verkligheten, urskilja bilden jag såg och tolka den, istället var det liksom bara att acceptera och lita på att människor runt omkring tog något slags ansvar för det jag själv inte kunde ha kontroll över och inte se.

Jag är ju en kontrollmänniska så nu när jag ser igen vill jag kontrollera allt och se allt men det är ju långt ifrån möjligt och det är kanske det som blir så jobbigt och tröttsamt? Eller så var jag bara i en chockfas hela tiden när jag var blind och kunde inte känna efter på ett normalt sätt… Inte vet jag…

Jag är oförklarbart glad över att jag ser det jag ser, missförstå mig inte men jag är också en aning besviken över att allt automatiskt blev som förut, med alla praktiska problem och denna ständiga trötthet. Jag tror jag valde att tänka bort alla detaljer när jag var blind och bara komma ihåg hur fantastiskt det var att se även det lilla jag såg. Så, med andra ord, de här sista dagarna har varit både upp och ned känslomässigt. Både glädje och besvikelse. Jag kan inte riktigt fatta hur man kan känna två så olika känslor för samma sak…

Jag är frisk!

2008-01-29T14:15:00.000+01:00

Ja!! Äntligen. Vi var på återbesök idag och doktorn var nöjd. Till och med mycket nöjd!

Imorgon ska jag börja jobba. Yippie!

Jag upphör aldrig att förvånas över den här läkaren. Hur kan man på en och samma gång vara både missnöjd och nöjd? Hon har en säregen förmåga att utstråla både hopp och förtvivlan samtidigt så att tolkningen av allt hon säger blir helt och hållet upp till mig. Beroende på mitt eget humör nästan…

Å ena sidan gick operationen bra och jag ser nästan lika mycket (eller snarare litet) som innan. Å andra sidan så kan trycket öka, något annat inträffa och den lilla syn jag har försvinna på nolltid.

Ska man skratta eller gråta?

Eller ska man gå en kurs i att leva i en enda sekund, utan att någonsin tänka på framtiden, eller planera för den?

Eller ska jag helt enkelt försöka leva som jag intalar mig att jag gör? Vara tacksam för varenda sekund jag ser ens det minsta lilla och vara medveten om att varje sekund som detta håller i sig är en gåva som jag egentligen inte har rätt till… Att det verkliga egentligen är mörkret…

Det är svårt att påminna sig själv om att man har något man inte har rätt till när det känns som en självklarhet att ha det. För på något sätt, även om jag säkert redan för ett år sedan började inse att jag inte kommer att få behålla min syn så är ju min… referensram eller vad jag ska kalla det, fortfarande att se. Och göra det perfekt. Det är normaltillståndet och allt annat är avvikande, fast det i själva verket förhåller sig tvärt om numera.

Egentligen lever jag på lånad tid och när man gör det, och försöker vara medveten om att man gör det för att kunna till fullo uppskatta det man lånat… blir livet lite märkligt. Som att leva på yttersta gränsen av ett avgrund. Som att vara på väg mot en katastrof som man vet ska komma men inte när. Och som man inte kan fly ifrån. Som om framtiden inte existerar på något sätt…

Ibland känns det som om jag var en av invånarna i någon av alla de där domedagskatastroffilmerna, du vet de där som handlar om meteoriter som ska ramla ned på jorden eller vulkaner som får utbrott. Samtidigt som jag är en del av filmen är jag också åskådaren som sitter och tittar på, som vet att katastrofen kommer, vet att stora delar av världen kommer att utplånas… Som skulle vilja varna henne i filmen, säga "Men ser du inte, det är på väg, där borta!"

Tillgänglighet igen

2008-01-28T10:43:00.000+01:00

Idag presenteras ett förslag om ny lagstiftning när det gäller diskriminering. Den som är diskriminerad kan få ersättning… Hm… vore det inte bättre att åtgärda istället för att ge skadestånd?

Att diskriminera funktionshindrade genom bristande tillgänglighet är trots nytt lagförslag, ny organisation mm fortfarande fullt tillåtet. För den som är funktionshindrad är kanske just tillgängligheten den största frågan, man kan ju knappast bli diskriminerad av sin chef om man inte ens kommer in på arbetsplatsen på grund av fysiska hinder.

Men vad vet jag? Mer än att det är oerhört frustrerande att bli utesluten från vissa sammanhang bara för att min mina ögon inte fungerar. Det är inte bara frustrerande utan direkt kränkande faktiskt att jag inte har möjlighet att tex kommentera på vissa bloggar för att den som skapat verktyget struntar fullständigt i allt vad tillgänglighet heter, trots att det finns en teknik som skulle göra det möjligt för alla att kommentera. Och det är just det sista som gör att det blir kränkande, att det FINNS en teknik som inte används. Eller rättare sagt, som bara används av utländska verktyg. Inte Svenska.

Det är ju visserligen en petitess i sakfrågan. Det finns faktiskt större saker att bråka om, jag vet, men på något sätt så bidrar varje liten detalj till att skapa ett utanförskap och tydliggöra de brister jag har, som jag inte kan göra något åt, som gör ont nog ändå, men som samhället bidrar till att öka på, lyfta fram och tydliggöra, både för mig själv och för människor i min omgivning.

Att ha ett helt tillgängligt samhälle för alla är givetvis en utopi, men jag kan inte förstå varför det finns en sådan motvilja att nyttja den teknik och de enkla lösningar som faktiskt finns så att man kan öka tillgängligheten så gott det går för dem som har en funktionsnedsättning. Är det bara kostnaderna som styr? Eller är det ren okunskap? Ointresse? Är det inte fint nog? Lönsamt nog? Ser det bättre ut i marknadsföringen att skriva att vi värnar om miljön än att skriva att våra tjänster är anpassade till en bred grupp av människor?

Jag bara undrar...

Ett tillägg
Jag menar absolut inte att "böter" inte är bra. Tvärt om. Det jag nog menar är att jag är idealist, jag tror och hoppas att samhället ska fungera för alla utan att någon ska behöva ersättas för att han eller hon diskrimineras.

Jag inbillar mig att fler än jag känner att om man är diskriminerad så har man blivit det på grund av att man redan från början befinner sig på en plats i samhället där man har svårt att göra sin röst hörd. Hindren kan vara ens egna fysiska eller psykiska eller samhällets. Att säga att nu ska den som diskrimineras få ersättning innebär med stor sannolikhet att det är den diskriminerades uppgift att begära och bevisa rättigheten till ersättningen. Man lägger över ansvaret på den som är utsatt helt enkelt och frånskriver sig själv uppgiften att arbeta mot diskriminering. Att ingen har krävt skadestånd innebär att jag uppfyller min plikt när det gäller diskriminering och jag kan lugnt luta mig tillbaka och fortsätta utan att göra något förebyggande.

Jag kanske är speciell och kan säkert inte tala för andra men jag skulle aldrig, idag, orka kräva ett skadestånd.

Men... jag kan ha fel och detta är bara MINA tankar.

Onyttig idag

2008-01-25T21:29:00.000+01:00

Idag har jag nog inte gjort något nyttigt alls. Däremot raka motsatsen, gjort av med en himla massa pengar som jag egentligen inte har.

Jag har inte varit på jobbet, det är inte meningen att jag ska jobba förrän efter återbesöket i nästa vecka, jag har inte varit på vårdcentralen eller syncentralen, inte för att jag brukar gå dit dagligen men ganska ofta. Jag har faktiskt inte ens lagat mat till min älskling och hans barn. Visst är jag hemsk?

Istället roade jag mig med att shoppa hela förmiddagen tillsammans med en väninna (och sova halva eftermiddagen av ren utmattning). Det kanske är onödigt att skriva att jag köpte en hel del mer än vad jag borde köpt? Och för betydligt mer pengar… men, när jag stod där och skulle betala och funderade på vilka plagg jag skulle hänga tillbaka så kom jag att tänka på sist när jag var ute och shoppade. När jag bara hade haft C:s beskrivning att gå på, och då tänkte jag att jag faktiskt gjort mig förtjänt av att äntligen få välja själv. Sedan att man egentligen inte förtjänar något när man inte har några pengar är väl en annan femma… Hm… tur att jag har en man.

Att välja själv är kanske en överdrift. Jag hade en hel del hjälp av min väninna. Mitt färgsinne är inte vad det varit och inte heller är det speciellt lätt att urskilja mönster. Eller se om det ser bra ut på som helhet och passar min kropp. Men det var ändå nästan och jag får vara nöjd med nästan.

Det är egentigen konstigt hur man kan känna två känslor, samtidigt, som är varandras raka motsats, inför en och samma sak. På ett sätt var jag helt salig idag, att få gå och handla, välja själv, se färgerna, se det jag KAN se… Det var helt underbar och jag har verkligen saknat det. Sist, med C före jul… var ju ingen höjdare direkt.

Och samtidigt kändes det så vemodigt, ledsamt, sorgligt. För jag var ju inte själv, och det fanns så mycket som jag inte kunde se, som jag sett tidigare… Förr i världen älskade jag att handla kläder. Själv. Bara att gå in i en butik, ta i kläderna, titta på dem, prova dem… det var helt underbart. Jag kunde njuta nästan lika mycket av att bara fönstershoppa som av att faktiskt handla kläderna. Att prova hur de såg ut på mig var något jag aldrig tröttnade på. Och nu… nu är jag beroende av andra för att vara något så när säker på att det jag tror jag ser stämmer överens med verkligheten. Det känns… bittert. Orättvist.

Fast livet är ju inte rättvist. Och jag hade faktiskt jättekul idag. Inte bara med shoppingen utan med min väninna. Massa fniss och skitsnack. Och C hade inte det minsta emot att jag gjort slut på hans pengar…

Och nu ska jag önska alla en trevlig helg. Den här helgen är barnen här vilket med största sannolikhet innebär att den kommer att bli trevlig och krävande.

Förresten...

2008-01-23T21:48:00.000+01:00

... jag tror jag har fler besökare här än de som lämnar kommentarer. Tänk så kul det vore att få veta lite om er...

Platt fall

2008-01-23T20:55:00.000+01:00

Den här dagen har inte varit bland de bättre. Platt fall i verkligheten skulle man kunna säga att det var, både bildlikt och bokstavligt. Jag tror jag ska strunta i att skriva mer än så för jag skulle förmodligen låta både bitter och otacksam och det känns inte som om jag har rätt att vara just otacksam när jag ändå trots allt lika väl skulle kunna falla fritt fortfarande, som i fredags.

Därför önskar jag bara alla en riktigt god natt.

Nej...

2008-01-22T14:01:00.000+01:00

...jag har inte lust att krama HELA världen just nu.
Inte chefen, inte de för*nnade möblerna som ställde sig i vägen och definitivt inte halkan utanför kommunhuset...

Dessutom blev jag så trött i huvudet av alla människor att jag känner mig alldeles snurrig nu. Men jag klagar egentligen inte. Jag såg ju en del av dem jag mötte... vilket är mer än jag gjorde för en vecka sedan.

Jag kan bara inte komma över skillnaden... och likheterna... Jag går omkring och tänker hela tiden på hur det HAR varit, hur stor skillnaden är... och ibland hur liten skillnaden. Och, hör och häpna, vid några tillfällen idag (nu när jag inte haft C:s vakande och skyddande öga över mig) har jag till och med faktiskt kunnat känna att de här två månaderna av mörker var till nytta. Jag har på något märkligt sätt ”lärt” mig att anpassa mig till att inte se och nu när jag ser men ändå inte på ett pålitligt sätt (om det nu går att förstå den beskrivningen) så har jag liksom hjälp av hur det var tidigare… Grovt förenklat kanske det är så att jag i vissa situationer funnit sätt att lösa saker utan att vara helt beroende av synen. Vilket är bra för det är ju inte alltid saker är som de ser ut att vara.

Och ja! Jag är glad. Fortfarande, för även om det praktiska inte som genom ett trollslag blivit enkelt och smidigt som en dans så är ändå skillnaden enorm… nästan lika enorm som att se perfekt och se som jag gör.

Hm… Referensramarna har förändrats lite… i alla fall för ögonblicket.

Snööööööö!

2008-01-22T09:46:00.000+01:00

Som om någon gått och pudrat allt med fluorsocker, så tycker jag att det ser ut. Lagom vitt för att lysa upp men inte för vitt så att det gör för ont. Perfekt faktiskt.

Ungefär för ett år sedan satt jag här och önskade mig snö, massor med snö och jag kan meddela att det var just vad jag fick, ganska exakt för ett år sedan. Egentligen ganska lustigt hur vädret har upprepat sig. Fast som sagt, inte riktigt lika mycket som i fjol.

Men jag är nöjd. Å andra sidan skulle jag nog vara nöjd med grådask och regnrusk med. Jag är fortfarande i den där enorma tacksamhetsfasen så jag är lycklig för allt just nu. Som ett exempel kan jag berätta att varje gång jag lyckas lämna en kommentar hos någon som bloggar på blogg.se känner jag för att hjula av lycka!

Tänk så kriterierna för lycka förändrats ändå. För tre månader sedan svor jag ve och förbannelse över hur många gånger jag måste försöka med spamkoderna innan de blir rätt… För någon minut sedan blev jag riktigt glad över att jag ens kunde våga mig på att gissa och att jag gissade rätt efter tre fyra gånger!

Men det finns gränser för mitt tålamod, så nu ska jag istället för spamfilter försöka fånga dagen. Min älskling kommer hem vid lunch och hämtar mig. Jag ska följa med mina kolleger och äta lunch, sedan har jag ett litet möte med min chef… vilket jag iof inte kallar att fånga dagen, men å andra sidan längtar jag efter att börja jobba lite mer på allvar igen.

Jag känner förresten fortfarande för att krama hela världen… Undrar om den känslan kommer att kvarstå i eftermiddag.

Om lycka

2008-01-21T10:21:00.000+01:00

Igår skrev jag att jag knappt tror att jag någonsin varit lyckligare. Det känns kanske inte lika starkt idag när jag börjat se den krassa verkligheten men jag tänker absolut inte klaga för nu vet jag ju hur mycket värre det kan vara… Och jag kommer allt för väl ihåg hur det kändes och hur det kändes i fredags framför allt… Varje liten ljusglimt jag kan se är en gåva.

Men som jag skrev igår, så har jag varit lyckligare än så här en gång. Idag kom jag på att det faktiskt är lögn för det finns nog minst två tillfällen som jag garanterat varit mer lycklig. Det ena tillgället är för ett år sedan exakt idag så jag har passat på att fördjupa mig i lite minnen och läsa vad jag skrev då.

Detta skrev jag på kvällen:
http://livetefter.blogg.se/210107214013_vilken_lrdag.html

Och det här dagen efter:
http://livetefter.blogg.se/220107194501_min_underbara_sndag.html

Hmm…. vilka fantastiska minnen…
Jag tror jag ska ta och drömma mig bort en liten stund till.

Solsken

2008-01-20T10:15:00.000+01:00

Idag skiner solen hos oss! Och jag kan se det. För första gången på två månader!!!

Igår… sken solen inte alls och dagen var ganska grå både mentalt och vädermässigt. Stormen som drog över landet hälsade även på oss och det hördes. Väldigt kusligt tycker jag.

Idag när jag vaknade var det fortfarande kolsvart och jag hade god lust att inte vakna alls… någonsin. Det var så humöret kändes så det var ganska skönt att krypa intill C och somna om och skjuta uppvaknandet på framtiden… liksom alla känslor. Nästa gång jag slog upp ögonen var det ljust ute och i rummet.

Och…

Jag såg att solen sken. Det första som slog mig var att den där dimman som omgett mig sedan i fredags liksom ändrat färg. Att jag var tokig för nu såg den ut att ha samma varmbeiga färg som våra sovrumsväggar. Men sedan… såg jag något blått… och så de röda rosorna som C hade köpt till mig och som doftade så gott… Och när jag vände mig om… Såg jag hans ansikte…

Eller… snarare en del av den, för mitt lilla hål mot omvärlden är precis lika litet som det var för två månader sedan, och precis lika otydligt… Men det är ett hål!!! Och omvärlden finns där utanför! Och jag kan se den!!! Och jag måste hela tiden nypa mig i armen, eller fråga C om jag är vaken så jag inte sitter och drömmer, eller att fantasin spelar mig ett av sina vanliga spratt.

Han har till och med fått förhöra mig, visa mig saker och kolla så att jag verkligen ser dem och inte bara inbillar mig, för så otroligt är detta för oss båda.

Men... Visst har C rätt, jag hade föreställt mig att det skulle vara större, och tydligare, och förändra hela tillvaron, vilket det inte är och inte gör… men det gör just nu ingenting… även om jag säkert snart kommer att klaga lika mycket som förr… Om jag mot förmodan får behålla detta tillräckligt länge.

Fast just nu spelar inget av det där roll. Just nu är det idag, här och nu, och jag tror jag inte att jag någonsin varit lyckligare! Jo… en gång…

Och så måste jag säga att jag har lite dåligt samvete, för alla underbara kommentarer, alla era tankar, uppmuntran, tröst och medkänsla. Tusen tack för att jag funnits i era tankar, för alla de vackra orden och tankarna som fått mig att både gråta och le. Snart, så snart jag kommit ner på jorden och kan sitta still en längre stund, ska jag hälsa på hos alla. Jag skulle så gärna vilja ge igen lite av all den värme jag fått den här tiden, försöka förklara hur mycket alla kommentarer har betytt för mig… men jag tror inte jag kan det. Jag hoppas att ni i alla fall förstår lite hur mycket jag uppskattar att ni funnits här… och kanske finns även i framtiden.

Men nu... idag... ska jag ägna dagen åt att SE. Min man. Se mig mätt på hans nöjda min. Bara se, och fortsätta att nypa mig i armen för jag kan knappt tro att det är sannt och jag vet ju att det kan försvinna, vilken sekund som helst så det är bäst att passa på.

Kram till er alla, både kända och okända. Idag skulle jag kunna krama hela världen!!!

Jag föll...

2008-01-18T18:40:00.000+01:00

... rakt ut i tomma svarta intet. I ett oändligt mörkt vakuum. Inga känslor, inga tårar… inte ens smärta.

Bara ingenting.

Livet slutade att existera, framtiden likaså… till och med C.

Tomt och svart, och det enda jag kunde tänka på var att fortsätta att falla utan att falla i bitar.

Min kropp… fortsatte som om inget hade hänt. Som om inte livet hade tagit slut. Det fortsatte att andas, prata, gå… Precis som förut… Som om… allt vore som det skulle.

Och vi gick ut till bilen och åkte hem. Och jag fortsatte att falla och försöka låta bli att falla isär. Låta bli att börja gråta för om jag gjorde det skulle jag aldrig kunna sluta. Jag koncentrerade mig så hårt att jag inte ens märkte det. Inte förrän långt efteråt och då trodde jag att fantasin spelade mig ett spratt så jag var tvungen att fråga C. ”Är det ljust ute fortfarande?” Det var nog då han trodde att jag skulle falla isär, reagera, gråta, skrika, rasa... Han stannade bilen, redo att trösta och försöka samla ihop bitarna, men när han svarade ja på min fråga sa jag bara att ”jag ser det”.

Och det gjorde jag. För första gången på en evighet kunde jag se att det var ljust ut. Men det var också det enda och ingenting mer.

Och jag blev glad. Så vansinnigt glad. Och ledsen… fruktansvärt ledsen, för jag hade hoppats på mer än så.

Jag vet inte om det går att begripa för någon varför jag blev glad över något som egentligen inte är något. Men jag blev det. Att vara instängd i ett totalt mörker, utan att kunna skilja dag och natt gör att man tappar kontakten med omvärlden, den liksom… försvinner och jag är hela tiden tvungen att påminna mig om att för alla andra finns det saker, färger, former. Att allt fortfarande existerar… Att se skillnad mellan ljus och mörker gör att verkligheten faktiskt finns, även om jag fortfarande inte ser den. Den finns där för ljuset växlar, det finns gradskillnader… som att vända ansiktet in mot rummet eller mot fönstret. Ljuset förändras. Det finns där. Jag är inte längre ensam och instängd i ett oändligt mörkt fängelse…

Men jag är inte fri heller… Jag är fortfarande lika blind som innan operationen.

Förr… innan detta mörker fanns länge ett litet, litet, suddigt hål. Det var litet och suddigt och ibland var det inget hål ens utan bara ett enda töcken… men då fanns färger och… jag kunde se nästan allt även om det ibland tog tid att pussla ihop bilden. Jag kunde se C:s ögon le mot mig… Gud vad jag saknar att se hans ögon…

Jag skulle ge vad som helst för det lilla, lilla hålet som jag så länge förbannat och svurit åt för att det är så litet och suddigt och opålitligt. Jag borde varit tacksam och glad över att ha åtminstone det…

Och nu... fortsätter jag att falla. Och försöker att inte falla i bitar. Och försöker hålla fast vid det där lilla lilla ljuset som ändå finns...

PS
Jag var tvungen att skriva, för det känns lite bättre efteråt.

Det är fredag idag.

2008-01-18T06:24:00.000+01:00

Jag har legat vaken länge nu och lyssnat till nattens ljud som övergått till morgonens ljud. Det är aldrig riktigt tyst här. Alltid steg i korridoren, dörrar som öppnas, stängs…

Idag väntar jag. Doktorn ska ge sin dom och tala om ifall jag får åka hem eller inte. Jag vill inget hellre än att åka hem. Varje sekund på det här stället känns som ett livstidsstraff på Alcatraz. Samtidigt hoppas jag lite att hon säger nej, inte än. För det innebär att jag inte behöver veta riktigt än. Att jag kan behålla hoppet lite till…

De här dagarna när jag haft så ont har jag all min vakna tid pendlat mellan hopp och förtvivlan. Jag har försökt vara logisk också och jämfört med hur det varit efter andra operationer och hur det är nu. Den jämförelsen är inte uppmuntrande för jag har aldrig haft så ont som nu. Humöret har gått upp och ner hela tiden, hoppas… ge upp hoppet. Den här gången har jag inte vågat tjuvtitta för jag är för rädd för att veta.

Vetskapen kommer att vara så… definitiv.

Varje gång jag tänker framåt, till den där stunden då förbandet tas bort och jag öppnar ögonen… grips jag av panik. Om jag inte ser utan mörkret är kvar… Vad gör jag då? Hur ska jag då kunna leva vidare med vetskapen om att det kommer vara mörkt resten av mitt liv? Tanken är för ogripbar för att jag ens ska orka tänka den. För nu när jag är så nära att få veta inser jag att hela den här tiden har hoppet varit så starkt att det hållit mig uppe även när jag varit som mest ledsen och förtvivlad. Jag kan inte ens föreställa mig ett liv där det inte längre finns en operation att hänga upp tillvaron på… Ett liv jag måste inse är det liv jag ska leva…

Så idag hoppas jag… på att få åka hem, och på att slippa och jag får fortsätta att hoppas men snart är det dags för verkligheten… Och jag är… räddare än någonsin.

Chris skriver

2008-01-16T17:38:00.001+01:00

Ella bad min skriva några rader om jag har lust, så jag har gjort det hos mig.

Jag har även läst upp alla era kommentarer och hon bad mig tacka för dem.

Tick tack...

2008-01-15T05:30:00.000+01:00

Det finns tusen ljud i sjukhusnatten och jag har nog lyssnat på varenda en.

Just nu försöker jag förtränga impulsen att ringa C och be honom komma hit och hålla om mig.

Det sitter en klocka någonstans och tickar tyst, för varje sekund som går blir jag mer och mer rädd för det som ska hända idag.

Ångest och panik... så nära nu.

Första dagen

2008-01-14T22:24:00.000+01:00

Så sitter jag här och försöker slå ihjäl några av nattens timmar…

Strängt taget är det väl inte natt än, bara kväll men det känns som mitt i natten. Det har varit en lång dag, jag har blivit inskriven, undersökt både invändigt och utvändigt och stucken i ett antal gånger. C har varit med hela dagen men nu har han åkt till hotellet. Hoppas att han kan sova för imorgon natt lär han inte få göra det om jag känner mig själv rätt.

Jag har funderat en del på detta förr men aldrig skrivit om det, men nu kan jag inte låta bli… jag kan inte låta bli att förundras över hur många bland vårdpersonalen här som uppför sig som om de aldrig tidigare träffat någon som är blind, eller synskadad. Jag vet inte hur ofta folk sagt åt mig ”sätt dig där borta” eller ”vänta där”. I det sammanhanget säger mig ordet ”där” ungefär lika mycket som orden höger och vänster säger en groda. Och ändå är det just så allt för många av vårdpersonalen ger instruktioner. Jag slår vad om att de till och med pekar ut vägen för mig… Nyss var en sköterska här med sömntabletter. När hon lämnade dem sa hon ”Jag lägger dem här på bordet”. Mitt bord ser nog ungefär ut som ett vanligt patientbord, med en uppfällbar skiva som är uppfälld. Där står åtminstone ett vattenglas, min käpp och ett antal andra saker. Någonstans bland allt det ställde hon mina sömntabletter… De är lätta att hitta, men när man använder händerna för att se så är det ungefär lika stor chans att jag hittar dem som att jag slår ner dem samtidigt… eller något annat.

Jo då, helt rätt, jag skulle bett henne ge mig dem istället för att ställa ned dem… men jag hann inte. Hon var en aning stressad och jag en aning disträ.

Det som retar mig är faktiskt inte att de ger instruktioner som inte säger mig något, utan att de ger sken av att prata till mig när de i själva verket förväntar sig att C, som varit med mig hela dagen, ska leda mig rätt. Det är ungefär som om de trodde att jag fattar lika lite som jag ser så det är ingen idé att ens försöka prata till mig. Fast ännu värre är det när de säger till C; ”hon kan vänta där”. Precis som om jag inte ens vore med. En dag i framtiden kommer jag lära mig att helt oberört tala om för alla att jag visserligen är blind men förmodligen inte ett dugg mindre intelligent än de själva är. Än har jag inte kommit så långt så jag accepterar alla ”vänta där” och allt annat som retar mig och låter C valla runt mig som en kossa.

Jag förstår att människor inte gör så här för att de vill såra eller nedvärdera mig eller jävlas med mig, det är väl något som liksom faller sig naturligt och sker utan att de ens är medvetna om vad det signalerar till mig skulle jag tro… eller så är jag bara överkänslig… Vilket kanske är mer troligt. Men samtidigt tycker jag kanske att just den här vårdpersonalen, på det här sjukhuset, borde ha gått någon typ av utbildning eller åtminstone försökt leva sig in i sina patienters vardag…

Nu är ju detta bara en liten detalj i allt som jag reagerar på. Fast jag vet ju att jag är överkänslig… så jag ska inte ge mig in på allt annat…

Annars ska jag inte klaga. C är faktiskt de bästa ögonen jag kan ha och han har som sagt varit här hela dagen. Allt är så mycket enklare när han är med. Det upptäckte jag redan tidigt, långt innan jag började se fullt så här dåligt (ha ha, se dåligt är väl årets underdrift). Med honom kan jag faktiskt till och med känna mig trygg i värsta folksamlingen. Den senaste tiden har han dessutom på något sätt utvecklat ett slags sjätte sinne för exakt vad jag behöver hjälp med. Jag har till och med slutat be honom. Därmed inte sagt att han servar och fixar allt för mig, det är mer som om han helt enkelt har en förmåga att veta var gränserna går. Även om han ibland anser att gränserna ska vara betydligt längre bort än vad jag själv tycker…

När vi ska gå någonstans till exempel så är det världens skillnad att gå med honom och vem som helst annan, och det är väl ganska naturligt eftersom det är vi som lever ihop och känner varandra utan och innan… Men ändå… Vissa människor har en förmåga att grabba tag i min arm och knuffa mig framför sig i tron att om de bara håller min arm tillräckligt hårt så känns det helt ok för mig. Vilket det inte gör för jag har inte den blekaste om vart det tänker knuffa mig… Andra vet faktiskt att det bästa är att jag får ta deras arm och att de leder mig, vilket innebär att de går lite före mig. Oftast kan de ändå inte låta bli att dra eller knuffa men min älskling har aldrig försökt med det, istället lyckas han alltid tala om vad han ser som jag behöver veta för att känna mig trygg. Faktiskt tillräckligt trygg för att vi lika ofta ska hålla varandra i handen istället för att jag ska hålla hans arm som en gammal gumma… Precis som vilket par som helst… nästan normalt. Men bara nästan för det räcker ju med ett ögonkast för att alla ska veta… Kan just tänka mig hur mycket människor beundrar honom för att han orkar valla runt mig hela tiden… Och hur synd de tycker om honom.

Jag har väl sagt hur mycket jag hatar hela den här situationen? Att hela tiden tvingas vara den som inte kan göra något själv? Alltid vara beroende av andra… Jag hatar, hatar, hatar…

Några sömnlösa nätter väntar nu

2008-01-13T22:10:00.000+01:00

Jag känner en som inte kommer sova i natt… inte imorgon natt heller.
VI åker imorgon, då är det inskrivning och undersökningar, om inget oförutsett inträffar så är det operation på tisdag. Som alltid lär ni få höra från mig även från sjukhuset. Det är som bekant inte mycket annat som kan sysselsätta mina rastlösa tankar när jag väl är där. Även trots att hela familjen bestämt sig för att turas om att stanna hos mig. Ibland får jag riktigt dåligt samvete över det där, alla, i synnerhet C, som hela tiden får ta ledigt för alla dessa ändlösa operationer…

Å andra sidan är jag alldeles för tacksam för att han gör detta och allt för beroende för att jag ska opponera mig allt för starkt. Jag är iof van att ta hand om mig själv i alla situationer, jag hade ju levt ensam ganska länge innan han kom in i mitt liv men det är märkligt hur snabbt man vänjer sig vid att inte behöva vara ensam… inte behöva vara stark själv…

Jag är så oerhört tacksam över att du finns min älskling… Har jag sagt det? Jag önskar bara att jag fick ge lika mycket som du. Någon enda gång...

Nu ska jag sluta… innan jag skriver för mycket.

Håll några tummar för mig i nästa vecka…

Dagens gråt

2008-01-12T21:46:00.000+01:00

De här senaste månaderna har jag nog gråtit mer än jag gjort under hela livet. Den löjligaste sak kan få mig totalt ur balans… fast det är väl synd att säga ”få mig” precis som om jag inte konstant vore ur balans numera…

Idag har jag till exempel både gråtit och skrattat åt kommentarerna till mitt förra inlägg… Samtidigt. Knepigt men sant.

Dessutom började jag dagen med att gråta. Fast på ett bra sätt. Vi har barnen den här helgen och på morgnarna kommer de och kryper ner i vår säng om vi inte hinner upp före dem. Ibland kan de vara hemskt morgontrötta men inte idag så vi hade en riktig mysmorgon med tv och fniss och skratt. Och gråt… För naturligtvis så kom samtalet in på nästa vecka och barnen ställde frågor som jag försökte svara på. Det kändes faktiskt helt okej för när de frågar så gör de det för att de bryr sig. Men sedan säger den superintelligenta lillasystern; ”Men Ella, egentligen spelar det ingen roll hur det går. Du har ju alltid pappa som kan se åt dig och vi kommer att gilla dig precis lika mycket ändå. Du är faktiskt den bästa plastmamma man kan få”.

Jag försökte verkligen att inte vara sådär mesig och börja lipa men det gick bara inte, speciellt inte när storebror instämde…

Ibland, dagar som denna så undrar jag om det ändå inte finns en Gud eller ett öde som på något sätt styr upp allting så att det inte går helt åt helsicke. Jag menar, jag skulle ju kunnat vara singel fortfarande, som jag var när allt detta började. Hur skulle jag då må? Men det verkar liksom som om ödet ändå försöker kompensera mig så gott det kan… som om; Nje, det är inte meningen att du ska se, men här, du kan få den här fantastiska mannen och hans två barn som kompensation. Duger det?

Absolut. Jag behöver inte mer.

Vem det än är jag borde tro på så hoppas jag att du läser min blogg, i så fall vill jag bara säga TACK. Faktum är att jag inte skulle byta bort min familj mot min syn om det vore möjligt… Absolut inte. Aldrig. Då får det vara. Då kan allt förbli som nu och jag lovar att till och med försöka vara lite mer tacksam.

Annars… har vi faktiskt inte varit så lata idag som vi var på morgonen. VI har jobbat hårt med att slänga ut julen… Jag måste erkänna att jag faktiskt inte hade en aning om att vi hade så mycket jul. Antingen har jag dåligt minne eller så har C ställt fram en massa saker utan att berätta…
Nä… det där sista tror väl ingen på?
Inte jag heller.

Hur som helst så känns det ganska skönt att vi städat ut julen, inte för att den stört mig direkt men på något märkligt sätt så känns det lite som ett slut. Slutet på en hemsk tid som jag hoppas, hoppas ska vara över… eller åtminstone bli liiiite bättre… Kanske.

Tillplattad

2008-01-11T21:34:00.000+01:00

Så blev det då fredag även denna vecka. Sista arbetsdagen innan operationen. Jag tror inte att det finns en enda människa i Byhålans kommunhus som inte varit inne och sagt snälla saker till mig. I alla fall kändes det så idag. I själva verket var det nog inte så många men det var fruktansvärt jobbigt att hålla masken och le och vara tacksam. För de menade ju så väl. Problemet är att jag bara blev så rörd att tårarna hela tiden hotade att svämma över.

Till och med min chef var inne och försökte säga något taffligt. Det blev ju som vanligt helt fel men å andra sidan så är det inte mycket som påminner om medlidande som känns helt rätt… i alla fall inte när det kommer från personer vars engagemang inte är speciellt djup…

Den här dagen har faktiskt varit bland de sämre jag haft. Jag åkte inte ifrån jobbet glad och nöjd utan bara deppig för jag vet att även om alla håller alla tummar och alla verkligen kommer att tänka på mig på måndag så… ja, chanserna är ju som de är.

Efter jobbet åkte jag till vårdcentralen för att ta några prover. Taxichauffören hjälpte mig att hitta till luckan, sedan hittade jag själv till soffan i väntrummet. Jag har ju haft några gånger att lära mig åtminstone hyfsat. Jag vet inte om jag någonsin kommer över pinsamhetskänslan när jag försiktigt frågar om det är ledigt där… Egentligen antar jag att jag inte behöver, för jag misstänker att folk liksom flyttar sig eller åtminstone skulle säga till om jag var på väg att sätta mig på dem… Men som sagt, det där känns pinsamt.

För att inte tala om hur pinsamt det är innan jag hittat soffan och satt mig. Att leta sig fram, känna med käppen, hela tiden vara beredd på att snubbla över någon eller något...

Faktum är att det är ganska obehagligt, för att uttrycka det milt, att vara ensam offentligt över huvudtaget. Jag har inte kommit över den där rädslan eller vad jag ska kalla det för… att sitta ensam och inte se vad som försiggår runt omkring, vilka som är där, om folk kommer eller går… Om de stirrar eller inte… Det känns helt enkelt oerhört läskigt, obehagligt, otäckt… Jag känner mig utlämnad, som om jag vore ensam, naken på skolgården och alla tittade på mig genom fönstren.

Idag satt jag där och försökte lyssna mig till vad jag inte såg. Som vanligt ungefär. Och ärligt talat, det är nästan så jag så här efteråt undrar om det inte är något mer fel på mig än att jag inte ser. Jag tycks locka till mig de märkligaste människor och de märkligaste beteenden. Det som hände är så otroligt löjligt att jag knappt jag tror det själv… eller så är bara min tolerans för vad som är ett märkligt beteende lägre. Kanske i synnerhet idag…

Hur som… jag sitter där och väntar och försöker låta bli att lipa en skvätt både med tanke på att jag satt där själv och allt det känslomässiga på jobbet tidigare, så hör jag plötsligt att någon sätter sig bredvid mig. Hon sitter där ett litet tag och säger sedan rakt ut något i stil med; ”Jag har alltid undrat hur det är att vara blind, hur känns det egentligen?”.

Alltså, jag blev så förvånad att jag trodde jag hörde i syne. Helt ärligt… Men nej, för när jag inte svarade så tog hon i mig och knuffade på mig och upprepade frågan fast lade till att ”ja ja, du kanske inte hör heller förresten”.

Jag frågade henne om hon pratade till mig för något bättre kom jag inte på i min förvåning och då säger hon att "ja, det är väl självklart, för det är ingen annan här som är blind". Med det tonläget hon hade förstod jag ju att hon tyckte jag var dum som inte begrep det!

Jag vet att jag kanske var jättedum men orden bara for ur mig, jag hann inte tänka efter, det gjorde jag först efteråt, men just då sa jag bara att hon kunde ju alltid prova själv och då började hon skratta och sa att ”ja visst, men kan ju blunda”. Först hade hon inte låtit som hon drev med mig men då kändes det som om gjorde det och ändå kan jag nästan svära på att det inte var ett barn utan någon som snarare var lite äldre... men röster säger kanske inte så mycket om åldern.
I det läget var jag så vansinnigt frustrerad och arg så jag ville bara gå därifrån men saken är den att jag är inte så bra på att gå någonstans själv och jag känner inte väntrummet tillräckligt väl för att hitta någon annan plats att sitta på… Och jag kände absolut inte för att ta mig någonstans ensam med henne som skulle titta på... så jag satt kvar och försökte låta bli att sitta där liksom… psykiskt alltså. Som väl var kom sköterskan ganska snabbt men det kändes banne mig som en hel evighet för kvinnan/tanten, vad hon nu var, flyttade sig inte och jag bara väntade på att hon skulle fortsätta…

Jag kan faktiskt inte begripa henne, det enda jag kan tänka är att hon säkert hade problem men jag kanske är överkänslig? Det kanske är helt normalt att gå fram till folk och fråga hur det är att inte se? Jag kanske bara överreagerade? Men hur det än är så var det liksom grädden på moset, eller snarare droppen som fick bägaren att rinna över… Jag kände mig ganska tillplattad resten av dagen… känner mig… Och inte är jag helt lugn inför nästa vecka heller…

Bitter

2008-01-09T13:34:00.001+01:00

Jag måste erkänna att det finns dagar som jag känner mig allt annat än vänligt inställd till människor i min omgivning. Bitter med STORT B skulle man nog kunna kalla mig. Ingen vacker känsla eller egenskap så egentligen borde jag bara sluta skriva och bara behålla det inom mig. För som sagt, det är inget smickrande alls att erkänna att man är bitter. Tvärtom så borde jag skämmas…

Jag kan till exempel, som idag, bli riktigt ordentligt irriterad på samtalet i fikarummet. Sådär irriterad att jag egentligen borde resa mig upp och gå därifrån så att jag inte råkar säga något, men om gör det, går därifrån, så erkänner jag att jag blev ledsen, eller b i t t e r…

Det sista jag vill är att mina kolleger ska se någon av de känslorna, det skulle bli ohållbart på arbetsplatsen den korta tid jag är där. Jag vill inte att de ska behöva säga vänliga saker eller tycka synd om mig, eller ännu värre… prata bakom ryggen på mig och tycka att jag uppför mig konstigt och ”visst är det synd om henne men någon måtta får det väl vara?”. Att ha en sjukdom eller ett funktionshinder innebär inte att man har rätt att ta ut sin ilska och frustration över andra. Jag vet att jag gör det ibland, i alla fall över mina närmaste men på jobbet får det bara inte hända för den stämpeln vill inte jag ha på mig dessutom. Jag är faktiskt ganska säker på att det funkar hyfsat på jobbet just för att jag lägger band på mina känslor och låtsas att jag är gladare än jag är.

Men ibland så känns det nästan övermäktigt att orka behålla den där masken på. Låtsas att jag förblir oberörd… som idag. När samtalet började med det gråmulna vädret som är så trist. ”Man blir ju totalt deppig och trött av att det är så mörkt ute…” Jag känner igen de orden. Hur många gånger har jag inte sagt dem själv?

Sedan fortsatte samtalet med hur det ser ut i sammanträdesrummet där de håller på att måla om, vilken nyans av gult det är och varför målar de den färgen, tillsammans med någon annan färg, för att inte tala om mönstret på golvet…

Och när jag just tror att jag inte kan bli mer utanför så övergår hela diskussionen i hur turistbyråns nya annons ser ut…

Och hur snälla de än är och försöker förklara så blir jag bara ännu mer utesluten och utanför och isolerad i detta mörker. Och jag har till slut bara lust att skrika åt dem att jag minsann skulle kunna tänka mig att hjula av glädje om jag bara såg hur grådaskigt det är ute och det skulle inte göra mig det minsta deppig, och den gula nyansen i sammanträdesrummen skulle lika gärna kunna vara tomteröd, och turistbyråns annons inte finns som talbok… Men jag håller tyst och ler, eller nickar eller skrattar där så krävs och jag är riktigt duktigt socialt anpassad. Ingen märker något. Ingen utom min andra hälft förstås… som gör det hela värre genom att komma in på mitt kontor och krama mig efter fikat…

Tror minsann att det är andra gången det hänt sedan vi blev ett par…

Han verkar ha ett sjätte sinne för min sinnesstämning… Ganska fantastiskt egentligen.

Lunch

2008-01-08T18:22:00.000+01:00

Idag när jag höll på att packa ihop på jobbet så dök en av mina bästa väninnor upp och skulle absolut ha med mig ut på lunch. Som bekant har jag en inte helt liten ångest för att äta offentligt så jag försökte verkligen hitta på en ursäkt att slippa, vilket gick ganska bra ända tills C dök upp och blåste bort alla argument.

Så jag följde med. Vi åt på en pizzeria och jag lyckades faktiskt få i mig maten på ett ganska civiliserat vis. I alla fall så tror jag det. Dessutom hade jag faktiskt, till min egen förvåning, riktigt roligt. Visst pratade vi om operationen men efter det så var det som om allt det där inte ens existerade och vi pratade precis som förr, fnissade, skrattade och viskade om folk vi känner.

Ibland när jag pratar med gamla vänner så är det liksom bara normalt på låtsas för hela tiden känns det som att något finns där, något som hindrar både dem och mig från att vara helt normala på riktigt. Som om det står ett osynligt spöke mellan oss och hindrar oss från att säga vissa saker… Och om vissa ord eller saker ändå kommer på tal så blir det pinsamt, besvärigt och jag riktigt känner hur de vill slippa ifrån samtalet så fort som möjligt. Men inte idag. Idag var det helt normalt och det kändes helt underbart just då. Det var nästan som om jag själv var helt normal, den gamla Ella, den som inte är handikappad och alltid behöver speciell omtanke. Fast det är alltid så med just den här väninnan… Hon har en sällsynt förmåga att ta det hela fullständigt naturligt.

Nu när jag tänker efter så är det faktiskt bara hon som vågat träffa mig sedan jag blev helt blind (såg du, jag skrev det där hemska ordet!). De andra har mest hört av sig pliktskyldigast via telefon. Det är nästan som om de trodde att jag smittar… Fast å andra sidan har det där pågått en längre tid egentligen.

När jag kom hem efter lunchen hände något som alltid händer efter ett sådant här tillfälle. Från att nästan ha känt mig helt normal, och nästan glömt bort det förbannade mörkret så är det som att vända på en hand när jag stänger dörren bakom mig. Det som förut var svart blir ännu mörkare, alla praktiska problem framstår oöverstigliga och mitt humör åker ner i skorna. Jag står där och funderar om jag ens ska våga röra mig för så skrämmande blir mörkret plötsligt. Det är som om jag psykiskt får betala tredubbelt för den korta tid då jag faktiskt mådde bra. Bättre. Det är verkligen ett litet myrsteg fram och flera mil bakåt. Kontrasten blir så otroligt stor… Och jag är aldrig förberedd på känslan. Det borde ju vara tvärt om, jag borde leva på minnet istället för att deppa ihop totalt.

Mera känslor

2008-01-07T20:17:00.001+01:00

Nu är det snart bara en vecka kvar och mina känslor varierar nästan med minuternas växlingar. Ena stunden kan jag knappt bärga mig och nästa stund vågar jag inte ens tänka tanken på att åka till Stockholm och sjukhuset.

Det märkliga är att jag inte bara pendlar mellan förväntan och panik… utan även mellan VILL INTE! Idag har det faktiskt funnit stunder då jag på fullt allvar tänk, åtminstone några sekunder åt gången, att jag helt enkelt inte vill. Att det räcker nu. Jag vill inte vara deras försökskanin längre, jag vill inte vara med i den här ständiga berg-och-dal-banan. Det är lika bra att det är över så att jag kan fortsätta mitt liv.

Kruxet är bara att när jag kommer så långt i tankarna så inser jag med skrämmande tydlighet hur det livet kommer att bli och då… Då är jag tillbaka i paniken för att hela allt ska misslyckas…

Jag vet inte hur många gånger det senaste dryga året jag önskat att känslor skulle vara logiska men de är så långt ifrån sunt förnuft och logik man kan komma. Jag har fortfarande inte vant mig vid att jag, som är hyfsat begåvad och alltid lyckats tänka mig ur alla knipor, helt plötsligt inte ens kan tänka en enda vettig tanke. Bara känna…

Finns det någon där ute, som läser detta, som vet hur man stänger av sina känslor och har förmågan att göra ett logiskt och rimligt val?

Å andra sidan… om jag kunde stänga av känslorna och gjorde ett logiskt val… hur skulle det valet kännas att leva med när sedan känslorna kommer tillbaka?

Oj… förlåt. Inte ens jag begriper mitt svammel längre…

Idag kom den...

2008-01-04T17:13:00.000+01:00

...tiden för nästa operation.

Det var jag som hämtade posten idag. En katalog och ett brev. Hur märkligt är inte det? Jag visste genast att brevet var från sjukhuset. Jag behövde inte ens fråga C. Katalogen åkte i papperskorgen direkt. Brevet fick C läsa åt mig.

Det är så underligt ändå, på ett sätt har jag nästan förträngt det samtidigt som det inte går en sekund då jag inte tänker på ”OM”… och ”NÄR”

På ett sätt hade jag hoppats slippa veta när det är dags, nästan hoppats på att de skulle glömma mig samtidigt som jag knappt kunnat bärga mig. Varje sekund i väntan på operationen känns som en hel evighet och ändå… nu när jag vet när det blir av så… Vill jag inte.

För tänk om… Om det inte blir bättre. Då är ju allt hopp borta och jag måste inse på riktigt att detta är för alltid. För även om det är aldrig så lite mer tid jag får, med aldrig så lite förbättring så är vad som helst bättre än detta totala mörker och hur kort tid det än varar är bättre än att det förblir som nu.

Det är så mycket jag inte hann med att se. Så mycket jag glömde bort att tänka på förrän det var för sent. Jag vill så gärna… bara… Bara lite till… Fast… när kommer jag någonsin säga ”okej, nu är jag nöjd, nu kan jag bli… blind…”? Aldrig förmodligen.

Det finns en chans att operationen lyckas och jag får tillbaka lite av det lilla jag hade. Det var inte mycket, och jag klagade ständigt… Nu skulle jag sälja min själ för att få det tillbaka… Jag hoppas så mycket på operationen samtidigt som jag är livrädd för den…. För… tänk om jag vaknar upp efter operationen och allt är som nu? Hur ska jag då orka vidare, för då har jag inget kvar att hoppas på längre. Jag vet ju, att även om operationen lyckas så måste ju den där stunden komma då allt är borta och det för gott, men… ändå.

Inte än. Snälla inte än… jag är inte redo.

Gud ge mig lite mer tid, lite mer hopp!

Nyårstankar

2008-01-03T15:39:00.000+01:00

Så blev det då ett nytt år. Även hos oss.

Det är egentligen märkligt hur vi människor har gjort något så stort och viktigt av något som i själva verket är en sekund som vilken annan. Det är varken en början eller ett slut utan något som pågår, utan avbrott.

Men det kanske är mänskligt, behovet av att ha just en början och ett slut, även på något så kontinuerligt som tiden. Vi kanske måste ha en tidpunkt med jämna mellanrum då vi med gott samvete kan lämna det gamla bakom oss och börja om från början, starta på nytt, rent och fräscht. När allt i själva verket är exakt det samma som det var dagen innan. Men vi kanske behöver det… känna att vi har en chans att börja på nytt, göra slut med det gamla.

Om det ändå vore så enkelt…

Förr, när jag var yngre fanns det bara en, kanske två, tidpunkter på året då allt började om. Då cirkeln var sluten så att säga. Det var vid nyår och vid min födelsedag. Det var då jag lovade mig själv att nu minsann…

Ju äldre jag blir, ju mer jag lever, dess fler avslut finns det och tideräkningen börjar om igen flera gånger per år. Det är som om det finns ett avslut för det mesta. Och en ny början givetvis, men… mina avslut är inga positiva numera, för de innebär bara förluster medan de nya början alltid är början på något sämre. Med några få undantag så klart.

Hm… lite filosoferande…

Vi firade nyårsafton med C:s syster och hennes familj och några goda vänner till dem. Massor med vilda ungar, god mat och riktigt trevligt sällskap som på mindre än en timme lyckades helt glömma bort att jag inte ser. Ganska angenämt. Ganska tröttsamt. Vi åt, spelade spel, åt, dansade, skålade vid tolvslaget och såg på fyrverkerier.

Det är en högst annorlunda upplevelse att se på fyrverkeri med öronen. Lite lagom salongsberusade människor är otroligt hjälpsamma och påhittiga när det gäller att beskriva det visuella fick jag upptäcka. Det användes en hel massa ord som absolut inte finns med i Svenska Akademins ordlista, men de var verkligen målande. Även om resultatet ändå blir ungefär lika givande som när någon beskriver hur ett vin smakar. Nå ja, nu är väl inte ett fyrverkeri det viktigaste i sammanhanget, det är mer liksom insikten, eller påminnelsen, om ännu en sak som blivit självklar för alla utom mig.

Men jag ska inte klaga. Kvällen var faktiskt trevlig. Betydligt trevligare än jag trodde att den skulle vara och betydligt mindre smärtsam.

Jag överlevde.

Och jag lever än… även om jag inte direkt börjat njuta av det än.

Nära

2007-12-30T16:49:00.000+01:00

Det har inte blivit så många besök i cyberrymden de senaste dagarna. All min energi går åt till att… hålla nästippgen över vattenytan, inte sjunka ner till botten och samtidigt inte låta dem som finns runt mig ana hur nära jag är att tappa taget.

Bäst är att försöka undvika alla tankar och koncentrera mig på ögonblicket för så fort jag tillåter mig själv att minnas eller tänka framåt så blir det så svårt att hålla fast, eller ens vilja hålla fast. Då vill jag bara släppa taget och sjunka till botten och jag vet att därifrån finns kanske ingen väg tillbaka den här gången.

Det är svårt att stänga tankar och minnen ute. Det går inte att låsa in känslor för de hittar alltid en väg upp till ytan, hur noggrant jag än försöker låsa dörren om dem. Minsta ord, ljud, doft eller smak tycks öppna dörren på vid gavel och när de där känslorna smiter ut så gör det så ont att jag vill sätta mig och skrika.

Jag gör inte det. Jag håller istället krampaktigt fast i det där lilla sköra grässtrået som håller mig uppe tillräckligt för att min näsa ska vara över vattenytan. Jag gör det inte så mycket för mig själv som för dem. För jag vet att det gör dem illa att se mig gråta och vara ledsen. Så jag ler. Och skrattar. Och deltar i samtalet. Jag tar på mig en mask. Så gott jag kan.

Mer än så här vågar jag inte skriva just nu.

Min önskelista

2007-12-22T21:47:00.000+01:00

Mina önskelistor inför jular som passerat har alltid varit… omfattande för att utrycka mig milt. Jag vet inte varför men jag växte nog aldrig ifrån barnet i mig när det gäller julklappar.

Jag tror inte någon skulle bli förvånad om jag nu skrev att jag bara har en enda önskan i år. Jag tror inte heller att någon hyser minsta tvekan om vad den önskan är så jag ska inte gå in på den igen. Däremot ska jag skriva ner mina andra önskningar, för jag har faktiskt fler än en önskan.

Min första och största önskan är den samma som stod på första plats i fjol; att få leva tillsammans med, älska och bli älskad av C.

Min andra önskan är att de jag älskar ska få vara friska och lyckliga.

Min tredje önskan går till mina bloggvänner, jag vet att en del har det svårt på ett eller annat sätt och att julen som står för dörren kanske inte blir den jul de önskat. Så mina tankar och önskningar går till alla er (mig själv inbegripen). Förutom att julen trots allt blir vacker och kärleksfull önskar jag oss alla lycka och hälsa och ett nytt år utan de sorger som det gamla bjudit på.

Min fjärde önskan går även i år till världen. Jag önskar mig fred på jorden, mat på borden, mediciner till alla som behöver och ett större förstånd till våra makthavare så att de både förstår att vi inte har fler än ett jordklot och att alla människor är lika värda.

Min femte önskan… hör och häpna jag har en femte önskan också… är en ny morgonrock, en mysdress och ett par CD-skivor.... eller var det åtta önskningar?

Och sist, men inte minst… ett större, betydligt större, tålamod.

Julstress

2007-12-21T08:57:00.000+01:00

Igår bestämde C att vi skulle handla de sista julklapparna till barnen och han vägrade gå med på att jag skulle stanna hemma… Vilket jag gärna gjort. Men han har fått för sig att jag inte ska slippa undan alla de där situationerna jag vet är jobbiga utan ge mig på dem genast, helst när de är som jobbigast. Som att följa med till den lite större byhålans stora leksaksaffär mitt i julruschen. Han tror helt klart på att om man ramlat av hästen så ska man sätta sig på den genast…

På ett sätt har han ju rätt, för även om jag inte precis har någon större behållning av att shoppa (inte av en massa andra saker heller för den delen) så betyder det väl inte att jag inte kan följa med och om inte annat vara ett besvärligt bihang som måste vallas runt som en gammal halt kossa. Nä… okej, jag vet det där var lite väl bittert men det känns ganska bittert att stå i en butik och inte ha en aning om vad de säljer utan att någon förklarar. Det känns lite... ovärdigt helt enkelt.

Det är helt klart inte en favoritsyssla direkt… speciellt inte i julruschen när folk verkar vara helt tokiga och näst intill beredda att mörda för att komma fram till hyllorna där just deras julklapp ligger.

Igår stod vi där och funderade och valde mellan två leksaker. Jag håller hårt om hans armbåge och står nära intill med käppen så nära mig som möjligt så folk inte ska behöva snubbla över den. Plötsligt kommer någon från tomma intet, stöter till mig så jag håller på att ramla rakt in i hyllorna och dessutom tappar jag käppen. Det är inget att klaga över, sådant händer när affären är full till bristningsgränsen, alla har bråttom, alla är koncentrerade på sitt, jag själv kan inte parera och blir knuffad hit och dit. Det i sig är obehagligt. Men inget att gnälla över utan snarare något jag måste vänja mig vid. Men… Den här människan knuffades inte i normal knuffart, han hade bråttom och gick som en ångvält (i alla fall kändes det så på mig, och jag är medveten om att min känsla säkerligen är överdriven). När han nästan knuffat omkull mig och slagit käppen ur min hand så sa han inte ”ursäkta” så som de allra flesta skulle gjort utan istället muttrade han en hel massa fula ord, och en lång harang om att vissa borde inte befinna sig i en affär vid den här tiden på året, mm, mm.

Jag behöver inte säga att C blev förbannad va? Själv blev jag inte ens förvånad för på något sätt så tyckte jag att den där personen hade rätt. Jag borde inte stå och uppta värdefull plats när jag ändå inte har någon behållning av den… eller hur? Just så kände han nog. Och jag med.

Grejen är att… mitt självförtroende är ju inte så stort nuförtiden. För honom var säkert hela episoden bortglömd inom tre minuter. För mig… är den inte det. För mig så blev detta ett kvitto på vad alla andra som ser mig tycker. Vad jag själv tycker. Och det gör det inte lättare att våga sig ut nästa gång när jag ska ta mig an min stora skräck – att vistas bland människor, och då många människor samtidigt, utan att ha minsta kontroll.

Fast sedan finns det roliga människor också. Speciellt barn. Dem kan jag faktiskt uppskatta fortfarande...

Nuförtiden har jag alltid mörka glasögon på mig. Kanske inte för att det behövs utan snarare för att det på något märkligt sätt känns tryggt. Jag vet att det kan verka löjligt men så löjlig är jag…
Igår stod vi i kassakön, en oändlig kö, oändligt trångt, oändligt varmt, oändligt trist, fullt med gnälliga barn och stressade föräldrar.

De som stod bakom mig hade ett lite mindre barn, jag vet inte exakt hur gamal men plötsligt säger hon högt och ljudligt: ”Titta mamma, den där flickan har solglasögon på sig fast inte solen skiner”. Mamman måste varit med förr för snabbt svarade hon; ”Ja, men du vet väl att man inte pratar högt om hur andra ser ut och vad de har på sig?” fast det lugnade ju inte barnet som bara fortsatte och undrade varför ”den flickan” (jag alltså) hade solglasögon på sig inne. Och då började det bli pinsamt för mamman förstod jag men jag kom faktiskt inte på något att säga för att underlätta. Som tur var så gjorde C det, han är en trogen julkalendertittare så han förklarade att jag var som den där tomtenissan i julkalendern som är så duktig, Nummer ett eller vad hon heter. Jag tror att det stackars barnet trodde att jag var en tomtenissa efter det. Jag tyckte det lät himla kul när den lilla kallade mig för ”den flickan”. Flicka har jag inte blivit kallad på länge.